"En huvudbok från 1792 och en lång rad andra värdefulla dokument" : En studie av Dalsbruks Järnverks arkiv, ca 1987-2022
Nummenpää, Alexandra (2023)
Nummenpää, Alexandra
2023
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2023050541457
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2023050541457
Tiivistelmä
I egenskap av planeringsvetenskap har arkivvetenskapen en lång tradition av diskussioner om och normer för vad som bör göras för att bevara olika sorters information och varför, medan den teoretiska diskussionen och framförallt statusen som akademisk disciplin är förhållandevis nya företeelser. Avhandlingens syfte är att fylla en sådan lucka mellan arkivmanualer och empirisk forskning genom en fallstudie i ett finländskt företagsarkiv, Dalsbruks järnverks arkiv. I detta görs även ett historievetenskapligt bidrag till den poststrukturalistiska arkivteoretiska diskussionen.
Dalsbruks järnverks arkiv förvaltas av Dalsbruks Bruksmuseum och omfattar år 2023 material från perioden 1792–1999. Arkivet har ordnats och förtecknats två gånger, 1988 och 2021–2022. För att skriva arkivets tillkomsthistoria har ett flertal olika källor, såsom arkivmaterial, nyhetsreportage och minneskunskap som inhämtats genom intervjuer, använts. För att strukturera materialet och fördjupa analysen används Eric Ketelaars teoretiska diskussion om arkivets semantiska genealogi och dess tysta berättelser, som kompletteras av den konkreta metod, att höra med samlingen, som Malin Thor Tureby utvecklat baserat på densamma.
Inledningsvis kontextualiseras arkivbildarens, Dalsbruks och Dalsbruks Bruksmuseums historia. Fokus ligger på 1980-talet, då Bruksmuseet grundades, arkivet ordnades och togs emot, och bruket firade 300-årsjubileum (år 1986). I det första analyskapitlet analyseras därefter arkivets tillkomsthistoria med hjälp av Ketelaars begreppsapparat, som här förstås som kronologin arkivalisering – inskription/arkivisering – fångande av dokumenten och arkivering. I det andra analyskapitlet analyseras innehållet i arkivet som en historisk kvarleva av dels olika industriföretags verksamhet i Dalsbruk, och dels historiskt situerade praktiker för arkivering. I detta förs även en diskussion om upplevelsen av att som praktikant arbeta med ett arkiv 1988 respektive 2021–2022.
Avslutningsvis används den empiriska kunskapen från dessa kapitel för att läsa arkivets tysta berättelser.
Berättelserna som kan utläsas är en tillrättalagd bild av historien genom en sammanhängande historia om dryga 300 år av järn- och stålproduktion i Dalsbruk; berättelsen om en arkivbildare (ett bruk eller företag) i Dalsbruk; Dalsbruk som arkivets hemvist; samt en implicit svenskhet. Berättelserna präglas av olika maktrelationer, såsom mellan bruk/fabrik och arbetare samt centrum och periferi. Legitimeringen av arkivmaterialet som värdefullt diskuteras utifrån begrepp som performans och kulturarvsdiskurs. De tre berättarröster som tydligast framträder i arkivet är arkivbildarens, Bruksmuseets och arkivariens, varav den sistnämnda i den här avhandlingen också inkluderar författaren själv. Dessa insikter utgör, tillsammans med den fördjupade teoretiska diskussionen i relation till metoden att höra med samlingen, avhandlingens huvudsakliga resultat.
Dalsbruks järnverks arkiv förvaltas av Dalsbruks Bruksmuseum och omfattar år 2023 material från perioden 1792–1999. Arkivet har ordnats och förtecknats två gånger, 1988 och 2021–2022. För att skriva arkivets tillkomsthistoria har ett flertal olika källor, såsom arkivmaterial, nyhetsreportage och minneskunskap som inhämtats genom intervjuer, använts. För att strukturera materialet och fördjupa analysen används Eric Ketelaars teoretiska diskussion om arkivets semantiska genealogi och dess tysta berättelser, som kompletteras av den konkreta metod, att höra med samlingen, som Malin Thor Tureby utvecklat baserat på densamma.
Inledningsvis kontextualiseras arkivbildarens, Dalsbruks och Dalsbruks Bruksmuseums historia. Fokus ligger på 1980-talet, då Bruksmuseet grundades, arkivet ordnades och togs emot, och bruket firade 300-årsjubileum (år 1986). I det första analyskapitlet analyseras därefter arkivets tillkomsthistoria med hjälp av Ketelaars begreppsapparat, som här förstås som kronologin arkivalisering – inskription/arkivisering – fångande av dokumenten och arkivering. I det andra analyskapitlet analyseras innehållet i arkivet som en historisk kvarleva av dels olika industriföretags verksamhet i Dalsbruk, och dels historiskt situerade praktiker för arkivering. I detta förs även en diskussion om upplevelsen av att som praktikant arbeta med ett arkiv 1988 respektive 2021–2022.
Avslutningsvis används den empiriska kunskapen från dessa kapitel för att läsa arkivets tysta berättelser.
Berättelserna som kan utläsas är en tillrättalagd bild av historien genom en sammanhängande historia om dryga 300 år av järn- och stålproduktion i Dalsbruk; berättelsen om en arkivbildare (ett bruk eller företag) i Dalsbruk; Dalsbruk som arkivets hemvist; samt en implicit svenskhet. Berättelserna präglas av olika maktrelationer, såsom mellan bruk/fabrik och arbetare samt centrum och periferi. Legitimeringen av arkivmaterialet som värdefullt diskuteras utifrån begrepp som performans och kulturarvsdiskurs. De tre berättarröster som tydligast framträder i arkivet är arkivbildarens, Bruksmuseets och arkivariens, varav den sistnämnda i den här avhandlingen också inkluderar författaren själv. Dessa insikter utgör, tillsammans med den fördjupade teoretiska diskussionen i relation till metoden att höra med samlingen, avhandlingens huvudsakliga resultat.