Kirche und Gesellschaft in Heinrich Bullingers Verständnis vom Reich Christi

Abstract

Den zwingliska krisen tillsammans med katolikernas ökade styrka, den samhälleliga turbulensen och den baptistiska rörelsen innebar en stor utmaning för reformationen. Under Bullingers tid, 1531-75, stabiliserade reformationen i Zürich alliansen mellan kyrkan och staten.

Reformationen hade sin grund i den bibliska humanismen, samarbetet med den sekulariserade satsmakten och Bullingers utländska kontakter. Kulturellt präglades reformationen av den bibliska humanismen och renässansen och därför utgjorde den skriftliga informationen dess kärna. Den bibliska humanismen kunde förena reformationen och de politiska intressena. Bullinger följde och utvecklade arvet efter Zwinglis politiska teologi inklusive ”bonum commune”.

Reformationens samarbete med överheten garanterade skydd mot påven och anabaptisterna. Via de utländska kontakterna kunde reformationen spridas över hela världen och också erbjuda en lösning på liknande problem mellan kyrkan och statsmakten.

Enligt tidigare forskning erbjuder reformationen i Zürich en idealisk bas antingen för det teokratiska samhället (religiös makt dominerar över sekulär) eller Erastianismen (världslig makt härskar över kyrkan). Denna kluvna modell har spridit sig till flera länder, trots att den reformerade bekännelsen inte har fått fotfäste i samma utsträckning.

Huvudfrågan i min forskning är hur reformationen förhåller sig till samhälle och politik. Är Bullingers tanke om Kristi rike (regnum Christi) hans lösning på den teologiska krisen i Zürich som Zwinglis reformation skapat? Hittills finns ingen forskning som analyserat innebörden av Bullingers Kristi rike både kyrkohistoriskt och teologiskt.

Forskningsuppgiften består i att studera med vilka argument Bullinger inkluderar kyrkan och samhället i Kristi rike.

Tidigare forskning har beskrivit den kyrklig-samhälleliga situationen. Den samhälleliga uppfattningen presenterades i det Meilenska ediktet: Kyrkan förlorade sin status som institution med egen jurisdiktion och klostren sekulariserades och togs i samhälleligt bruk.

Detta edikt innebar striktare statlig kontroll över prästerna, vilket orsakade kris i de kyrkliga ämbetena. Prästernas roll omdefinierades i Prediko-och Synodalföreskrifterna från år 1532. Denna ordning var inte tillräcklig grund för att garantera kyrkan autonomi och därför var Bullinger tvungen att teologiskt legitimera kyrkans autonomi: De kyrkliga lagarna måste antas av den statliga överheten, eftersom regeringen var ansvarig för att handla efter Bibeln. Denna behövde prästerna som experter för att ge tillförlitlig kunskap om Bibeln. Predikoämbetet stärkte således kyrkans självbestämmanderätt.

Bullingers reformation riktade sig å ena sidan mot påvedömets klerikalism och institutionalism och å andra sidan mot den anabaptistiska rörelsens anti-institutionalism och anti-klerikalism.

Anabaptismen var ett hot mot sammanhållningen i samhället och den statliga auktoriteten. Kritiken mot anabaptisterna dogmatiserade den reformerade statskyrkan. Överhetens skyldighet var att förverkliga Guds vilja. Därför var dess uppgift att skydda kyrkan.

Tidigare historisk forskning har berört rådsreformationen i Zürich. Min forskning syftar också till att förklara hur Bullinger teologiskt kunde knyta ihop den historiska situationen med sin tanke om Kristi rike.

Bullingers argumentation för Kristi rike.

Teologiska argumenten:

1) Dualismen Bullinger har knutit an till den teologiska utvecklingen av dualismen efter Augustinus. Han bekände sig till två riken: Kristi rike och det världsliga kungariket. Han talar också om Guds rike och djävulens rike. Ursprungligen anser Bullinger Kristi sanna kyrka vara synonym med Kristi rike.

Senare behandlar Bullinger också Kristi rike eller Kristi kyrka dualistiskt: ecclesia militans – ecclesia triumphans, den universella kyrkan – den partikulära och lokala kyrkan. Denna tudelning kommer slutligen fram, när Bullinger talar om den yttre, synliga kyrkan och den inre, osynliga kyrkan.

Enligt Bullinger finns det ingen extern men andligt perfekt kyrka, eftersom Kristi sanna kyrka alltid blir osynlig här. Å ena sidan är kyrkan bara andlig och inte jordisk. Å andra sidan har kyrkan också ”lekamliga” och synliga element, eftersom den fungerar i den yttre världen. Möten i den kristliga kyrkan är heliga på grund av det heliga, det vill säga tron och andligheten. Bullinger följer Zwinglis tankar, när han dels talar om den kristna gemenskapen som ett brödraskap, dels talar om den som en osynlig kyrka. Här kommer den ecklesiologiska ambivalensen fram: Å ena sidan är kyrkan helig, eftersom dess ordning påverkas av Ordet och den Helige Ande enligt Guds ordning, å andra sidan då det finns heliga, det vill säga troende.

Frågeställningen här om det yttre och inre påverkar hela den kyrklig-samhälleliga ambivalensen: Samtidigt som människorna är andliga är de också yttre realiteter. ”Ecclesia militans” måste nödvändigtvis också göra sig synlig i världen. När Bullinger skiljer den sanna kyrkan från den yttre kyrkan, närmar han sig den anabaptistiska kyrkosynen. Bullinger stöter alltid på samma problem: I Kristi kyrka påverkar såväl de inre som de yttre elementen, utan att man kan separera dem från varandra.

Kristi rike besannas genom kyrkan, men slutligen också genom statsmakten. Här kan man urskilja en ambivalens: Å ena sidan bör kyrkan kontrolleras av överheten, å andra sidan betonar Bullinger kyrkans självbestämmanderätt.

Kyrkan har rätt att avsätta sina tjänare och tillrättavisa, det vill säga att utöva kyrklig disciplin.

Här finns en spänning, när Bullinger närmar sig disciplinisterna, som han tidigare har tagit avstånd ifrån. Varför betonar han samtidigt den kyrkliga och samhälleliga disciplinen? Denna fråga hör till problematiken i kyrkans ämbete och kommer att besvaras i slutet av avhandlingen. Bullingers uppfattning om förbundet mellan religiös och världslig maktutövning och den kyrklig-samhälleliga disciplinen orsakade strid mellan hans lärjungar Erastus och Olevianus i Heidelberg.

Den motsatta ståndpunkten gentemot döparna i frågan om kyrkans disciplin skapade Bullingers ”alliansteologi”. Att den kyrkliga disciplinen är en uppgift för överheten är inte överensstämmande med den kristna rätten att göra motstånd. Att predika Guds ord (ministerium verbi) är kyrkans enda sätt att göra motstånd.

Också statsmakten är tillsatt av Gud och den världsliga härskaren har ingen egen makt. Varje regering och samhälle har en viss tid bestämd av Gud. Guds suveränitet framhävs av Bullinger.

Regeringen är företrädare för den världsliga makten. Bullinger vill inte legitimera någon form av makt i sig. Om människan lämpar sig att representera statsmakten eller inte, beror på de egna förutsättningarna, liksom kvaliteten på regeringen eller makthavarna. Här betonas människans ansvar. Kriterierna för detta ansvar och denna kompetens beror på vilken uppgift Gud har uppdragit till överheten. I Bullingers teori uppfattas makthavarna som en hierarkisk institution som har beordrats uppifrån. Återigen uppstår samma dilemma, om Guds tillsatta regering kan kombineras med härskarens felbarhet. Den enda möjliga logiska slutsatsen är att Bullinger inte betraktar regeringen eller människorna som viljelösa, oansvariga objekt. Alla människor, som utgör regeringen, är arbetsoförmögna utan de av Gud givna förutsättningarna.

För att vara en lämplig överhetsrepresentant, måste man vara delaktig i Guds ordning och tillhöra de härskande personerna. Bullinger betonar i första hand överhetens skyldigheter, uppgifter och handlande. Det beror på de statliga myndigheternas förhållande till Kristus, om statsmakten hör till Kristi rike eller bara till den jordiska världen. Om de statliga myndigheterna förverkligar Kristi rike, verkar de som medlemmar i kyrkan och tillhör Kristi rike. Då tror de styrande också på Gud, lovordar och tjänar Honom, lär ut och sprider den kristna tron. Den så kallade kristna överheten bör vara döpt i Jesu Kristi namn, ty sig till Kristus och hedra honom, tillåta att fritt predika evangeliet och inte förfölja de kristna, utan bekämpa och bestraffa gudlöshet och hädelse samt upprätthålla disciplin, fred och ärlighet. De kristna måste lyda de världsliga härskarna, eftersom de skipar rättvisa. Den som motsätter sig regeringen, gör sig också skyldig till motstånd mot Guds ordning. Här finns dock ett dilemma: Hur kan man anta att överheten skipar rättvisa, om den inte heller är felfri? Om Gud förverkligar sin försyn via makthavarna, kan det också innebära att förverkligandet av försynen är vilseledande, eftersom rättvisa inte skipas: Människor kan välja makthavare mot Guds ursprungliga vilja.

Bullinger accepterar inte det anabaptistiska motståndet. Å ena sidan erkänner Bullinger den kristna rätten att göra motstånd, om Gud befaller det. Å andra sidan förstår Bullinger inte att det anabaptistiska motståndet skulle bygga på Guds befallning. Men när vet en kristen människa att Gud kallar henne till motstånd? Ett svar kan vara att skilja på yttre och inre: Inombords kan själen inte acceptera orättvisan hos överheten, men utåt är människan undersåtlig. Människan måste lämna hämnden till Gud: Gud kan suveränt ersätta de härskande. Bullinger ser den tyranniske härskaren som Guds straff över folkets synder.

Regeringen i sig kan inte vara andlig utan endast dess enskilda härskande. Bullinger har ändå berättigat den att sköta cura religionis-uppgiften, även om den inte tillhör Kristi rike, utan det jordiska riket. Denna konflikt kräver sin lösning: Om Gud själv tillsätter statsstyrelsen, bör den också förstås som Guds institution liksom kyrkan. Om statsmakten är en följd av Guds vilja, måste den också tjäna Kristi rike. Redan tidigare har det märkts att Bullinger i sin text har behandlat Guds rike och Kristi rike som synonymer.

Hur knyter Bullinger samman de politiska och samhälleliga faktorerna till Kristus? Lagens och maktens auktoritet baserar sig på kärlek, som härleds till Kristus. Kristus själv är centrum för rättssystem och lagar. Bullinger ser den samhälleliga sammanhållningen som självklar. Rättssystemet är en tolkning av dekalogen för att vägleda alla samhällen. Formerna kan variera lokalt och under olika tider, även om innehållet i lagen alltid skall gälla. Syftet med rättssystemet är att tillgodose behovet av rättvisa och fred i samhället.

För Bullinger är Gud och hans vilja grunden från vilken allt annat följer (hac de causa sequuntur). Allt som händer följer Guds tidtabell. Gud besannar sin försyn i den politiska historien.

Härnäst är det viktigt att se hur Gud förverkligar sitt rike i världen.

2) Den gudomliga försynen och viljeyttringen Viljeförklaringen av Guds vilja manifesteras genom hans försyn. Guds försyn sker däremot genom den yttre mänskliga ordningen. Därför är samhälleliga och politiska faktorer yttringar av Guds vilja. Den gudomliga ordningen och försynen uppenbaras i Bibeln. Bullinger hävdar bestämt att att man kan lära sig om Guds försyn från de heliga skrifterna i Bibeln. Man kan anta att Bullinger förstår hela Bibeln som ett medel för försynen.

Guds ord som särskild uppenbarelse är det väsentliga. Den kristna tron baserar sig på Guds uppenbarade ord, som man tror på. Med Guds ord förstår Bullinger i allmänhet de heliga skrifterna i Bibeln. De kanoniska skrifterna i Bibeln är grunden till hela den kristna tron, och allt måste motiveras med skrifterna i Bibeln. I enlighet med sin ordning följer också Gud sina egna ord. Bullinger framhäver Guds rättvisa (iustitia). Därför måste man behandla Bullingers teologiska diskurs tillsammans med hans rättssyn.

Guds bud sammanfattar hans ord. Lagens ord i skrifterna syftar till rättvisa bland folket. Bullinger förstår de kanoniska skrifterna både som Guds medel (instrument) och vittnesbörd (testamentum). Bullingers tolkning av lagen och Bibeln gör Kristus till centralgestalt: Genom Kristus härskar Guds rike över det heliga och det sekulära, över judarna och hedningarna. Guds lag tillhör den gudomliga uppenbarelsen: Kristus är lagens kärna och har tre olika ändamål: det första är andlig uppfostrare, det andra är livets lag och det tredje är den kyrkliga ordningen.

Lagen i sin andra bemärkelse (posterior usus legis) innebär att vägleda människor i deras liv, visa på goda gärningar och att straffa människor. Genom dessa förverkligas Kristi rike. Bullinger betraktar dekalogen och den naturliga lagen som likvärdiga. Härav följer att den naturliga lagen kan förverkliga Kristi rike likväl som dekalogen.

En analogisk konsekvens av detta är att den sekulära statsmakten kan förverkliga Kristi rike liksom den yttre kyrkan. Den yttre kyrkan och statsmakten är sinsemellan jämförbara.

Det förblir dock fortfarande öppet hur det är möjligt att förstå den naturliga lagen som gudomlig och identisk med dekalogen, utan att förutsätta att den är en särskild uppenbarelse från Gud. Bullinger lär dock att den naturliga lagen är inskriven i hjärtat hos människan av Gud. Hur kan man vara säker på att Gud inte har planterat också de mänskliga lagarna i människornas hjärtan? Detta innebär således att alla mänskliga lagar är åtskilda från Guds lag. Dock kan de likna Guds lag, det vill säga harmonisera med moraliska, ceremoniella eller rättssystemets lagar. I det kristna samhället följer de politiska lagarna rättssystemets lagar.

Guds lag, i form av dekalogen eller den naturliga lagen, tjänar därför endast som medel.

Bullinger kräver emellertid att tillämpningen av den naturliga lagen och utövandet av statsmakten och den yttre kyrkans ordning måste verifieras av Bibeln.

3) Förbundet: Kristuscentreringen och de mänskliga problemen. Som tidigare nämnts insåg Gud att han besannar sin makt och upprätthåller den världsliga makten med hjälp av mänsklig ordning.

Guds lag är människans hjälpmedel för att leva och handla enligt Guds påbud eller den gudomliga institutionen. Rättvisa skipas därefter när människor bär sitt ansvar enligt Guds bud. Det är nödvändigt i detta sammanhang att förstå ”rättvisan” som synonym till buden.

Förverkligandet av rättvisan bör också förstås som samarbete mellan människan och Gud.

Tidigare forskning har sett Bullingers förbundsidé som en förklarande struktur till hans teologi: förbundsnormerna utgör en grund till upprättandet av den kristna staten.

Förbundsidén har sitt ursprung redan från Gamla Testamentet och kulminerar i Kristus och i de heliga skrifterna. Bullinger är mer koncentrerad på den tidsmässiga ordningen än på den eviga predestinationen. Rättvisan berör både kyrkan och samhället.

Även om förbundet i en stor del av tidigare forskning har varit en central term, betonar Bullinger detta begreppsmässigt relativt sparsamt. I min forskning talas lika mycket om Kristi rike och dess förverkligande bland människorna.

Även om det inte direkt framgår hos Bullinger, kan hans Kristuscentrerade syn ge ett svar: Om Gud själv har uppenbarat sin vilja i mänsklig form, det vill säga genom Kristus, har han också proklamerat sina bud genom de mänskliga lagarna. Detta passar också ihop med att uppenbarelsen av Guds vilja besannas i hans försyn.

Som tidigare sagts är Guds lagar och bud ett grundläggande villkor för en korrekt användning av det mänskliga förståndet. Utan det kan man inte förstå vad som är det goda och vad som är det onda. Då kan man heller inte förstå att människan är av naturen ond.

Pånyttfödelsen gör förståndet klarare hos människan, så att hon bättre kan förstå också de världsliga angelägenheterna. Med detta inbegrips också uppfattningen att man inte kan skilja de andliga och sekulära frågorna från varandra i den gudomliga försynen. Guds försyn omfattar både de andliga och världsliga tingen.

Logiskt sett är båda kopplade till den gudomliga viljan. Vidare besannas inte den gudomliga försynen deterministiskt utan i dialog med människor. Den gudomliga lagen, innebärande den av Gud givna viljan och ordningen, gäller både i de sekulära och andliga angelägenheterna.

Med utgångspunkt i min forskning ligger den tanken närmare tillhands att troende bättre kan förstå de världsliga tingen än de icke-troende. Här landar man igen i den Kristuscentrerade synen: Genom tron på Kristus blir man fullvärdigt delaktig i Kristi rättfärdighet. Detta ger kristna också en större förmåga att handla. Det innebär också ett större ansvar. Ansvaret hos människan i hennes förhållande till Guds ord är centralt.

Människornas förstånd i världsliga angelägenheter är inte helt fördärvat. Å ena sidan får de den pånyttfödda förmågan att följa lagen och utföra goda gärningar. Å andra sidan i förhållande till obetydliga, världsliga och tillfälliga handlingar finns inga skillnader mellan troende och icke-troende. Dessa två påståenden står i motsättning till varandra.

Man kan märka en spänning i Bullingers teologi: Det har tidigare sagts att en pånyttfödd människa har en större förmåga att förstå och förverkliga den gudomliga ordningen. Senare kommer vi att inse att Bullinger ändå förstår att människor besatta av individuell religiös fanatism utgör ett hot mot den gudomliga ordningen på jorden. Om överheten är en ordning ingiven av Gud, så kan exempelvis inte anabaptisterna bättre förstå denna gudomliga ordning. Bullinger inser inte att anabaptisterna är pånyttfödda troende.

Genom den av Gud ingivna försynen hör alla folk och alla riken i världen till Kristi rike, med vilket också den yttre kyrkan och den sekulära makten kan bli identiska. I sin ecklesiologi vill Bullinger beakta kyrkans samhälleliga ställning i förhållande till den romerska kyrkan och baptisterna. Indelningen i inre och yttre är därför nödvändig. Kristi kyrka är ofelbar. Människor misstar sig när de väntar på något materiellt och synligt, det vill säga externt. Det finns en spänning mellan det inre och det yttre. Kyrkans yttre tecken är: Gemenskap, där man kan höra Guds ord, ta del i sakramenten och offentligt bekänna sig till den kristna tron. De interna tecknen är sann tro, riktiga och levande medlemmar, det vill säga med andlig och besjälad Kristusförbindelse. Kristi rike är baserat på ett förbund mellan en osynlig Gud och synliga människor.

Är verkligen uppfattningen om förbundet huvudförklaringen till Bullingers lösning på relationen mellan kyrka och samhälle? Bullingers lärjungar Erastus och Olevianus motiverade sin teologi med förbundsidén, men hamnade i konflikt gällande förståelsen av den kyrkliga disciplinen i Heidelberg. Därför måste man anta att Bullingers ”förbundsteologi” inte är en tillräcklig förklaring till lösningen på relationen samhälle och kyrka.

4) Ordets ämbete som konstitutivt element i Kristi rike Den heliga bibliska skriften är i sig Guds ord. Predikandet av Guds ord är också Guds ord.

Guds ord ses i början som konstitutivt element i ecklesiologin. Lagen utgör fundamentet för förbundet: den sanna religionen och den sanna gudstjänsten. Guds lag manifesteras genom hans ord, men först genom att orden tas emot kommer Kristi rike att förverkligas.

Eftersom endast uppfyllelsen av Kristus gör förbundet möjligt, kan endast de pånyttfödda förbli i förbundet med Gud. Det är ohållbart att rättfärdiga upprätthållandet av de samhälleliga förhållandena bara och endast med hjälp av idéer om förbundet, när samhället mestadels är i händerna på icke-troende.

Kyrkan utövar en begränsad makt i sin jurisdiktion. Bullinger förstår kyrkan i världen som ”ecclesia militans”, som består av sanna troende, samt människor som bara hör till den yttre kyrkan. Hela Bibeln har konstitutiv status i kyrkan.

Det apostoliska inom kyrkan innebär att den undervisar den apostoliska sanningen.

Predikoämbetet kan anses som ett konstitutivt element i kyrkan. Det kyrkliga ämbetet är en gudomlig institution och ingen mänsklig tradition. Detta nyckelämbete innebär endast att predika evangeliet.

Det som tidigare sagts om det Kristus- och institutionscentrerade gäller också predikoämbetet: Bullinger betraktar prästämbetet både med en Kristus- och institutionscentrerad syn.

Överhetens makt (auktoritet) vilar enbart på den gudomliga ordningen. Maktutövningen är ett instrument för den gudomliga viljan och rättvisan i världen.

Sammanfattningsvis kan man säga att Bullinger förstår alla ordningar i sig som gudomliga.

Överheten är just en sådan ordning, en sådan institution och en form av Guds försyn. Gud uppenbarar sin vilja både genom denna institution och genom Bibeln. Guds vokation att upprätthålla staten är en del av Guds försyn. Överheten ses som en väsentlig och nödvändig del av förbundet och som gudomlig ordning och handling.

Gud utför sin politiska makt i samhället genom den yttre ordningen. I sam-hällsinstitutionen fungerar inte personer utan Kristus enligt den Kristuscentrerade synen och bibeltolkningen (inklusive Guds lag).

Att ge skydd är inte överhetens enda uppgift. Cultus dei legitimus-uppgiften, som tillkommer överheten, har utvecklats i den riktningen att statsmakten och kyrkan har flera gemensamma intressen och staten tar större ansvar för de andliga angelägenheterna.

Den tredje tillämpningen av den moraliska lagen är den kyrkliga ordningen, som Bullinger betonar lika mycket som den samhälleliga ordningen. För övrigt är de kyrkliga och politiska intressena desamma. Dock behövs lagen för externt skydd av kyrkan.

Betoningen av den kyrkliga ordningen grundar sig inte på kyrkans betydelse utan på Guds ord, som kyrkan är beroende av. Bullinger har konstruerat ett statskyrkligt mönster, där den kyrkliga ordningen är en nödvändig del av den samhälleliga ordningen.

Sammanfattning och slutsatser: den teologiska ambivalensen hos Bullinger i förhållande till den inre och yttre verkligheten i Kristi rike.

I Bullingers teologi kan man hitta element, enligt vilka Kristi rike självt kan förverkligas både av kyrkan och av överheten. Vi kan inte enbart påstå att Bullinger manifesterar Kristi rike genom kyrkan och kungariket av denna världen genom den världsliga makten. Bullinger framhäver Kristi kungaämbete endast i förhållandet till Kristi kyrka. Om överheten bekräftar Kristi rike, verkar den som medlem i kyrkan och hör till Kristi rike.

Om överheten uppfattas som ett andligt eller jordiskt rike, beror på överhetens inställning till Kristus och hans ord.

Bullinger följer Zwinglis tanke, när han talar om den kristna gemenskapen som broderskap och osynlig kyrka. Också han delar den ecklesiologiska ambivalensen.

Här uppstår en paradox: Mot den katolska institutionalismen fungerar kyrkans reformation populistiskt, men hamnar åter i en ny institutionalism. Den antiklerikala kyrkan resulterade i en ny framträdande ställning med en pastor som lärare för folket. (CH II artikel XVIII om prästämbetet) betonar den centrala betydelsen av ordinationen och ämbetet. Man kan urskilja en utveckling från populism till institutionalism i reformationen: Först kommer det en protest, sedan artikulation av protesten och slutligen institutionaliseringen av den artikulerade protesten. Den ämbetscentrerade bibeltolkningen hos Bullinger är parallell med den förbunds-teologiska synpunkten. Enligt denna presumtion har utvecklingen i reformationen gått från antiinstitutionalism till institutionalism. Den ecklesiologiska ambivalensen uppstår just i spänningen mellan antiinstitutionalism och institutionalism.

Strukturen av det inre och yttre erbjuder ingen slutgiltig lösning på denna ambivalens, utan ambivalensen integreras i den.

Vad är det faktiskt som leder Bullinger från Kristus till institution? Med denna fråga kommer tolkningen av Bibeln i fokus: Om Bullinger verkligen vill tolka Bibeln bokstavligt och söka Kristus endast i form av Bibelns ord, kan han anses som en sann ”sola Scripturateolog”, som inte hamnar i en institutionscentrerad syn. Faktiskt har han hamnat i samma situation, som han dömde baptisterna för: Han har förbisett det bokstavstrogna ordet i skriften och sammanknutit ordet med ämbetet.

Skillnaden är bara att anabaptisterna har sin inre intuition som auktoritet, och Bullingers motiv kommer istället från den politiska och samhälleliga ordningen. Utifrån sina egna motiv grundar sig båda, baptisterna och Bullinger, på Bibeln som den andra auktoriteten. Detta att Bullinger förstår Guds försyn som gällande för hela samhället gör inte problemet lättare.

När Bullinger i sin samtid teologiskt vill lösa den kyrklig-samhälleliga ambivalensen med hjälp av den inre och yttre dualismen, måste han också bemöta krisen i det andliga ämbetet som en följd därav. Den enda lösningen för Bullinger blir att om ämbetet (kyrkligt eller samhälleligt) är bundet till Kristus, förverkligar det Kristi rike.

Motsättningen där består i att Bullinger måste binda samman den yttre kyrkan med separation från den: Mot katoliker predikade reformationen den sanna och andliga kyrkan som är inre och osynlig. Dock behövde kyrkan konkreta yttre former för att kunna agera i samhället. Därför är han tvungen att avsäga sig den anabaptistiska kyrkosynen.

Bullinger lämnar efter sig två tolkningar: För det första manifesteras Kristi rike enbart i kyrkan och kungariket av denna värld genom den världsliga överheten. Kristi rike är andligt och inte jordiskt, om Bullinger definierar kyrkan som något bortom tid och rum, utan endast något universellt. För det andra hör både kyrkan och överheten till Kristi rike, om de strävar efter att leva upp till ödmjukhet och rättvisa. Om Bullinger räknar med alla nationer och alla riken i världen som hörande till Kristi rike, kan han inte separera de yttre faktorerna från Kristi rike. Därför måste Bullinger tala om Kristi rike både som andligt och världsligt.

Bullinger måste kombinera två strävanden: Å ena sidan att bevara kyrkoläran som rent andlig och biblisk och å andra sidan legitimera de andliga uppgifterna genom den världsliga överheten. Bullinger förutsätter att genom ödmjukhet och rättvisa blir den universella och osynliga Kristi kyrkan synlig hos den världsliga makten, och överheten betraktas som medlemmar i Kristi kyrka.

Bullinger tolkar dekalogen utifrån samhällsintressenas utgångspunkt, och därför är inte bara Mose lag som uppenbarelse av Guds vilja avgörande utan också den politiska och samhälleliga kontexten; och därför kunde Bullinger acceptera till exempel det Meilenska ediktet.

Det är obestridligt att man kan skönja en teologisk utvecklingslinje i Bullingers skrifter: Det andliga ansvaret hos överheten betonas allt tydligare och starkare. Detta kan begrundas ur det faktum att den externa ordningen även i andliga angelägenheter blir viktigare ju mer man frigjort sig från den romerska klerikalismen. Det måste finnas en institution som är ansvarig för den kyrkliga ordningen.

I Prediko- och Synodalordningen kulminerar spänningen mellan kyrklig självbestämmanderätt och den kyrkliga disciplinen bestämd av överheten. Det här leder till en kris i det andliga ämbetet, som Bullinger försöker lösa med bibelargumentation. Bullinger har hamnat i en återvändsgränd: Överheten upprätthåller kyrkan, och för att sköta denna uppgift behöver den hämta sina argument ur Bibeln; och vidare för att åstadkomma detta är prästämbetet nödvändigt. På så sätt betonar Bullinger både kyrkans och överhetens disciplin.