Informationsskyldigheten vid försäkringsavtal - balanseringen mellan försäkringsgivarens informationsskyldighet och försäkringstagarens eget ansvar

Abstract

Avhandlingen behandlar försäkringsrätt, och specifikt informationsskyldigheten när det kommer till försäkringar. Det har skett mycket förändringar inom försäkringsverksamheten inom de senaste åren och informationsskyldigheten har skiftat från att vara på främst på försäkringssökandens ansvar till att i allt högre grad ligga på försäkringsgivarens ansvar. Syftet med avhandlingen är att utreda hur den nuvarande informationsskyldigheten ser ut för både försäkringsgivaren och försäkringstagaren, och ifall man kan dra någon gräns mellan avtalsparternas skyldigheter och ansvar. Problemformuleringen för avhandlingen är ifall den nuvarande informationsskyldigheten kan anses vara tillräckligt tydligt och klart utformad, eller ifall det finns ett behov för tydligare gränsdragningar och regleringar för att försäkra sig om att informationsskyldigheten blir uppfylld. Försäkringar skiljer sig i många fall från andra typers avtal bland annat genom att de ofta är mera långvariga än andra typers avtal samt att avtalsparterna ofta kunskapsmässigt är i väldigt olika situationer, vilket gör att det finns ett behov att lägga mera ansvar på den parten som har mera kunskap, dvs. försäkringsgivaren. I nuläget finns inga effektiva sätt att försäkra sig om att försäkringstagaren faktiskt har förstått innehållet i försäkringsavtalet även om försäkringstagaren har ett ansvar att bekanta sig med materialet som ges före ingående av avtalet. Försäkringsavtalslagen stadgar om parternas informationsskyldighet men ger ingen närmare information om vad för uppgifter som behöver ges till försäkringstagaren. Vad för uppgifter som behöver ges blir i stort sett på försäkringsgivarens eget ansvar. Försäkringsgivaren har även en skyldighet att utreda försäkringsbehovet och i enlighet med lojalitetsprincipen ta i beaktande försäkringstagarens intressen. Många faktorer som till exempel öppna uttryck och bestämmelser om att man måste ta i beaktande omständigheterna för en viss typs försäkring eller specifikt en försäkringssökande gör att man måste se på olika försäkringar och situationer från fall till fall. På grund av att det finns flera olika försäkringstyper är det dock svårt att ge striktare begränsningar och riktlinjer. Följderna av otillräcklig eller bristande information kan för försäkringsgivaren leda till att de blir bundna av ett avtal som de inte annars skulle ha ingått, medan försummad informationsskyldighet för försäkringstagaren kan leda till att hen inte får ersättning för sin skada. Som slutsats kan dras att mera ansvar ligger på försäkringsgivaren, men att det finns en otydlig balansgång mellan försäkringsgivarens skyldigheter och försäkringstagarens eget ansvar, då litteratur och rättspraxis tenderar att poängtera olika saker. I praktiken verkar det även svårt att kunna veta när och hur försäkringsgivaren har uppfyllt sin informationsskyldighet, då det till exempel påpekas att försäkringsgivaren inte kan uppfylla sin informationsskyldighet endast genom att ge villkoren till försäkringsgivaren medan försäkringsgivaren kan ha ansetts gett tillräckligt med information ifall det i försäkringsvillkoren nämnts om en viss begränsning och vid behov även haft exempel på begränsningen.