Literacy, Historiography, and the Ethics of Writing About the Absent Other : On Responsibility Toward the Past

Abstract

This dissertation examines existential and ethical dimensions of writing and reading, especially with regard to what it means to historicize, that is think, tell, read and write about the past. A central aim of the dissertation is to show that reading and writing as cultural phenomena involve a transgenerational ethical relationship with absent people, which exceeds the immediate horizon of life of an individual. Growing up in a culture of literacy means gradually coming to understand a life that spans over several generations, relationships with people in a past world who, in their absence, are constantly referred to and invoked in the continued life of posterity. In light of this, historiography appears above all as a way of maintaining a life over generations. In turn, this raises an ethical existential question of responsibility for the ways in which any posterity talks about and relates to those who are no longer alive. The articles in this dissertation are case studies the purpose of which is to clarify what this responsibility toward the past involves in our culture of literacy. The methodological starting points of the dissertation are mainly to be found in existential moral philosophy, philosophical hermeneutics, and deconstructive phenomenology. The arguments of the articles take shape in dialogue with central thinkers of these philosophical traditions. The thoughts that are critically examined, however, are understood by many scholars to be unproblematic or legitimate, so that it is even more important to point out their possibly difficult ethical implications. Central themes examined in the articles of the dissertation are: the view that written language has a generally ethically unreliable character (Derrida, Ricoeur, Plato); the relationship between writing, burial and the performative culture of remembering (Jonas, Derrida, Ruin, Fritsch); aesthetic temptations in relation to testimonial stories and realistic prose (Lévinas, Levi, White, Žižek); and the problems for responsibility that can arise when an empathetic method or social psychology is used in historical research (Browning, Brison, Wyschogrod). Through an examination of these themes, the dissertation shows several immoral and existentially simplified aspects arising from ways in which posterity’s responsibility has often been understood to be constituted. These simplifications permeate our historical consciousness and are particularly evident in the methodology and theory of historical science, as well as in the philosophy and aesthetics of historiography. The positive argument of the dissertation therefore consists in clarifying how an ethical-existential relationship of responsibility to other people precedes literary mediation, narrativity, and the search for evidence, as these people are the ones that posterity talks about, lives on with, and continues to care about even in their absence.

I denna artikelavhandling granskas existentiella och etiska dimensioner av skrivande och läsande, särskilt vad gäller frågan om vad det betyder att tänka, berätta och skriva om det förflutna. Ett centralt syfte med avhandlingen är att visa att läsande och skrivande som kulturella fenomen bär på en transgenerationell dimension, som inbegriper relationer med människor och livssammanhang som i sin frånvaro står utanför en individuell och omedelbar livshorisont. Att växa upp i en skriftkultur innebär att gradvis komma att förstå ett liv som sträcker sig över flera generationer, särskilt relationer med människor i en förfluten värld som i sin frånvaro ständigt omtalas och åberopas i eftervärldens fortsatta liv. I ljuset av detta framstår framför allt historieskrivning som ett sätt att upprätthålla ett liv över generationer, vilket i sin tur väcker en etisk-existentiell ansvarsfråga om hur eftervärlden omtalar och förhåller sig till dem som inte längre lever. Avhandlingens artiklar är fallstudier vars syfte är att tydliggöra hur denna mångbottnade ansvarsdimension ser ut i vår skriftkultur, vad gäller eftervärldens förhållande till det förflutna. Avhandlingens metodologiska utgångspunkter står främst att finna i existentiell moralfilosofi, filosofisk hermeneutik och dekonstruktiv fenomenologi. Det är också i dialog med centrala tänkare i dessa filosofiska tanketraditioner som avhandlingsartiklarnas argument tar form. Tankegångarna som kritiskt granskas i avhandlingen ses dock av många som oproblematiska eller legitima, vilket gör det ännu viktigare att peka på deras möjligtvis problematiska implikationer. Centrala teman som undersöks i avhandlingens artiklar rör uppfattningen att skriftspråket har en generellt etiskt opålitlig karaktär (Derrida, Ricoeur, Platon), relationen mellan skriftspråket, gravkulturen och den performativa minneskulturen (Jonas, Derrida, Ruin, Fritsch), estetiska frestelser i förhållande till vittnesmålsberättelser och realistisk prosa (Lévinas, Levi, White, Žižek), samt de problem vad gäller ansvar som kan uppstå när en empatisk eller socialpsykologisk metod används i historisk forskning (Browning, Brison, Wyschogrod). Genom en granskning av dessa teman synliggör avhandlingen flera omoraliska och existentiellt förenklade aspekter beträffande frågan om hur eftervärldens ansvar är konstituerad. Dessa förenklingar genomsyrar vårt historiemedvetande, och är särskilt tydliga i historievetenskapens metodologi och teori, samt i historieskrivningens filosofi och estetik. Avhandligens positiva argument består därför i att klarlägga hur en etisk-existentiell ansvarsrelation med andra människor föregår litterär mediering, narrativitet, och sökandet efter evidens, eftersom dessa människor är de som eftervärlden talar om, lever vidare med, och fortsättningsvis ombesörjer även i deras frånvaro.