Behavioural Crime Linking in Serial Homicide : Towards Practical Application
Pakkanen, Tom (2022-03-18)
Åbo Akademi University
18.03.2022
Julkaisu on tekijänoikeussäännösten alainen. Teosta voi lukea ja tulostaa henkilökohtaista käyttöä varten. Käyttö kaupallisiin tarkoituksiin on kielletty.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-12-4109-3
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-12-4109-3
Tiivistelmä
Brottslänkning syftar till att länka samman två eller flera, för brottsutredaren observerbara brott, på basis av gärningspersonens brottsplatsbeteende. Metoden bygger på antagandet att en gärningspersons beteende är konsekvent från ett brott till ett annat och unikt från en gärningsperson till en annan. Systematisk brottslänkning på basis av brottsplatsbeteende introducerades under 1970-talet och sedan 1990-talet har området utvecklats, såväl metodologiskt som vetenskapligt. Under det senaste decenniet har det skett en kraftig ökning av vetenskapliga studier i brottslänkning. Forskningsfältet har utvecklats avsevärt, från empirisk validering av de underliggande antagandena, till kartläggning av praxis och mer ekologiskt valida tester av brottslänkningens precision. Utvecklingen är positiv eftersom en reliabel och valid brottslänkning, i bästa fall, kan hjälpa polisen prioritera utredningslinjer och lösa svåra och resurskrävande seriemord.
Forskningen kring brottslänkning vid seriemord har i huvudsak utförts i USA och fokus har legat på hur konsekvent och unikt seriemördare beter sig. En brist i denna forskning är att den saknar empiriska tester av så kallade brottslänkningsmodeller och hur väl dessa modeller identifierar mordserier, genom korrekt sammanlänkning av en gärningspersons mordfall. En annan kunskapslucka i forskningsfältet är att forskare till största delen använt länkning utgående från seriebrott, medan verkliga brottsdatabaser innehåller såväl seriebrott som enskilda brott. Det finns ett fåtal vetenskapliga studier där man har testat vilken inverkan enskilda inbrott och våldtäkter har på precisionen i sammanlänkningen av inbrotts-, och våldtäktsserier. Vilken inverkan enskilda mord har på precisionen i sammanlänkningen av seriemord, är dock ännu oklart. Vidare, finns det en del studier där man har jämfört seriemord med enskilda mord, men det saknas forskning kring möjligheten att förutsäga om ett mord hör till en serie eller om det är ett enskilt fall. Tidigare forskning har visat att kognitiva bias, så som konfirmeringsbias eller förväntanseffekt kan ha betydande inverkan på brottsutredningar. Trots detta, saknas det forskning kring hur dessa bias påverkar brottslänkning.
Syftet med föreliggande avhandling var att utvidga forskningen kring brottslänkning av seriemord. För att maximera resultatens relevans för brottsutredning, genomfördes en series brottslänkningsstudier med hög ekologisk validitet, med avseende på de brott som inkluderades och de frågeställningar som analyserades. Det huvudsakliga underlaget för avhandlingen bestod av 116 italienska seriemord utförda i 23 separata serier samt på 45 svårlösta mord som inte ingår i någon serie. Studie I identifierade sju dimensioner av beteende bland seriemorden (t.ex., mord med sexuella motiv och aspekter av kontrollbeteende), som överensstämde med tidigare forskning. Anmärkningsvärt var att även andra motiv än sexuella, fanns bland seriemorden. De flesta brotten (63%) kunde sammanlänkas till rätt serie i den prediktiva delen av studien. Studie II var ett experiment som undersökte huruvida förhandskunskap om vilken serie enskilda brott tillhörde, ökade deltagarnas uppfattning om likhet i brottsplatsbeteende. Studien visade ingen förväntanseffekt, men detta kan ha berott på att uppgiften var för enkel, vilket innebär att studien behöver replikeras, innan meningsfulla slutsatser kan dras. Studie III identifierade flera signifikanta skillnader mellan serie- och enskilda mord. Vidare kunde dessa skillnader användas till att, med god precision, förutspå huruvida brottet var del av en serie eller ej. Studie IV kombinerade alla befintliga metodologiska framsteg dittills och visade att brottslänkning fortfarande bibehöll god precision även när en stor andel (10:1) enskilda fall inkluderades i urvalet. Modellens specificitet försämrades (flera falska positiva), som en funktion av inkluderade enskilda fall. Då varje enskilt fall jämfördes mot en rankad lista, från beteendemässigt likartade fall till mindre likartade, kunde en liknande försämring iakttas i andelen brott, som låg nära toppen. Modellens förmåga att sammanlänka fall förblev dock god, vilket vidare gav stöd för utförandet av brottsläkning med data av hög ekologisk validitet.
Studierna i den föreliggande avhandlingen bidrar till en förbättring av forskningsmetodologin gällande brottslänkning av seriemord på basis av brottsplatsbeteende. För att maximera den praktiska användbarheten av forskningsmetodologin och de beprövande modellerna krävs dock ytterligare replikering på databaser i olika länder och olika jurisdiktioner. För att hålla forskningen relevant för den kliniska verksamheten och för att utveckla evidensbaserad praxis, krävs ett nära samarbete mellan forskare och kliniker. I och med att vi får en tydligare bild av precisionen och felfrekvensen för modeller för brottslänkning, ökar deras användbarhet i såväl förundersökning, som vid huvudförhandling i domstol, där brottslänkning presenteras av sakkunniga. Behavioural crime linking refers to the practice of trying to tie two or more offences to the same offender using behaviour observable at the crime scene. It rests on the assumptions that offenders behave consistently enough from one offence to another, and distinctively enough from other offenders allowing offences to be successfully linked together. Conceptualised in the 70s, and developed methodologically with increased scientific rigour from the 90s, the last decade has seen a sharp rise in published studies on behavioural crime linking. From empirical validation of the underlying assumptions to mapping out practice and more ecologically valid tests of linkage accuracy, the field has developed considerably. Considering that investigating homicide is resource intensive, not to mention serial homicide, reliable and valid behavioural crime linking has the potential to aid and prioritise investigative avenues and help solve serial homicide.
Most studies on serial homicide have been carried out on North American samples. While some research has studied the consistency and distinctiveness of serial homicide offenders, few have empirically tested models of behavioural crime linking and linkage accuracy with serial homicide. Another shortcoming in behavioural crime linking research is the use of mostly serial cases to model crime linking, even though real crime databases include both serial and one-off offences. Some studies have tested the effect of added one-offs on the linkage accuracy of burglary and rape, but none so far the effect this would have on homicide. Additionally, while some studies have compared serial homicide offences to one-off homicides, none have tested whether it would be possible to predict whether a homicide belongs to a series or is a singular offence. Cognitive bias, especially confirmation bias or the expectancy effect, has been shown to have a considerable effect on crime investigation. No studies to date have explored the effect of such bias in behavioural crime linking.
The general aim of the thesis was to increase ecological validity of behavioural crime linking research, especially with regard to sampling choices and analyses that strive to answer questions relevant for homicide investigation. The main sample consisted of 116 Italian serial homicides, committed in 23 separate series of homicide. Additionally, information about 45 cases of hard-to-solve one-off homicide was gathered, coded, and added to the sample. Study I found seven behavioural dimensions of offending (e.g., sexually motivated homicides and aspects of control-behaviour) in line with previous research. Notably, also other motives than sexual were found in the killings. A majority of offences (63%) were correctly classified to their actual series in the predictive part of the study. Study II was an experiment that investigated whether knowledge of series membership increased perceived (coded) behavioural similarity in homicides committed by the same offender. While no support was found for a strong expectancy effect, the experimental task may have lacked in sufficient complexity, and replication is thus needed. Study III found several key differences between serial and singular homicides and was able to successfully use these differences to predict with good accuracy whether an offence was part of a series. Study IV combined all the advances in the methodology thus far and showed that behavioural crime linking was still viable even with a large proportion (10:1) of one-off homicides added into the sample. As a function of added one-off homicides, the specificity of the model worsened (more false positives), as did the proportion of offences belonging to a series found near the top of a ranked listing from more behaviourally similar to less behaviourally similar. Overall model accuracy remained good, though, further validating the practice of behavioural crime linking with more ecologically valid data.
The studies of the present thesis contribute to the methodology of behavioural crime linking research. Replication on local crime databases is needed to maximise the practical usefulness of the models in different jurisdictions. Going forward, a close-knit collaboration between researchers and practitioners is called for, to keep the research relevant for practice and to develop evidence-based practice. As we gain a clearer picture of the accuracy and error rate of behavioural crime linking models, their usefulness increase in both the criminal investigative phase and in the trial phase with behavioural crime linking being presented as expert evidence.
Forskningen kring brottslänkning vid seriemord har i huvudsak utförts i USA och fokus har legat på hur konsekvent och unikt seriemördare beter sig. En brist i denna forskning är att den saknar empiriska tester av så kallade brottslänkningsmodeller och hur väl dessa modeller identifierar mordserier, genom korrekt sammanlänkning av en gärningspersons mordfall. En annan kunskapslucka i forskningsfältet är att forskare till största delen använt länkning utgående från seriebrott, medan verkliga brottsdatabaser innehåller såväl seriebrott som enskilda brott. Det finns ett fåtal vetenskapliga studier där man har testat vilken inverkan enskilda inbrott och våldtäkter har på precisionen i sammanlänkningen av inbrotts-, och våldtäktsserier. Vilken inverkan enskilda mord har på precisionen i sammanlänkningen av seriemord, är dock ännu oklart. Vidare, finns det en del studier där man har jämfört seriemord med enskilda mord, men det saknas forskning kring möjligheten att förutsäga om ett mord hör till en serie eller om det är ett enskilt fall. Tidigare forskning har visat att kognitiva bias, så som konfirmeringsbias eller förväntanseffekt kan ha betydande inverkan på brottsutredningar. Trots detta, saknas det forskning kring hur dessa bias påverkar brottslänkning.
Syftet med föreliggande avhandling var att utvidga forskningen kring brottslänkning av seriemord. För att maximera resultatens relevans för brottsutredning, genomfördes en series brottslänkningsstudier med hög ekologisk validitet, med avseende på de brott som inkluderades och de frågeställningar som analyserades. Det huvudsakliga underlaget för avhandlingen bestod av 116 italienska seriemord utförda i 23 separata serier samt på 45 svårlösta mord som inte ingår i någon serie. Studie I identifierade sju dimensioner av beteende bland seriemorden (t.ex., mord med sexuella motiv och aspekter av kontrollbeteende), som överensstämde med tidigare forskning. Anmärkningsvärt var att även andra motiv än sexuella, fanns bland seriemorden. De flesta brotten (63%) kunde sammanlänkas till rätt serie i den prediktiva delen av studien. Studie II var ett experiment som undersökte huruvida förhandskunskap om vilken serie enskilda brott tillhörde, ökade deltagarnas uppfattning om likhet i brottsplatsbeteende. Studien visade ingen förväntanseffekt, men detta kan ha berott på att uppgiften var för enkel, vilket innebär att studien behöver replikeras, innan meningsfulla slutsatser kan dras. Studie III identifierade flera signifikanta skillnader mellan serie- och enskilda mord. Vidare kunde dessa skillnader användas till att, med god precision, förutspå huruvida brottet var del av en serie eller ej. Studie IV kombinerade alla befintliga metodologiska framsteg dittills och visade att brottslänkning fortfarande bibehöll god precision även när en stor andel (10:1) enskilda fall inkluderades i urvalet. Modellens specificitet försämrades (flera falska positiva), som en funktion av inkluderade enskilda fall. Då varje enskilt fall jämfördes mot en rankad lista, från beteendemässigt likartade fall till mindre likartade, kunde en liknande försämring iakttas i andelen brott, som låg nära toppen. Modellens förmåga att sammanlänka fall förblev dock god, vilket vidare gav stöd för utförandet av brottsläkning med data av hög ekologisk validitet.
Studierna i den föreliggande avhandlingen bidrar till en förbättring av forskningsmetodologin gällande brottslänkning av seriemord på basis av brottsplatsbeteende. För att maximera den praktiska användbarheten av forskningsmetodologin och de beprövande modellerna krävs dock ytterligare replikering på databaser i olika länder och olika jurisdiktioner. För att hålla forskningen relevant för den kliniska verksamheten och för att utveckla evidensbaserad praxis, krävs ett nära samarbete mellan forskare och kliniker. I och med att vi får en tydligare bild av precisionen och felfrekvensen för modeller för brottslänkning, ökar deras användbarhet i såväl förundersökning, som vid huvudförhandling i domstol, där brottslänkning presenteras av sakkunniga.
Most studies on serial homicide have been carried out on North American samples. While some research has studied the consistency and distinctiveness of serial homicide offenders, few have empirically tested models of behavioural crime linking and linkage accuracy with serial homicide. Another shortcoming in behavioural crime linking research is the use of mostly serial cases to model crime linking, even though real crime databases include both serial and one-off offences. Some studies have tested the effect of added one-offs on the linkage accuracy of burglary and rape, but none so far the effect this would have on homicide. Additionally, while some studies have compared serial homicide offences to one-off homicides, none have tested whether it would be possible to predict whether a homicide belongs to a series or is a singular offence. Cognitive bias, especially confirmation bias or the expectancy effect, has been shown to have a considerable effect on crime investigation. No studies to date have explored the effect of such bias in behavioural crime linking.
The general aim of the thesis was to increase ecological validity of behavioural crime linking research, especially with regard to sampling choices and analyses that strive to answer questions relevant for homicide investigation. The main sample consisted of 116 Italian serial homicides, committed in 23 separate series of homicide. Additionally, information about 45 cases of hard-to-solve one-off homicide was gathered, coded, and added to the sample. Study I found seven behavioural dimensions of offending (e.g., sexually motivated homicides and aspects of control-behaviour) in line with previous research. Notably, also other motives than sexual were found in the killings. A majority of offences (63%) were correctly classified to their actual series in the predictive part of the study. Study II was an experiment that investigated whether knowledge of series membership increased perceived (coded) behavioural similarity in homicides committed by the same offender. While no support was found for a strong expectancy effect, the experimental task may have lacked in sufficient complexity, and replication is thus needed. Study III found several key differences between serial and singular homicides and was able to successfully use these differences to predict with good accuracy whether an offence was part of a series. Study IV combined all the advances in the methodology thus far and showed that behavioural crime linking was still viable even with a large proportion (10:1) of one-off homicides added into the sample. As a function of added one-off homicides, the specificity of the model worsened (more false positives), as did the proportion of offences belonging to a series found near the top of a ranked listing from more behaviourally similar to less behaviourally similar. Overall model accuracy remained good, though, further validating the practice of behavioural crime linking with more ecologically valid data.
The studies of the present thesis contribute to the methodology of behavioural crime linking research. Replication on local crime databases is needed to maximise the practical usefulness of the models in different jurisdictions. Going forward, a close-knit collaboration between researchers and practitioners is called for, to keep the research relevant for practice and to develop evidence-based practice. As we gain a clearer picture of the accuracy and error rate of behavioural crime linking models, their usefulness increase in both the criminal investigative phase and in the trial phase with behavioural crime linking being presented as expert evidence.
Kokoelmat
- 515 Psykologia [51]