Vårdandets imperativ i de yttersta livsrummen : hermeneutiska vårdande samtal inom den rättspsykiatriska vården

Avhandlingen söker en djupare förståelse för vad som är det vårdande för människor som befinner sig i djupt lidande som gränsar till det outhärdliga lidandet. Människans övergripande livsrum är sammansatt av flera mindre rum dit tillträde ges i olika omfattning. Vissa av människans handlingar innebär att de rum som ger möjlighet till näring och växt är stängda. Endast de yttersta livsrummen återstår att vistas i. Vårdaren bör vara beredd att ge sig in i dessa tillsammans med patienten.
Fokus är på vad som är det vårdande i en samtalsform som här benämns hermeneutiska vårdande samtal. Patienterna som samtalen förs med befinner sig inom rättspsykiatrisk vårdkontext. Där vårdas människor, som överlämnats till vård efter att de begått brottsliga handlingar. Skälet till att de vårdas och inte befinner sig i fängelse är att de befunnits lida av en allvarlig psykisk störning (som den juridiska termen lyder). Grunden för samtalen är den caritativa vårdvetenskapen där ethos anger tonen och riktningen. Substansen i samtalen hämtas från de filosofiska fundamenten varat och transcendensen, det Oändliga samt gränssituation. En annan del av samtalsplattformen utgörs av några centrala begrepp såsom lidande, livsförståelsemörker och försoning. Skönlitterära texter, poesi och musik har även utgjort en viktig förutsättning för samtalen att växa sig mot allt större djup.
Samtalen ses som en gemensam bildningsresa för forskaren och forskningspersonen som handlar om att lämna det bekanta för det främmande och sedan återvända som en annan. Rytmen och rörelsen i samtalen är väsentliga för uppnåendet av den horisontsammansmältning som kan leda fram till en gemensam förståelse av saken, det vill säga vad som är det vårdade.
Resultatet framträder genom en mönsterskapande fas, ett sökandet efter det universella samt en allomfattande tolkning. De mönster som visar sig är att bära och hantera skuld, lindrat lidande genom utveckling i livsförståelse, möten i vårdade gemenskap samt försoningens vandring och slutligen hopp. Dessa mönster ger glimtar av en ny förståelsehorisont.
Förståelsen av vad som är det vårdande i de hermeneutiska vårdade samtalen utifrån dessa mönster, mynnar ut i följande: Den vårdade gemenskapen innebär att vårdaren är tillsammans med patienten i gränssituationen, den gemensamma förståelsen av saken betyder att patienten så småningom kan ge sig själv rätten att inneha det mänskliga ämbetet, lidandet öppnar för det universella som ibland kan ta formen av en gudstro, enda vägen till försoning är att för alltid bära skulden, reningen ger kraft samt slutligen att vara varandras hopp.
Den nya förståelsen har kontextspecifika drag, men öppnar för ett vidare inseende i vad som är det vårdande för den som befinner sig i ett stort lidande. Den funna kunskapen betraktas utifrån sin universella karaktär som överförbar till andra människor och till andra vårdade kontexter än den som är aktuell i studien.