African Church or Western Mission? : The Evangelical Lutheran Church in Kenya Seeks Her Identity 1968-1996

Abstract

Under perioden 1968–1996 var den evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya i stort sett enad och fungerade som ett enda stift. Den hade kenyanska ledare istället för som tidigare västerländska missionärer. En viktig fråga för kyrkan var om hon skulle betrakta sig som en kenyansk kyrka eller som ett resultat av västerländsk mission. Stundom var dragkampen inom kyrkan i detta avseende hård. Föreliggande undersökning riktar fokus på det kenyanska ledarskapet när det gäller att utforska denna kamp. Under James Otete Nchogu (1968–1980) fokuserade kyrkan på att hitta sin nationella självkänsla, under John Momanyi Kururia (1980–1988) var kyrkans andliga uppdrag i blickfånget och under Francis Nyamwaro Onderi (1988–1996) rörde det sig i huvudsak om kyrkans sociala status i det kenyanska samhället.

James Otete Nchogus tid som ledare kulminerade i kyrkans sökande efter en nationell självkänsla i förhållande till västerländskt inflytande. Även om Otete kraftfullt betonade sin ledande ställning och inte så lätt gav efter för ett västerländskt tryck, innebar hans mänskliga framtoning att meningsskiljaktigheterna hölls under ytan. Den tidigare inflammerade situationen lättade gradvis och kyrkan upplevde en snabb tillväxt. Den aktuella frågan under John Momanyin Kururias tid som ledare blev frågan om vilket kyrkans egentliga uppdrag var. Handlade det om förkunnelsen av evangeliet eller skulle tyngdpunkten mera ligga på det statliga biståndsarbete som också understöddes av missionsorganisationerna? Situationen var nämligen den att missionsorganisationerna fortfarande hade ett viktigt ord med i laget, även om ansträngningar gjordes för att missionärernas inflytande skulle minska. De kenyanska kyrkoledarna var inte omedvetna om situationen, men de förmådde inte i någon högre grad påverka den. Vi den här tiden uppstod också en stark ungdomsväckelse inom den Ekegusii-etniska gruppen. John Momanyi blev något av en ledare för dessa ungdomar och även flera missionärer, som själva hade en stark väckelsebakgrund, blev ett stort stöd för de unga. På det sättet stannade väckelsen kvar inom kyrkans ramar. Francis Nyamwaro Onderi kom i sin tur att starkt betona biskopens ledarroll i kyrkan. Det bidrog till ett försämrat förhållande mellan kyrkans ledning och missionärerna.

Trots många problem fann den evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya tröst och glädje i den lutherska betoningen av frälsningen som en oförtjänt gåva för Jesu Kristi skull. Detta budskap väckte genklang hos många kenyaner. Synoder och gospelfestivaler samlade folk i tusental.

Under hela undersökningsperioden var frågan om ”kyrkan” central för den evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya. Enligt en konfessionell luthersk undervisning identifieras kyrkan av sina kännetecken, Ordet och sakramenten. Frågan om kyrkans ledarskap var nära sammankopplad med denna fråga. För kenyanska kristna handlade frågan inte så mycket om teologi som om social status. Man ville nämligen att kyrkans skulle bli erkänd och respekterad i samhället. Eftersom en kyrka som saknade biskop inte åtnjöt denna respekt i det kenyanska samhället, blev det viktigt att arbeta för att den evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya skulle få en biskop som ledare.

Händelserna i kyrkan å sin sida illustrerar mycket väl den postkoloniala perioden i Kenya. Den lilla evangelisk-lutherska kyrkans kamp för självständighet i sökandet efter sin kyrkliga identitet var intensiv. Kampen resulterade dock i att kyrkan fann sin egenart. Den lösgjorde sig allt mera från beroendet av västerländsk mission och utvecklades till en självständig kyrka med en kenyansk biskop som ledare. Vägen dit var lång och det fanns mycket som ville skymma kyrkans uppdrag i evangeliets tjänst. I slutändan gav dock budskapet om syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull kyrkan ett starkt framtidshopp.