Mariae virginitas perpetua - the Concept of Mary's Virginity in Ambrose of Milan's Pastoral Care
Wihlborg, Daniel (2020-11-26)
Wihlborg, Daniel
Åbo Akademi University Press
26.11.2020
This publication is copyrighted. You may download, display and print it for Your own personal use. Commercial use is prohibited.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-765-975-8
https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-765-975-8
Tiivistelmä
Syftet med denna avhandling är att presentera hur Ambrosius av Milano (339–397) använder Jesu mor Marias ständiga jungfrulighet (Mariae virginitas perpetua) i sin själavård.
Jag har läst och behandlat Ambrosius texter som avsedda för ett konkret pastoralt sammanhang. I enlighet med gängse kristen senantik tradition uppfattade Ambrosius Jesu mor Maria som jungfru i tre avseenden. Hon hade en jungfrulighet före födseln (virginitas ante partum), genom förlossningen (in partu) och i ett livslångt celibat (post partum). I analysen av Ambrosius texter har jag definierat själavård som att med den kristna trosbekännelsen som verktyg vägleda och stadfästa människor i tro, hopp, kärlek och tålamod, och att den sker i ett visst kulturellt sammanhang. Detta pastorala perspektiv har ofta åsidosatts i Ambrosiusforskningen, till förmån för mer dogmatiska och kyrkohistoriska perspektiv.
Min avhandling har tre huvudkapitel, kapitel 3–5. I dessa visar jag hur jungfru Marias tre aspekter av jungfrulighet kan förstås inom ramen för Ambrosius utläggningar av trosbekännelsens tre huvudstycken, tron på Fadern, Sonen och Anden, som skapare, försonare och fulländare. En del i dessa tre kapitel är en kartläggning av den senantika förståelsen av naturlig sexualitet, konception, graviditet och födsel.
Avhandlingens kapitel ser ut som följer. Först kommer ett inledande introduktionskapitel, där en bakgrund till förståelsen av Maria inom olika traditioner och samfund, syfte, metod, frågeställningar samt tidigare forskning redovisas. I andra kapitlet tecknas grunddragen i Ambrosius mariologi. I en tidig text, De virginibus, finns en utförlig beskrivning av jungfru Maria (De virginibus II 2.6–18). Detta textavsnitt sammanfattar allt Ambrosius genom sitt liv skulle komma att predika om henne. I avsnittet om Maria i De virginibus återfinns tre mariologiska byggstenar: Mariologin är influerad av östlig teologi, främst Athanasius av Alexandria. Maria presenteras som ett exempel enligt senantik modell för biografi. Slutligen förstås Marias jungfrulighet, i tanke, ord och gärning, som ett fundamentalt karaktärsdrag hos henne.
I tredje kapitlet placerar jag Ambrosius förståelse av Marias jungfrulighet inom ramen för protologin, läran om skapelse och syndafall. Enligt 1 Mosebok 3:16 påverkade fallet kvinnans förlossning: Med smärta skall du föda dina barn. I protologin, utlagd som själavård, kan vi förstå läran om Marias jungfrulighet in partu. Hon är den andra Eva, som föder utan normalt värkarbete och smärta. Dock verkar inte Ambrosius varit främmande för att födelsen i Betlehem samtidigt var en, i någon mening, naturlig förlossning där Marias moderliv öppnades. Ambrosius ser i Kristi födelse en upprättelse av moderskap och förlossning, bland annat med hänvisning till 1 Timoteusbrevet 2:15: hon skall bli räddad genom sitt moderskap.
I fjärde kapitlet placerar jag Ambrosius förkunnelse om Marias jungfrulighet vid Jesu konception inom ramen för kristologin. Allt som en man bidrar med vid en konception förstod Ambrosius som frånvarande vid konceptionen av Jesus. Jesu tillblivelse var ett under, en ny skapelse verkad av Den helige Ande. Detta skulle verka förundran och tro hos åhörarna. Tillväxten i Marias livmoder beskriver Ambrosius på ett sätt som ligger i linje med hans senantika syn på hur ett barn utvecklas under en graviditet. Maria bidrog, helt avgörande, på det sättet till Jesu mänsklighet.
I femte kapitlet placerar jag Ambrosius tanke om Marias ständiga jungfrulighet inom ramen för eskatologin. Ambrosius ägnade mycket möda åt att trösta sin församling i en tid när döden var påtagligt närvarande i den mänskliga vardagen. Dopet var ett eskatologiskt skeende, där den döpte ansågs dö från denna förgängliga värld för att uppstå till ett nytt, oförstörbart liv. Det gjorde varje kristens liv till ett liv för himmelriket. I detta perspektiv ska också Ambrosius starka uppmuntran till jungfrulighet och celibat förstås. Den vigda jungfrun var ett eskatologiskt tecken. Maria beskrivs av Ambrosius som en Kyrkans urbild (typus ecclesiae) och ständigt förblivande jungfru, för att uppmuntra församlingen till hopp och längtan efter den himmelska härligheten.
I sjätte kapitlet drar jag ihop trådarna och besvarar avhandlingens vetenskapliga frågor om hur Ambrosius pastoralt använder Marias ständiga jungfrulighet i sin förkunnelse. Det han presenterar för sina åhörare är det kristna dogmat och det ljuder i ett kulturellt sammanhang med en viss förståelse av sexualitet, konception, graviditet och födsel. I detta område, mellan dogma och kultur, presenterar Ambrosius Maria, i alla hennes tre aspekter av jungfrulighet, som ett exempel och en kvinna att identifiera sig med.
Jag har läst och behandlat Ambrosius texter som avsedda för ett konkret pastoralt sammanhang. I enlighet med gängse kristen senantik tradition uppfattade Ambrosius Jesu mor Maria som jungfru i tre avseenden. Hon hade en jungfrulighet före födseln (virginitas ante partum), genom förlossningen (in partu) och i ett livslångt celibat (post partum). I analysen av Ambrosius texter har jag definierat själavård som att med den kristna trosbekännelsen som verktyg vägleda och stadfästa människor i tro, hopp, kärlek och tålamod, och att den sker i ett visst kulturellt sammanhang. Detta pastorala perspektiv har ofta åsidosatts i Ambrosiusforskningen, till förmån för mer dogmatiska och kyrkohistoriska perspektiv.
Min avhandling har tre huvudkapitel, kapitel 3–5. I dessa visar jag hur jungfru Marias tre aspekter av jungfrulighet kan förstås inom ramen för Ambrosius utläggningar av trosbekännelsens tre huvudstycken, tron på Fadern, Sonen och Anden, som skapare, försonare och fulländare. En del i dessa tre kapitel är en kartläggning av den senantika förståelsen av naturlig sexualitet, konception, graviditet och födsel.
Avhandlingens kapitel ser ut som följer. Först kommer ett inledande introduktionskapitel, där en bakgrund till förståelsen av Maria inom olika traditioner och samfund, syfte, metod, frågeställningar samt tidigare forskning redovisas. I andra kapitlet tecknas grunddragen i Ambrosius mariologi. I en tidig text, De virginibus, finns en utförlig beskrivning av jungfru Maria (De virginibus II 2.6–18). Detta textavsnitt sammanfattar allt Ambrosius genom sitt liv skulle komma att predika om henne. I avsnittet om Maria i De virginibus återfinns tre mariologiska byggstenar: Mariologin är influerad av östlig teologi, främst Athanasius av Alexandria. Maria presenteras som ett exempel enligt senantik modell för biografi. Slutligen förstås Marias jungfrulighet, i tanke, ord och gärning, som ett fundamentalt karaktärsdrag hos henne.
I tredje kapitlet placerar jag Ambrosius förståelse av Marias jungfrulighet inom ramen för protologin, läran om skapelse och syndafall. Enligt 1 Mosebok 3:16 påverkade fallet kvinnans förlossning: Med smärta skall du föda dina barn. I protologin, utlagd som själavård, kan vi förstå läran om Marias jungfrulighet in partu. Hon är den andra Eva, som föder utan normalt värkarbete och smärta. Dock verkar inte Ambrosius varit främmande för att födelsen i Betlehem samtidigt var en, i någon mening, naturlig förlossning där Marias moderliv öppnades. Ambrosius ser i Kristi födelse en upprättelse av moderskap och förlossning, bland annat med hänvisning till 1 Timoteusbrevet 2:15: hon skall bli räddad genom sitt moderskap.
I fjärde kapitlet placerar jag Ambrosius förkunnelse om Marias jungfrulighet vid Jesu konception inom ramen för kristologin. Allt som en man bidrar med vid en konception förstod Ambrosius som frånvarande vid konceptionen av Jesus. Jesu tillblivelse var ett under, en ny skapelse verkad av Den helige Ande. Detta skulle verka förundran och tro hos åhörarna. Tillväxten i Marias livmoder beskriver Ambrosius på ett sätt som ligger i linje med hans senantika syn på hur ett barn utvecklas under en graviditet. Maria bidrog, helt avgörande, på det sättet till Jesu mänsklighet.
I femte kapitlet placerar jag Ambrosius tanke om Marias ständiga jungfrulighet inom ramen för eskatologin. Ambrosius ägnade mycket möda åt att trösta sin församling i en tid när döden var påtagligt närvarande i den mänskliga vardagen. Dopet var ett eskatologiskt skeende, där den döpte ansågs dö från denna förgängliga värld för att uppstå till ett nytt, oförstörbart liv. Det gjorde varje kristens liv till ett liv för himmelriket. I detta perspektiv ska också Ambrosius starka uppmuntran till jungfrulighet och celibat förstås. Den vigda jungfrun var ett eskatologiskt tecken. Maria beskrivs av Ambrosius som en Kyrkans urbild (typus ecclesiae) och ständigt förblivande jungfru, för att uppmuntra församlingen till hopp och längtan efter den himmelska härligheten.
I sjätte kapitlet drar jag ihop trådarna och besvarar avhandlingens vetenskapliga frågor om hur Ambrosius pastoralt använder Marias ständiga jungfrulighet i sin förkunnelse. Det han presenterar för sina åhörare är det kristna dogmat och det ljuder i ett kulturellt sammanhang med en viss förståelse av sexualitet, konception, graviditet och födsel. I detta område, mellan dogma och kultur, presenterar Ambrosius Maria, i alla hennes tre aspekter av jungfrulighet, som ett exempel och en kvinna att identifiera sig med.
Kokoelmat
- 614 Teologia [84]