Kokemäenjoen suiston kehitys, maaperämuodostumat ja niiden kemialliset piirteet
Cripps, Catherine; Peltonen, Janita; Räsänen, Matti; Huhta, Pekka; Niinikoski, Janne (2011-12)
Cripps, Catherine
Peltonen, Janita
Räsänen, Matti
Huhta, Pekka
Niinikoski, Janne
Varsinais-Suomen ELY-keskus
12 / 2011
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-257-417-6
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-257-417-6
Tiivistelmä
Suurelta osin Natura-alueeseen kuuluvan Kokemäenjoen suistoalueen kuivan maan ja suiston edustan vesialueen erityyppisten maaperäkerrostumien kerrosjärjestys ja alueellinen jakautuminen selvitettiin pintamaaperän kartoituksella, tutkimuskaivannoilla ja kairauksella. Suiston kerrostumat luokiteltiin viiteen maaperämuodostumaan. Vanhimmasta nuorimpaan, Toukari, Vainio-Mattila, Hevosluoto, Lanajuopa ja Säikkä muodostumaan. Nämä edustavat vanhoja Itämeren altaan ja nuorempia merelle päin etenevän suiston eri osien kerrostumisympäristöjä. Eri muodostumien fysikaaliset ja kemialliset ominaisuudet kuvattiin ja ne eroavat luonteeltaan ratkaisevasti toisistaan. Suiston etenemistä edustavat Hevosluoto- ja Säikkä-muodostumat ovat kontaminoituneet 1900-luvun alkupuolelta lähtien yhä voimakkaammin ihmistoiminnasta kertyvistä raskasmetallipitoisuuksista ja orgaanisista haitta-aineista. Tämä näkyy erityisesti elohopean, kadmiumin, arseenin, lyijyn, sinkin, nikkelin, dioksiinien ja furaanien kokonaispitoisuuksien kasvuna näissä muodostumissa. Pitoisuudet ovat suurimpia muodostumien nuorimmissa osissa. Kuivalla maalla raskasmetallipitoisuudet ylittävät paikoin valtioneuvoston pilaantuneelle maaperälle asettamat kynnysarvot, jolloin säädökset on huomioitava suiston maaperää muokattaessa. Vesialueella nämä kynnysarvot ylittyvät myös orgaanisten haitta-aineiden osalta. Tietyin osin ovat esimerkiksi arseenin ja nikkelin osalta taustapitoisuudet suistoalueen vanhimmassa Toukari muodostumassa jo luontaisesti kynnysarvoja suuremmat. Tämä pitää osata ottaa huomioon maansiirtotoimenpiteitä suunniteltaessa. Suistoon kerrostuvan maa-aineksen ja nopean maankohoamisen vuoksi suisto etenee nykyisin 30-40 m vuodessa merialueelle päin. Tämä mataloittaa vääjäämättömästi suiston edustan vesialueita kerrostumisen siirtyessä merelle päin. Näin myös Natura-alueen ainutlaatuiset biotoopit vähitellen siirtyvät merelle päin. Lagerföljderna och den spatiala fördelningen av de olika avlagringarna som utformar Kokemäki älvs deltaområde, på torrt land och inom vattenområden framför åns mynning, undersöktes med att kartlägga jordytans kvalitet, med att utföra undersöknings schakten och en djupborrning. Avlagringarna inom deltaområdet, som hör till stor del till ett Natura-område, klassificerades till fem geologiska formationer. De är från det äldsta till det yngsta, Toukari, Vainio-Mattila, Hevosluoto, Lanajuopa och Säikkä formationer. De representerar, olika sedimentationsmiljöer inom det äldre Östersjöbäckenet och den yngre mot havet prograderande deltas. De fysikaliska och kemiska karaktärerna av formationerna dokumenterades och de avskiljer från varandra avsevärt. Hevosluoto och Säikkä formationer som representerar progradering av deltan har kontaminerats från början av 1900-talet med allt högre mängder av antropogena tungmetall utsläpp och utsläpp av organiska skadliga ämnen. Det här syns speciellt i tillväxt av totalinnehållet av kvicksilver, kadmium, arsin, bly, sink, nickel, dioksiner och furaner i de här formationerna. Innehållen är de största inom de yngsta delarna av formationerna. På torra land, värden av tungmetaller överskrider ställvist de tröskelvärden som statsrådet har bestämt för förorenade jord. Inom vattenområden överskrider värden av de organiska skadliga ämnena också dessa tröskelvärden. I dessa fall måste man ta detta till hänsyn när man planerar grävnings åtgärder på deltaområdet. För en del är redan de naturliga bakgrundsvärdena av t.ex. arsin och nickel i Toukari formationen högre än de tröskelvärdena som statsrådet har bestämt. I dessa fall måste man ta dessa högre naturliga bakgrunsvärdena till hänsyn när man planerar åtgärder. På grund av sedimentet, som anrikas på deltas mynning och det pågående landförhöjning, prograderar åns mynning nuförtiden 30-40 m årligen mot havet. Det här kommer oundvikligt att förminska vattendjupen inom vattenområdet framför deltat. Samtidigt kommer de enastående biotoper av Natura- området så småningom at migrera mot havet. The onshore and offshore stratigraphical units and their regional extent forming the Kokemäenjoki delta region were investigated by surficial mapping, excavations and drillings. The Kokemäenjoki delta forms a protected site within the European Natura 2000-network. The depositional units of the delta were classified into five informal lithostratigraphical units. They are from oldest to youngest, the toukari, vainio-mattila, hevosluoto, lanajuopa and säikkä formations. They represent the different depositional environments of the older deposition of the Baltic Sea basin and the younger deposition of the prograding Kokemäenjoki delta. The physical and chemical characteristics of the different formations were described and they differ remarkably from each other. From the first part of 20th century the hevosluoto and säikkä formations which represent the progradation of the delta have been contaminated more and more by anthropogenic heavy metals and harmful organic substances. This can be seen especially in the total concentrations of mercury, cadmium, arsenic, lead, zinc, nickel dioxin and furan. The concentrations are the highest in the youngest parts of the formations. Onshore the values of heavy metals locally exceed the threshold values defined by the government for contaminated soil. In these cases, this must be taken into consideration when earthmoving operations are being planned in the delta region. In the offshore areas, the organic harmful substances exceed these threshold values also. Locally the natural background concentrations of arsenic and nickel are higher than the threshold values, which must also be taken into account when earthmoving operations are planned. Due to the sedimentation of the delta and the glacioisostatic land uplift the delta is annually prograding towards the sea 30-40 m. This will inevitably shallow down the water areas in front of the delta when the sedimentation moves towards the sea. At the same time, the unique biotopes of the Natura reserve gradually migrate seawards.
Kokoelmat
- Julkaisut 2010-2011 [225]