Management Matters : Organizational Storytelling within the Anthroposophical Society in Sweden
Swartz, Karen (2022-08-27)
Swartz, Karen
Åbo Akademis förlag - Åbo Akademi University Press
27.08.2022
Publikationen är skyddad av upphovsrätten. Den får läsas och skrivas ut för personligt bruk. Användning i kommersiellt syfte är förbjuden.
Publikationens permanenta adress är
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-389-018-3
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-389-018-3
Abstrakt
Antroposofiska Sällskapet, grundat av österrikaren Rudolf Steiner, kom till Sverige redan i 1913, men för den generation av nutida svenska antroposofer vars röster hörs i denna studie inträffade rörelsens stora blomstringstid först under nittonhundratalets andra hälft. Vid det laget hade rörelsen expanderat och blivit till en omfattande miljö med många stort sett oberoende institutioner och verksamheter, från själva det Antroposofiska Sällskapet i strikt mening till olika skolor, lantbruk, butiker, kliniker, osv., som alla byggde på tolkningar av arvet efter Steiner. Många medlemmar i rörelsen menar att det sedan dess har skett en nedgång.
En rörelse med den storlek och komplexitet som det rör sig om i det aktuella fallet kan betraktas som en organisation med en företagsliknande struktur. Denna studie tar därför sin utgångspunkt i ett organisationsteoretiskt perspektiv, i synnerhet i den gren av organisationsteorin som studerar berättande som ett led i hur en organisationskultur med många samexisterande röster skapas. I det aktuella fallet handlar det om berättelser som antroposofer i Sverige, både vanliga medlemmar och personer i ledarställning, framför om den blomstringstid de menar rörelsen en gång hade, den nedgång de säger sig uppleva och den framtid de föreställer sig att antroposofin i Sverige kommer att möta. Tjugoåtta intervjuer genomfördes och de berättelser som förmedlas i dessa intervjuer analyserades med hjälp av en variant av den aktantmodell som utvecklats av semiotikern Algirdas Greimas.
Den grundläggande handling man återfinner i intervjupersonernas olika berättelser är att blomstringstiden var en guldålder då karismatiska ledare kunde samla stora grupper av entusiastiska ungdomar och en levande antroposofisk miljö byggdes upp, men att denna guldålder upphörde när ledarna gick ur tiden. Nuet, alltså den tid då intervjuerna genomfördes, beskrivs i berättelserna som en tid av förfall. Framtidsutsikterna som målas upp i de flesta berättelser är dystra. Aktantanalysen visar att berättelserna om det förflutna både beskriver denna tid i mycket positiva termer och nämner otaliga problem och konflikter. Nuets påstådda förfall återkommer i de flesta berättelser, men åsikterna går vitt isär när det gäller vad nutidens problem är och vad som orsakat dem. Framtiden beskrivs av vissa intervjupersoner som omöjlig att spekulera närmare om, medan andra har specifika förslag till förändringar. Sammantaget visar analysen att det saknas en enhetlig föreställning om vad som behöver göras för att lösa rörelsens problem och vem som ska ta ansvar för dessa förändringar.
Intervjupersonerna är eniga om att antroposofin spelar en viktig roll. Frågan hur de skulle beskriva antroposofin och vad den har att erbjuda besvaras på olika sätt, men sällan i termer av konkreta beskrivningar av för antroposofin centrala föreställningar eller praktiker. Tendensen är snarare att svara i metaforiska eller negativa termer, alltså genom att berätta att de menar att antroposofin inte går att definiera. Samtidigt kan intervjupersonerna förklara att bristen på en tydlig antroposofisk identitet är ett huvudskäl till vad de ser som rörelsens nuvarande kris. En analys av de sätt på vilka Rudolf Steiner beskrivs i intervjumaterialet visar att det också finns en rad divergerande uppfattningar av honom snarare än en sammanhållen beskrivning av en karismatisk ledare som medlemmarna kan samlas kring. Studien konkluderar att karisma på teoretiska grunder kan delas in i fyra olika typer, och att den specifika form av karisma som intervjuerna återspeglar inte harmonierar särskilt väl med spridandet av en centralt utformad dominerande berättelse.
En rörelse med den storlek och komplexitet som det rör sig om i det aktuella fallet kan betraktas som en organisation med en företagsliknande struktur. Denna studie tar därför sin utgångspunkt i ett organisationsteoretiskt perspektiv, i synnerhet i den gren av organisationsteorin som studerar berättande som ett led i hur en organisationskultur med många samexisterande röster skapas. I det aktuella fallet handlar det om berättelser som antroposofer i Sverige, både vanliga medlemmar och personer i ledarställning, framför om den blomstringstid de menar rörelsen en gång hade, den nedgång de säger sig uppleva och den framtid de föreställer sig att antroposofin i Sverige kommer att möta. Tjugoåtta intervjuer genomfördes och de berättelser som förmedlas i dessa intervjuer analyserades med hjälp av en variant av den aktantmodell som utvecklats av semiotikern Algirdas Greimas.
Den grundläggande handling man återfinner i intervjupersonernas olika berättelser är att blomstringstiden var en guldålder då karismatiska ledare kunde samla stora grupper av entusiastiska ungdomar och en levande antroposofisk miljö byggdes upp, men att denna guldålder upphörde när ledarna gick ur tiden. Nuet, alltså den tid då intervjuerna genomfördes, beskrivs i berättelserna som en tid av förfall. Framtidsutsikterna som målas upp i de flesta berättelser är dystra. Aktantanalysen visar att berättelserna om det förflutna både beskriver denna tid i mycket positiva termer och nämner otaliga problem och konflikter. Nuets påstådda förfall återkommer i de flesta berättelser, men åsikterna går vitt isär när det gäller vad nutidens problem är och vad som orsakat dem. Framtiden beskrivs av vissa intervjupersoner som omöjlig att spekulera närmare om, medan andra har specifika förslag till förändringar. Sammantaget visar analysen att det saknas en enhetlig föreställning om vad som behöver göras för att lösa rörelsens problem och vem som ska ta ansvar för dessa förändringar.
Intervjupersonerna är eniga om att antroposofin spelar en viktig roll. Frågan hur de skulle beskriva antroposofin och vad den har att erbjuda besvaras på olika sätt, men sällan i termer av konkreta beskrivningar av för antroposofin centrala föreställningar eller praktiker. Tendensen är snarare att svara i metaforiska eller negativa termer, alltså genom att berätta att de menar att antroposofin inte går att definiera. Samtidigt kan intervjupersonerna förklara att bristen på en tydlig antroposofisk identitet är ett huvudskäl till vad de ser som rörelsens nuvarande kris. En analys av de sätt på vilka Rudolf Steiner beskrivs i intervjumaterialet visar att det också finns en rad divergerande uppfattningar av honom snarare än en sammanhållen beskrivning av en karismatisk ledare som medlemmarna kan samlas kring. Studien konkluderar att karisma på teoretiska grunder kan delas in i fyra olika typer, och att den specifika form av karisma som intervjuerna återspeglar inte harmonierar särskilt väl med spridandet av en centralt utformad dominerande berättelse.