Lidande och religion : Den lidande människans perspektiv

Abstract

Lidandets existens i världen utgör ett problem för religionen, eftersom den utmanar föreställningen om en allsmäktig och välvillig Gud. I denna avhandling behandlas religion och lidande utifrån den lidande människans perspektiv. Jag valde att fördjupa mig i två troende män som båda har erfarit extremt lidande: den österrikiske psykiatern Viktor E. Frankl som lyckades överleva förintelsen och den rumänska prästen Richard Wurmbrand som satt, på grund av sin kristna tro, 14 år i fängelse under kommunismen i Rumänien. Jag har analyserat dessa mäns syn på lidande, deras sätt att förhålla sig till det och hurdana andliga resurser de hade för att hålla ut under extrema förhållanden. Målet med analysen var att få reda på hur en religiös tro kan hjälpa en lidande människa. Svaren till mina forskningsfrågor hittade jag genom att läsa och tolka böcker av Viktor E. Frankl och Richard Wurmbrand. Jag utförde texttolkningen metodologiskt genom en innehållslig idéanalys. Jag började arbetet genom att behandla judiska och kristna syner på allmän plan i kapitel 2, för att bättre kunna förstå den religiösa referensram där dessa män levde. I kapitlen 3 och 4 behandlade jag Frankls och Wurmbrands syn på lidande, och därefter i kapitel 5 analyserade jag deras syner på lidande. Till sist i kapitel 6 skrev jag slutsatserna av detta tema med särskild betoning på frågan hur religiös tro kan hjälpa en lidande människa. De centralaste slutsatserna: Både Frankl och Wurmbrand såg det onda som en utifrån människan kommande impuls och såg sina förföljare som offer för deras skadliga ideologier. Detta hjälpte dem att behålla en objektiv inställning till sina förttryckare och skydda sig själva från bitterhet. Samtidigt understryker de båda människans aktiva roll i kampen mot det onda och hennes frihet att välja hurdan hon själv vill vara: en ängel eller en djävul. Ingendera kan ge en allmängiltig förklaring till lidandets problem, och därmed ska människan hellre fokusera på vad hon kan lära av lidandet och bli en bättre människa. På individuell nivå kan man dock hitta mening med sitt lidande. Denna mening är alltid personlig, därmed behöver var och en hitta den själv. Både Frankl och Wurmbrand var övertygade om att deras lidande var ett gudagivet uppdrag. Enligt Frankl och Wurmbrand kan lidande också resultera i någonting gott i människans liv. Det kan ha en renande effekt på människan och det kan hjälpa henne att växa som människa. Dessutom kan svåra livserfarenheter befria människan från rädsla, för den som lyckas överleva sin värsta mardröm behöver inte längre frukta någonting utom sin Gud. Gudstro och förmågan att se den andliga dimensionen av livet var viktiga resurser för både Frankl och Wurmbrand under deras fångenskap. Det hjälpte dem att fly den fysiska verkligheten där de levde, att se den yttersta meningen med lidande och att inse att Gud ser deras lidande. En annan resurs för dem var framtidstro. I fråga om framtidstron går Frankls och Wurmbrands syner isär. Frankls framtidstro var starkare inriktad till detta liv och hans arbetsuppgifter här på jorden, medan Wurmbrand riktade sin framtidstro i sista hand till evigt liv i himlen. Utöver dessa var kärleken en viktig resurs för båda. Bara minnen av nära och kära kunde trösta dem. Wurmbrand berättar att kärleken mellan kristna fångar var av självuppoffrande slag; de var färdiga att avstå från sina egna förmåner för en annan fånges skull. Frankl i sin tur berättar om små välvilliga gester eller bara en vänlig blick från vaktens sida som kunde hjälpa honom att utstå lägerlivets elände.