Lyssnande : en vårdvetenskaplig betraktelse

Abstract

Denna vårdvetenskapliga studie har sökarljuset riktat mot lyssnande som något fundamentalt för människan. Studiens syfte är att utifrån forskarens traditionstillhörighet och en klart uttalad teorikärna, värdegrund, ontologisk grund samt en hermeneutisk ansats avtäcka nytt inseende om vad lyssnande är samt vad som är vårdande i lyssnande. Studiens avsikt är att bringa ontologisk klarhet, klargöra lyssnandets plats inom vårdvetenskaplig teoribildning samt bidra med bilder av det vårdande med relevans för klinisk praxis. Det hermeneutiska arbetssättet är en ständig rörelse mellan det enskilda och gemensamma. Den vårdvetenskapliga traditionens grundläggande ordning utgör siktet för kunskapssökandet samtidigt som det är gentemot den caritativa vårdteorin som nytt inseende ur historiska källor reflekteras för att lysa upp och synliggöra det evidenta och ursprungliga om lyssnande. Begreppsutredningen av lyssna som begrepp ger förståelse för begreppets historiska ursprung och dess starka band med begreppen lyss, lystra, lyda, följa, iaktta, se samt lust, begär, böjelse och glädje. Läsning och begrundan av filosoferna Bubers, Lévinas och författaren Dostojevskijs livsverk avtäcker vittnesbörd och stillbilder som tolkas för att synliggöra tolkningsantaganden om lyssnandets väsen och gestaltning. Jag har läst och begrundat texterna med öppenhet, lyhördhet och en kvardröjande hållning för att låta dem beröra, tilltala mig och framträda som något nytt. Ur de enskilda texterna avtäcks mönster av en gemensam inre ordning och en gemensam stillbild och tolkningsantaganden om lyssnande formas. När den gemensamma inre ordningen får sammanstråla med studiens vårdvetenskapliga grund synliggörs en urbild och teser om lyssnande samt det vårdande i lyssnande. Avtäckandet visar att lyssnande är en grundhållning till livet självt. Människan lyssnar till sitt innersta väsen för att tillägna sig en inre grundordning samt hörsamma sin tillhörighet i en mera allomfattande gemenskap till den skapande, den andre och det oändliga. I ljuset av kärlekens kraft och bejakandet av mänskligt lidande kan ensamhet och gemenskap sluta förbund med varandra i en mellanverklighet som bär oändlighetens och evighetens kännetecken, och som får toner av det heliga och eviga att ljuda i allt och alla i en närvaro här och nu. Lyssnande är en väsenshandling som uttalas genom en vårdande hållning att tjäna, offra och bära ansvar för den andre med medmänsklig barmhärtighet och medmänskligt medlidande. Band till den andre knyts genom den egna sårbarheten och genom att med ödmjukhet, äkthet och gästfrihet bjuda in och välkomna den andre i sin annanhet. Den vårdande gemenskapen skapar en rörelse som bär på en livsbringande kraft genom vilken människan uppnår frihet att varda, finna näring och försoning.

This basic research focuses on listening as fundamentally human for human existence. Starting out from the perspective of caritative caring theory – which has a clearly pronounced theoretical core, value base and ontological basis – along with a hermeneutic approach, the aim is to uncover an envisioning about listening, and what is caring in listening, in order to bring ontological clarity and to clarify the role of listening within theory-making in the field of caring science. In addition, this study seeks to contribute with clinical images of caring which are relevant for clinical practice. The hermeneutical method of working entails a constant movement between the particular and the general. The fundamental order of this tradition constitutes the starting-point for this search for knowledge, while simultaneously a new envisioning from historical sources is reflected towards the caritative caring theory to illuminate and make visible the evident and original about listening. Defining listening as a concept gives an understanding of its historical origin and its mutually strong connections with the concepts list, hearken, obey, follow, observe, and see along with lust, desire, affection and joy. The reading of, and reflection upon, the philosophers Buber’s and Lévinas’s and the author Dostoyevsky’s lifeworks uncover testimonies that are interpreted to make visible the form and essence of listening. Reading and reflection ask for the researcher’s openness, sensitivity and a lingering position to let the texts move, address and be represented in their otherness. Through the testimonies of the individual texts, patterns of a common inner order are uncovered and a still is formed which, through a synthesis, results in theses about listening that finally converge with the scientific foundation of caring science, making visible a model or an original image of listening. This uncovering demonstrates that listening is a fundamental attitude to life itself. Individuals listen to their innermost being for the personal dedication of an inner fundamental order, and respond to a sense of belonging to a more all-embracing fellowship with the Creator, the Other and the Infinite. In light of the power of love and the acceptance of human suffering, isolation and community may unite with each other in a reality-in-between characterized by infinity and eternity, where tones of the holy and the eternal sound in everything and everyone in a presence in the here and now. Listening is an essential action articulated through a caring attitude of service, sacrifice and responsibility for the other and a sense of human charity and compassion. Ties to the other are forged through one’s own human vulnerability, and through humbly, authentically and hospitably inviting and welcoming otherness. The caring communion carries a life-bringing force through which individuals achieve freedom to become and to find sustenance and reconciliation.