”Den här morgonen är världen stoft och aska, men den är inte tömd på hopp.” : Vatten, rumslighet och utopisk potential i två ekodystopier

Abstract

I min avhandling utför jag en komparativ analys utgående från de två ekodystopierna Minnet av vatten (2017) av Emmi Itäranta och De hemlösas stad (2012) av Annika Luther. Jag tar fasta på rumslighet och förhållandet mellan globalt och lokalt i samspel med vattnets inverkan på platsen. Dessutom undersöker jag hur den utopiska potentialen tar sig uttryck i de två dystopierna.

I båda verken får läsaren följa en ung, kvinnlig protagonist på deras respektive resor för att hitta sig själva samtidigt som de tvingas förhålla sig till klimatkatastrofen. Jag diskuterar och jämför således också protagonistens utveckling och aktörskap i de båda verken.

Jag hävdar att det i båda romanerna finns en utopisk potential som fungerar som katalysator för protagonisternas aktörskap. I Minnet av vatten består den utopiska potentialen av en hemlig källa och De förlorade områdena. Båda de här platserna finns i någon mån utanför den styrande regimens vakande öga och präglas dessutom av vatten. I De hemlösas stad är den utopiska potentialen inte lika tydligt platsbunden som i Minnet av vatten. Istället uttrycks den utopiska potentialen i De hemlösas stad indirekt genom romanens tilltal till läsaren.

Vidare lyfter jag fram hur scenariot långt är det samma i de två romanerna: havsvattennivån har höjts till följd av global uppvärmning och människans ohållbara aktivitet på jorden. Konsekvenserna ser dock helt olika ut i de två narrativen, och kommer också att påverka platsen, människorna och förhållandet mellan globalt och lokalt i olika utsträckning.

I Minnet av vatten har Norden erövrats och styrs av en totalitär regim. Det nordiska är utraderat och ersatt med kulturyttringar från asiatisk tradition. I De hemlösas stad har Finland istället isolerat sig från omvärlden och antagit en bunkermentalitet som innebär att världens alla miljöflyktingar nekas hjälp