A Composite Modernist Composer : A Study of Intersections between Composition, Theorizing, and Performance in Olivier Messiaen
Lundblad, Jonas (2023-05-25)
Lundblad, Jonas
Åbo Akademi - Åbo Akademi University
25.05.2023
Kappa & artiklar II & III: Publikationen är skyddad av upphovsrätten. Den får läsas och skrivas ut för personligt bruk. Användning i kommersiellt syfte är förbjuden.
Artikel I: CC-BY
Publikationens permanenta adress är
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-12-4286-1
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-12-4286-1
Abstrakt
Professionella roller inom musiken förändras över tid. Inom 1900-talets modernism kom tonsättarens ställning att höjas över andra roller inom musiklivet. Framstående tonsättare kom att betraktas som del av kategorin intellektuella i samhället och förväntades presentera välmotiverade ställningstaganden bakom sina kompositioner. En förhöjd värdering av sådana rationella aspekter gick hand i hand med en syn på noterade partitur som representationer av fixerade verk. Samtidigt framhävdes interpreters betydelse typiskt sett inte i diskussioner och analyser av konstmusik.
Denna avhandling undersöker skärningspunkter mellan olika musikaliska yrkesroller hos den inflytelserike franske tonsättaren Olivier Messiaen (1908‒1992). Dess angreppssätt bygger på en ny våg av musikvetenskapliga studier av modernism som epok och begrepp. Studier kring 1900-talets konstmusik har rört sig bort från tonsättares egna sätt att teoretisera kring sin egen musik, i många fall inspirerade av metoder och frågeställningar i postmodern musikvetenskap.
Messiaen har ofta behandlats som en fristående gestalt inom 1900-talets musik. Som en kontrast historiseras och undersöks här hans egna uppfattningar om rollen som tonsättare, inklusive dess växelspel med teoretiska idéer om musik samt med interpretation, som en del av mer generella tankemönster bland ledande modernistiska tonsättare. Avhandlingen tar intryck från nya musikvetenskapliga tolkningar av tonsättares skrifter och deras inspelade framföranden. Den etablerar ett teoretiskt ramverk för kritiska förhållningssätt till båda typerna av källor, som här betraktas som värdefulla komplement till partitur i undersökningar av vad som här kallas komplexa verkontologier.
I metodologiskt avseende etablerar avhandlingen ett nytt samband mellan analyser inom den specialiserade Messiaenforskningen och texttolkningsmetoder med ursprung i tysk romantisk filosofi. Messiaens skrifter har återkommande funnits brista i systematik och diskursiva förklaringar av centrala begrepp och kompositionsmetoder. Hans skrivsätt utgör därmed ett exempel på ett fenomen som fått musikvetare att påtala behovet att studera diskontinuiteter och innehållsliga luckor i tonsättares prosa och teoretiserande av sin egen musik. En grundläggande utgångspunkt i avhandlingen är att både mänskligt självmedvetande och gemensamma diskurser kan förväntas innehålla sådana blinda fläckar. Följaktligen behöver forskare ofta rekonstruera grundläggande tankemönster som präglar skrifter, men utan att explicit exponeras i deras ytskikt.
Denna syn, och metoder som växer ur den, präglar två av avhandlingens artiklar. Dessa undersöker den påtagliga betydelsen av gregoriansk sång i Messiaens estetik, samt receptionen av hans musik i filosoferna Gilles Deleuzes och Félix Guattaris skrifter. Messiaens tolkningar av sin egen orgelmusik undersöks i en tredje artikel, där interpretationsanalys tillåts präglas av ett fördjupat intresse för tonsättarens egna ideal kring lyckade uttolkningar.
De metoder och teoretiska ramar som formuleras i kappan utgör delar av avhandlingens resultat. De indikerar att en vidare förnyad forskning kring musikalisk modernism utgör ett fruktbart ramverk för framtida studier av Messiaen och teoretiska idéer som präglar hans kompositioner. Den hermeneutiska hållning som utvecklas här är avsedd att tjäna som underlag även för liknande noggrant kontextualiserade studier av tonsättarens skrifter och aktiviteter.
Den första artikeln visar att Messiaens musikaliska tänkande och flera av hans kompositionsmetoder var mer grundligt förankrade i ett senromantiskt expressivt paradigm än vad många forskare har noterat. Den visar också hur han anammade centrala teoretiska utgångspunkter från tidigare författare, omvandlade dem till musikaliska idéer, och fortsatte att anpassa sitt bruk av dem i takt med förändringar inom hans egen stil.
Den andra artikeln presenterar ingångar för djupare analyser av Messiaen som interpret av sina egna orgelverk. Studien visar, på ett nytt sätt, på ett behov att överväga Messiaens specifika idéer om syften med musikalisk interpretation, och betydelsen av dessa idéer för hans eget sätt att spela. Denna ansats framhäver ett fokus på att kommunicera de musikaliska idéerna och det narrativa innehållet i enskilda verk, ett ändamål för vilket partitur är ett medel. Analysen visar att Messiaen i vissa fall förstod sådana idéer i ett stycke påtagligt annorlunda i sina roller som tonsättare och som interpret.
Den tredje artikeln bekräftar tidigare iakttagelser om hur Messiaens egen teoretiska uttolkning av sin egen musik format dess reception. Samtidigt understryker den betydelsen av hans student Pierre Boulez historiografi kring musikalisk modernism, inklusive den specifika roll som denna tillskriver Messiaen. Studien avslöjar också hur Deleuze och Guattari lyckades analysera väsentliga aspekter av Messiaens kompositionsmetoder på rent teoretiska grunder, och därmed möjliggöra deras filosofiska användning av centrala musikaliska tekniker bortom tonsättarens egen förståelse av dem.
Denna avhandling undersöker skärningspunkter mellan olika musikaliska yrkesroller hos den inflytelserike franske tonsättaren Olivier Messiaen (1908‒1992). Dess angreppssätt bygger på en ny våg av musikvetenskapliga studier av modernism som epok och begrepp. Studier kring 1900-talets konstmusik har rört sig bort från tonsättares egna sätt att teoretisera kring sin egen musik, i många fall inspirerade av metoder och frågeställningar i postmodern musikvetenskap.
Messiaen har ofta behandlats som en fristående gestalt inom 1900-talets musik. Som en kontrast historiseras och undersöks här hans egna uppfattningar om rollen som tonsättare, inklusive dess växelspel med teoretiska idéer om musik samt med interpretation, som en del av mer generella tankemönster bland ledande modernistiska tonsättare. Avhandlingen tar intryck från nya musikvetenskapliga tolkningar av tonsättares skrifter och deras inspelade framföranden. Den etablerar ett teoretiskt ramverk för kritiska förhållningssätt till båda typerna av källor, som här betraktas som värdefulla komplement till partitur i undersökningar av vad som här kallas komplexa verkontologier.
I metodologiskt avseende etablerar avhandlingen ett nytt samband mellan analyser inom den specialiserade Messiaenforskningen och texttolkningsmetoder med ursprung i tysk romantisk filosofi. Messiaens skrifter har återkommande funnits brista i systematik och diskursiva förklaringar av centrala begrepp och kompositionsmetoder. Hans skrivsätt utgör därmed ett exempel på ett fenomen som fått musikvetare att påtala behovet att studera diskontinuiteter och innehållsliga luckor i tonsättares prosa och teoretiserande av sin egen musik. En grundläggande utgångspunkt i avhandlingen är att både mänskligt självmedvetande och gemensamma diskurser kan förväntas innehålla sådana blinda fläckar. Följaktligen behöver forskare ofta rekonstruera grundläggande tankemönster som präglar skrifter, men utan att explicit exponeras i deras ytskikt.
Denna syn, och metoder som växer ur den, präglar två av avhandlingens artiklar. Dessa undersöker den påtagliga betydelsen av gregoriansk sång i Messiaens estetik, samt receptionen av hans musik i filosoferna Gilles Deleuzes och Félix Guattaris skrifter. Messiaens tolkningar av sin egen orgelmusik undersöks i en tredje artikel, där interpretationsanalys tillåts präglas av ett fördjupat intresse för tonsättarens egna ideal kring lyckade uttolkningar.
De metoder och teoretiska ramar som formuleras i kappan utgör delar av avhandlingens resultat. De indikerar att en vidare förnyad forskning kring musikalisk modernism utgör ett fruktbart ramverk för framtida studier av Messiaen och teoretiska idéer som präglar hans kompositioner. Den hermeneutiska hållning som utvecklas här är avsedd att tjäna som underlag även för liknande noggrant kontextualiserade studier av tonsättarens skrifter och aktiviteter.
Den första artikeln visar att Messiaens musikaliska tänkande och flera av hans kompositionsmetoder var mer grundligt förankrade i ett senromantiskt expressivt paradigm än vad många forskare har noterat. Den visar också hur han anammade centrala teoretiska utgångspunkter från tidigare författare, omvandlade dem till musikaliska idéer, och fortsatte att anpassa sitt bruk av dem i takt med förändringar inom hans egen stil.
Den andra artikeln presenterar ingångar för djupare analyser av Messiaen som interpret av sina egna orgelverk. Studien visar, på ett nytt sätt, på ett behov att överväga Messiaens specifika idéer om syften med musikalisk interpretation, och betydelsen av dessa idéer för hans eget sätt att spela. Denna ansats framhäver ett fokus på att kommunicera de musikaliska idéerna och det narrativa innehållet i enskilda verk, ett ändamål för vilket partitur är ett medel. Analysen visar att Messiaen i vissa fall förstod sådana idéer i ett stycke påtagligt annorlunda i sina roller som tonsättare och som interpret.
Den tredje artikeln bekräftar tidigare iakttagelser om hur Messiaens egen teoretiska uttolkning av sin egen musik format dess reception. Samtidigt understryker den betydelsen av hans student Pierre Boulez historiografi kring musikalisk modernism, inklusive den specifika roll som denna tillskriver Messiaen. Studien avslöjar också hur Deleuze och Guattari lyckades analysera väsentliga aspekter av Messiaens kompositionsmetoder på rent teoretiska grunder, och därmed möjliggöra deras filosofiska användning av centrala musikaliska tekniker bortom tonsättarens egen förståelse av dem.