En helande gemenskap : en studie av hur kyrkans allmänna själavård kan ta sig uttryck i församlingsgemenskapen
Vuoristo, Camilla (2022)
Vuoristo, Camilla
2022
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2022080452864
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2022080452864
Tiivistelmä
Syftet med avhandlingen är att öppna ett perspektiv som belyser församlingen som en helande gemenskap, och utforska vilka karaktärsdrag och funktioner en sådan gemenskap kan tänkas ha, med målsättningen att synliggöra gemenskapens betydelse för kyrkans allmänna själavård. Den övergripande frågeställningen är: ”Hur kan en relationell ecklesiologi bidra till förståelsen av kyrkans allmänna själavård i vidare mening och av församlingsgemenskapen som en själavårdande miljö?”. Arbetsfrågorna berör församlingsgemenskapens plats inom kyrkans allmänna själavård, vad som kännetecknar en själavårdande församlingsgemenskap och i vilka avseenden gemenskapen kan utgöra en själavårdande miljö, samt vilken kyrkosyn och församlingskultur som korrelerar med uppbyggnaden av själavårdande församlingsgemenskaper.
Avhandlingen är en litteraturstudie med en deskriptiv och analyserande ansats. Eftersom avhandlingen berör ett ämne som har undersökts bara i begränsad utsträckning, finns det ur forskningssynpunkt ett egenvärde i att visa att ämnet finns till och lyfta fram det för vidare forskning.
Ur ett relationellt perspektiv kan själavård på ett grundläggande plan sägas handla om hur människor möter varandra och visar omsorg om varandra. Den allmänna själavården hör till kyrkans och församlingens kontext och är något som sker i relationer mellan människor. Församlingsgemenskapen kan å sin sida förstås som en sådan relationsrik miljö där människor genom möten med varandra och genom sådana skeenden av själavård som gemenskapen ger rum för kan finna mening och livsmod samt helas, förändras, växa och mogna. Den relationella ecklesiologin erbjuder därmed ett perspektiv som visar att församlingsgemenskapen kan förstås som en sådan relationsrik gemenskap som kan tänkas erbjuda en själavårdande miljö, där kyrkans allmänna själavård kan komma till uttryck.
Den analyserade litteraturen visar att en gemenskap som i sig bär på en själavårdande potential kännetecknas bland annat av mänsklig värme och en tillåtande atmosfär, rum för mångfald, autentiska relationer, en välkomnande attityd, inklusivitet och öppna relationsstrukturer samt av att gemenskapen erbjuder möjligheter till delaktighet av olika slag. Till de funktioner som utifrån den analyserade litteraturen kan tillskrivas en själavårdande gemenskap hör att den kan minska ensamhet, ge människor rum att dela livsfrågor, erbjuda medvandrarskap, ge möjligheter till identifikation, kamratstöd och förändring, förmedla nåd och bidra till helande från skam, samt erbjuda människor uppgifter och roller som i sig har en själavårdande betydelse.
Den relationella ecklesiologin kan därmed bidra till att belysa gemenskapens och relationernas betydelse för den själavård som sker i församlingens kontext, och synliggöra gemenskapens helande potential. Samtidigt kan den även bidra till att belysa hur en gemenskapsorienterad kyrkosyn och församlingskultur kan tänkas främja uppbyggnaden av sådana gemenskaper som i sig kan erbjuda en helande miljö och där kyrkans allmänna själavård kan komma till uttryck.
Avhandlingen är en litteraturstudie med en deskriptiv och analyserande ansats. Eftersom avhandlingen berör ett ämne som har undersökts bara i begränsad utsträckning, finns det ur forskningssynpunkt ett egenvärde i att visa att ämnet finns till och lyfta fram det för vidare forskning.
Ur ett relationellt perspektiv kan själavård på ett grundläggande plan sägas handla om hur människor möter varandra och visar omsorg om varandra. Den allmänna själavården hör till kyrkans och församlingens kontext och är något som sker i relationer mellan människor. Församlingsgemenskapen kan å sin sida förstås som en sådan relationsrik miljö där människor genom möten med varandra och genom sådana skeenden av själavård som gemenskapen ger rum för kan finna mening och livsmod samt helas, förändras, växa och mogna. Den relationella ecklesiologin erbjuder därmed ett perspektiv som visar att församlingsgemenskapen kan förstås som en sådan relationsrik gemenskap som kan tänkas erbjuda en själavårdande miljö, där kyrkans allmänna själavård kan komma till uttryck.
Den analyserade litteraturen visar att en gemenskap som i sig bär på en själavårdande potential kännetecknas bland annat av mänsklig värme och en tillåtande atmosfär, rum för mångfald, autentiska relationer, en välkomnande attityd, inklusivitet och öppna relationsstrukturer samt av att gemenskapen erbjuder möjligheter till delaktighet av olika slag. Till de funktioner som utifrån den analyserade litteraturen kan tillskrivas en själavårdande gemenskap hör att den kan minska ensamhet, ge människor rum att dela livsfrågor, erbjuda medvandrarskap, ge möjligheter till identifikation, kamratstöd och förändring, förmedla nåd och bidra till helande från skam, samt erbjuda människor uppgifter och roller som i sig har en själavårdande betydelse.
Den relationella ecklesiologin kan därmed bidra till att belysa gemenskapens och relationernas betydelse för den själavård som sker i församlingens kontext, och synliggöra gemenskapens helande potential. Samtidigt kan den även bidra till att belysa hur en gemenskapsorienterad kyrkosyn och församlingskultur kan tänkas främja uppbyggnaden av sådana gemenskaper som i sig kan erbjuda en helande miljö och där kyrkans allmänna själavård kan komma till uttryck.
Kokoelmat
- 614 Teologia [56]