Irony as a Method of Neoclassical Sociology : Toward a Reconstruction of Iván Szelényi’s Methodology
Kroos, Karmo (2022-12-16)
Kroos, Karmo
Åbo Akademis förlag - Åbo Akademi University Press
16.12.2022
Publikationen är skyddad av upphovsrätten. Den får läsas och skrivas ut för personligt bruk. Användning i kommersiellt syfte är förbjuden.
Publikationens permanenta adress är
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-389-039-8
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-389-039-8
Abstrakt
Iván Szelényi är en av de mest framgångsrika och etablerade samtida sociologerna med ursprung i Central- och Östeuropa. Hans verk – en reflexiv sociologi om de intellektuella – bygger på vad han tillsammans med sina elever kallar ironi som metod för neoklassisk sociologi. Även om detta metodologiska tillvägagångssätt har väckt viss uppmärksamhet är dess egentliga innebörd relativt okänd. För att bättre förstå Szelényis metod måste man undersöka den mentala modell som hans forskning utgår ifrån, dvs. hans uppfattning om ontologi, epistemologi, metodologi, utbildning, kvalitativ analys, kvantitativ analys, retorik, kunskapens natur, kunskapsackumulering, kriterierna för vetenskaplighet och kvalitet, hegemoni, kontroll, axiologi, forskningens politiska implikationer, forskarens roll, etik, reflexivitet samt förenligheten och jämförbarheten av olika vetenskapliga paradigm. Dessa metodologiska grundvalar har av Bourdieu och hans medarbetare i boken The Craft of Sociology från 1991 även kallats "systemet av intellektuella vanor". De analyseras i olika delar av min avhandling, som syftar till en rekonstruktion av Szelényis metod för ironisk undersökning.
Avhandlingen sönderfaller i tre huvudkapitel och inleds med en översikt över hur "ironi" har (miss)brukats inom humaniora och samhällsvetenskap, och förser läsaren med en konceptuell bakgrund och ett jämförande sammanhang. Översikten avslutas med en kort inledning till hur Szelényi och hans medförfattare har framställt ironin som metod för neoklassisk sociologi. Det andra kapitlet presenterar materialet och metoderna för min undersökning. Efter att ha argumenterat för min tillämpning av "de nya reglerna för sociologisk metod", som Giddens lade fram 1976, redogör jag för min studies underliggande antaganden. Därefter följer en närmare presentation av den teoretiska forskningstradition som den anknyter sig till, en motivering till att överväga en rationell "rekonstruktion" som forskningsmetod, en förklaring över hur den i sin tur relaterar sig till "etnometodologisk likgiltighet" och till "sociologins sociologi" som en underkategori av kunskapssociologi och veten-skapsstudier. Jag föreslår att min undersökning står närmast den "avvikande fallstudien" när det gäller empirisk forskningsdesign. Dess empiriska material har valts enligt standarden QUOROM – kvalitet på rapportering av meta-analyser (Quality of Reporting of Meta-analyses) för metaanalys, på data-insamling (när det gäller utvalda texter och genomförda intervjuer) och på analystekniker (där sociologisk diskursanalys tillämpas för en "misstänksam" tolkning och objektiv hermeneutik för en "empatisk" tolkning). I det andra kapitlet pekas också på de metodologiska begränsningarna av min studie.
Avhandlingens längsta del, som upptar det tredje kapitlet, innehåller en analys av de metodologiska grunderna för Ivan Szelényis forskargärning. För att förstå och förklara ironi som metod för neoklassisk sociologi klassificerar och diskuterar jag kritiskt hans syn på ovannämnda metodologiska aspekter – från ontologi till förenligheten och jämförbarheten av olika vetenskapliga paradigm. Jag kallar dessa element sammanfattningsvis hans "metafysiska patos" – en term som myntades av Arthur O. Lovejoy 1936. Även om Lovejoy var ovillig att ge den en exakt definition och föredrog att istället identifiera fem huvudtyper, har begreppet kommit att hänvisa till "omedvetna mentala vanor" – de implicita och explicita antagandena som kännetecknar en individ, en gene-ration eller en epok. Utanför idéhistorien blev termen mer allmänt känd när Alvin Gouldner omformulerade den som "en uppsättning böjelser (sentiments) som de som stödjer en teori bara svagt kunde förnimma". I denna avhandling används begreppet i en mer specifik betydelse, dvs. med hänvisning till den "mentala modellen" av en författare av sociologiska och teoretiska texter. Med andra ord ser jag inte det metafysiska patoset som någon bredare konstellation av frågeställningar – varav de flesta ingår i de fyra dimensionerna i Ritzers metateoretiska schema – utan snarare som de (o)medvetna mentala vanor som utmynnar i metodologiska val, antaganden och i utgångspunkterna för forskningsarbete.
I det avslutande kapitlet reflekterar jag över mitt försök att rekonstruera Szelényis metafysiska patos i syfte att bättre förstå ironi som metod inom neoklassisk sociologi. Jag vill visa hur Szelényis tankeväckande sociologiska forskning gynnats av en ironisk udd, även om ironin inte brukar tas på allvar som metod. Szelényi använder ironi som avsiktlig provokation och/eller intellektuell intrig som i praktiken kombinerar kritisk teori och postpositivism å ena sidan samt element i humaniora och samhällsvetenskap å den andra. På detta sätt visar han att humaniora och vetenskap, med subjektiv och kvalitativ respektive objektiv och kvantitativ analys, är oskiljaktiga.
Avhandlingen sönderfaller i tre huvudkapitel och inleds med en översikt över hur "ironi" har (miss)brukats inom humaniora och samhällsvetenskap, och förser läsaren med en konceptuell bakgrund och ett jämförande sammanhang. Översikten avslutas med en kort inledning till hur Szelényi och hans medförfattare har framställt ironin som metod för neoklassisk sociologi. Det andra kapitlet presenterar materialet och metoderna för min undersökning. Efter att ha argumenterat för min tillämpning av "de nya reglerna för sociologisk metod", som Giddens lade fram 1976, redogör jag för min studies underliggande antaganden. Därefter följer en närmare presentation av den teoretiska forskningstradition som den anknyter sig till, en motivering till att överväga en rationell "rekonstruktion" som forskningsmetod, en förklaring över hur den i sin tur relaterar sig till "etnometodologisk likgiltighet" och till "sociologins sociologi" som en underkategori av kunskapssociologi och veten-skapsstudier. Jag föreslår att min undersökning står närmast den "avvikande fallstudien" när det gäller empirisk forskningsdesign. Dess empiriska material har valts enligt standarden QUOROM – kvalitet på rapportering av meta-analyser (Quality of Reporting of Meta-analyses) för metaanalys, på data-insamling (när det gäller utvalda texter och genomförda intervjuer) och på analystekniker (där sociologisk diskursanalys tillämpas för en "misstänksam" tolkning och objektiv hermeneutik för en "empatisk" tolkning). I det andra kapitlet pekas också på de metodologiska begränsningarna av min studie.
Avhandlingens längsta del, som upptar det tredje kapitlet, innehåller en analys av de metodologiska grunderna för Ivan Szelényis forskargärning. För att förstå och förklara ironi som metod för neoklassisk sociologi klassificerar och diskuterar jag kritiskt hans syn på ovannämnda metodologiska aspekter – från ontologi till förenligheten och jämförbarheten av olika vetenskapliga paradigm. Jag kallar dessa element sammanfattningsvis hans "metafysiska patos" – en term som myntades av Arthur O. Lovejoy 1936. Även om Lovejoy var ovillig att ge den en exakt definition och föredrog att istället identifiera fem huvudtyper, har begreppet kommit att hänvisa till "omedvetna mentala vanor" – de implicita och explicita antagandena som kännetecknar en individ, en gene-ration eller en epok. Utanför idéhistorien blev termen mer allmänt känd när Alvin Gouldner omformulerade den som "en uppsättning böjelser (sentiments) som de som stödjer en teori bara svagt kunde förnimma". I denna avhandling används begreppet i en mer specifik betydelse, dvs. med hänvisning till den "mentala modellen" av en författare av sociologiska och teoretiska texter. Med andra ord ser jag inte det metafysiska patoset som någon bredare konstellation av frågeställningar – varav de flesta ingår i de fyra dimensionerna i Ritzers metateoretiska schema – utan snarare som de (o)medvetna mentala vanor som utmynnar i metodologiska val, antaganden och i utgångspunkterna för forskningsarbete.
I det avslutande kapitlet reflekterar jag över mitt försök att rekonstruera Szelényis metafysiska patos i syfte att bättre förstå ironi som metod inom neoklassisk sociologi. Jag vill visa hur Szelényis tankeväckande sociologiska forskning gynnats av en ironisk udd, även om ironin inte brukar tas på allvar som metod. Szelényi använder ironi som avsiktlig provokation och/eller intellektuell intrig som i praktiken kombinerar kritisk teori och postpositivism å ena sidan samt element i humaniora och samhällsvetenskap å den andra. På detta sätt visar han att humaniora och vetenskap, med subjektiv och kvalitativ respektive objektiv och kvantitativ analys, är oskiljaktiga.
Collections
- 5141 Sociologi [14]