"Det var främlingar och dock fränder" : Estlandssvensk identitetsformering med visor som verktyg
Joons Gylling, Sofia (2024-04-05)
Joons Gylling, Sofia
Åbo Akademi
05.04.2024
Publikationen är skyddad av upphovsrätten. Den får läsas och skrivas ut för personligt bruk. Användning i kommersiellt syfte är förbjuden.
Publikationens permanenta adress är
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-12-4368-4
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-12-4368-4
Abstrakt
Syftet med avhandlingen är att visa hur musik och i synnerhet visor bidragit till att skapa och uttrycka kulturell tillhörighet bland estlandssvenskar. I anknytning till detta undersöks vilka idéer som låg bakom formandet av ett gemensamt estlandssvenskt kulturarv.
I tre separata delstudier som var och en utgår från ett specifikt vismaterial söker jag svar på huvudforskningsfrågan hur visor bidragit till att skapa, återspegla och förstärka olika former av estlandssvenskhet från mitten av 1800-talet och framåt. Följdfrågor som lyfts i delstudierna är i vilka sorters musikpraktiker visorna ingått och hur identitetsformeringar med visor förändrats över tid. Andra följdfrågor är på vilka sätt visor från närliggande kulturer tagits upp av estlandssvenskarna och vilken inverkan dessa haft på identitetsformeringar. Slutligen ställs även frågorna vilka aktörer det är som initierat och främjat estlandssvenska identitetsformeringar med visor som verktyg samt vilka ideologiska grunder och syften som styrt deras verksamhet.
I avhandlingen betraktas visor som ett inslag i musikpraktiker, som i sin tur ses som med breda meningsskapande och socialt konstruerade praktiker där även lyssnande, läsande, skrivande eller ihågkommande inslag ingår. Avhandlingen behandlar genomgående identitetsformering som en mångfacetterad process. Fokus ligger på att ta reda på var, när, hur och av vem kulturell tillhörighet skapas, återspeglas eller förstärks med visor. De studerade identitetsformeringarna äger rum inom fyra olika sfärer: den individuella, den delkulturella, den lokala, och den regionala. Dessa är alla sfärer som individer erfarit personligen i vardagen. Därutöver tillkommer spår av bredare och snarare föreställda sfärer som den pansvenska.
Kärnan i forskningsmaterialet utgörs av tre vismaterial som skiljer sig från varandra gällande tillblivelse, användning och funktion. Dessa tre material utgörs av publikationer med en estlandssvensk vispoets visor, bröllopsrelaterade visor från Ormsö på dialekt och estlandssvenskars handskrivna visböcker.
Analyserna har utförts som en serie genomläsningar med syftet att rekonstruera sammanhang där vismaterialen ingått. De sammanhang som tas upp i delstudierna är publicerande av visor, uppträdanden med visor och nedskrivande av visor i visböcker. Utöver material med direkta kopplingar till vismaterialen har kompletterande material samlats in på musik- och dialektarkiv, ur tidskrifter samt större samlingsverk om estlandssvenskarnas kultur. Information har även införskaffats genom intervjuer och skriftlig korrespondens.
Den första delstudien, ”Ett värdefullt arv till kommande generationer av estlandssvenskar”: En analys av kulturarvsprocesser kring utgåvor med visdiktaren Mats Ekmans visor, lyfter fram hur visorna först kom att utgöra ett gemensamt kulturellt minne efter andra världskriget i Sverige och därefter under 1990-talet började uppfattas och presenteras som ett estlandssvenskt kulturarv.
I den andra delstudien, Estlandssvenskar på Sverigeturné med körsång och ett bondbröllop på Skansen: En analys av en svenskspråkig minoritets musikaliska bilder av sin kulturella tillhörighet under mellankrigstiden, belyser jag vad som låg bakom att de bröllopsrelaterade visorna från Ormsö samlades in och senare kom att ingå i en scenisk gestaltning av estlandssvenskar. Eftersom Ormsö sångkör även uppträdde med körsång i Sverige visar delstudien att de således förmedlade två olika kulturella tillhörigheter med sina två program, den pansvenska och den estlandssvenska.
Den tredje delstudien, Visböcker i kulturella gränsland. Gemenskaper i estlandssvenskars handskrivna visböcker, bygger på rekonstruktioner av de sammanhang där handskrivna visböcker blivit till och belyser hur estlandssvensk ungdom kom i kontakt med närliggande kulturer. Slutsatsen jag drar är att de världsliga visorna på svenska och estniska speglar ett samgående med ungdomar i Sverige, Estland och Svenskfinland genom en flerspråkig repertoar av populära visor och schlagers. De andliga sångerna är nästan enbart på svenska och ses i det sammanhanget representera en frikyrklig svenskspråkig gemenskap.
Det avslutande kapitlet besvarar de lyfta forskningsfrågorna och diskuterar tre teman som tangerats i delstudierna: visornas roll i konstruktioner av kulturell distans, kulturell enhetlighet och kulturell kontinuitet. Slutligen diskuterar jag även vad visan är för slags identitetsformerande verktyg.
I tre separata delstudier som var och en utgår från ett specifikt vismaterial söker jag svar på huvudforskningsfrågan hur visor bidragit till att skapa, återspegla och förstärka olika former av estlandssvenskhet från mitten av 1800-talet och framåt. Följdfrågor som lyfts i delstudierna är i vilka sorters musikpraktiker visorna ingått och hur identitetsformeringar med visor förändrats över tid. Andra följdfrågor är på vilka sätt visor från närliggande kulturer tagits upp av estlandssvenskarna och vilken inverkan dessa haft på identitetsformeringar. Slutligen ställs även frågorna vilka aktörer det är som initierat och främjat estlandssvenska identitetsformeringar med visor som verktyg samt vilka ideologiska grunder och syften som styrt deras verksamhet.
I avhandlingen betraktas visor som ett inslag i musikpraktiker, som i sin tur ses som med breda meningsskapande och socialt konstruerade praktiker där även lyssnande, läsande, skrivande eller ihågkommande inslag ingår. Avhandlingen behandlar genomgående identitetsformering som en mångfacetterad process. Fokus ligger på att ta reda på var, när, hur och av vem kulturell tillhörighet skapas, återspeglas eller förstärks med visor. De studerade identitetsformeringarna äger rum inom fyra olika sfärer: den individuella, den delkulturella, den lokala, och den regionala. Dessa är alla sfärer som individer erfarit personligen i vardagen. Därutöver tillkommer spår av bredare och snarare föreställda sfärer som den pansvenska.
Kärnan i forskningsmaterialet utgörs av tre vismaterial som skiljer sig från varandra gällande tillblivelse, användning och funktion. Dessa tre material utgörs av publikationer med en estlandssvensk vispoets visor, bröllopsrelaterade visor från Ormsö på dialekt och estlandssvenskars handskrivna visböcker.
Analyserna har utförts som en serie genomläsningar med syftet att rekonstruera sammanhang där vismaterialen ingått. De sammanhang som tas upp i delstudierna är publicerande av visor, uppträdanden med visor och nedskrivande av visor i visböcker. Utöver material med direkta kopplingar till vismaterialen har kompletterande material samlats in på musik- och dialektarkiv, ur tidskrifter samt större samlingsverk om estlandssvenskarnas kultur. Information har även införskaffats genom intervjuer och skriftlig korrespondens.
Den första delstudien, ”Ett värdefullt arv till kommande generationer av estlandssvenskar”: En analys av kulturarvsprocesser kring utgåvor med visdiktaren Mats Ekmans visor, lyfter fram hur visorna först kom att utgöra ett gemensamt kulturellt minne efter andra världskriget i Sverige och därefter under 1990-talet började uppfattas och presenteras som ett estlandssvenskt kulturarv.
I den andra delstudien, Estlandssvenskar på Sverigeturné med körsång och ett bondbröllop på Skansen: En analys av en svenskspråkig minoritets musikaliska bilder av sin kulturella tillhörighet under mellankrigstiden, belyser jag vad som låg bakom att de bröllopsrelaterade visorna från Ormsö samlades in och senare kom att ingå i en scenisk gestaltning av estlandssvenskar. Eftersom Ormsö sångkör även uppträdde med körsång i Sverige visar delstudien att de således förmedlade två olika kulturella tillhörigheter med sina två program, den pansvenska och den estlandssvenska.
Den tredje delstudien, Visböcker i kulturella gränsland. Gemenskaper i estlandssvenskars handskrivna visböcker, bygger på rekonstruktioner av de sammanhang där handskrivna visböcker blivit till och belyser hur estlandssvensk ungdom kom i kontakt med närliggande kulturer. Slutsatsen jag drar är att de världsliga visorna på svenska och estniska speglar ett samgående med ungdomar i Sverige, Estland och Svenskfinland genom en flerspråkig repertoar av populära visor och schlagers. De andliga sångerna är nästan enbart på svenska och ses i det sammanhanget representera en frikyrklig svenskspråkig gemenskap.
Det avslutande kapitlet besvarar de lyfta forskningsfrågorna och diskuterar tre teman som tangerats i delstudierna: visornas roll i konstruktioner av kulturell distans, kulturell enhetlighet och kulturell kontinuitet. Slutligen diskuterar jag även vad visan är för slags identitetsformerande verktyg.