”Hon går dit hon inte får gå och gör det som är omöjligt” : En ekofeministisk studie av förklädnad och utveckling i Maria Turtschaninoffs Anaché: Myter från akkade

Abstract

Den här avhandlingen har handlat om Anachés utveckling från flicka till ung vuxen, med hjälp av förklädnad, i Maria Turtschaninoffs fantasyroman Anaché: Myter från akkade. Utgångspunkten var en ekofeministisk läsning av romanen som en berättelse om mognad, både fysisk och psykisk, genom protagonistens skiftande relation till naturen. Ett bakgrundskapitel tjänstgjorde som introduktion till berättelsens placering i dess fantastiska sammanhang. Genom denna utläggning synliggjordes förankringen till verkligheten och bevisade därmed att en människa och hennes utveckling kunde skildras trovärdigt. Jag fann det givande att blicka närmare på miljön i verket, eftersom den var intimt förknippad med berättelsens intrig. Jag kunde konstatera att fantasyförfattare har fördelen att skapa miljöer som fungerar och ser ut precis hur som helst. På så sätt kan miljön skräddarsys för att möjliggöra den berättelse som skall berättas. Att ignorera den värld som konstruerats i verket vore att försumma en oumbärlig del av det som gjort verket till vad det är. Jag granskade även berättelsen ur dess barnlitterära perspektiv, för att bekräfta verket som ungdomslitteratur och bevisa hur Anachés mognad möjliggörs.

I det tredje kapitlet tolkade jag hur motivet förklädnad gjorts i de tre olika skedena av huvudkaraktärens uppväxt. Jag frågade mig hur förklädnaden påverkade protagonistens utveckling, om hennes initiation till ung vuxen fullföljdes och om förklädnadsmotivet bekräftade eller omstörtade de rådande normerna. För det första konstaterade jag att Anaché var en annorlundagjord flicka med grumlad könstillhörighet. Medan hon växte upp och upptäckte de oväntade följderna av att bli kvinna hamnade hon i en tärande situation. Samtidigt hade Anaché goda förutsättningar för sin förklädnad tack vare att hennes bror lärt ut allt han fått lära sig. För det andra fastställdes hur Anaché som Huor med hjälp av imitation accepterades av samhället. Huor märkte fort under sin förklädnad att han erhöll friheter han inte haft som Anaché. Huor började trivas, lite för väl, i sin maskulina roll och blev mer självsäker och utåtagerande som man. Dock upptäckte han att maskuliniteten hade en mörk sida, att priset för friheten var högre än han var villig att betala. För det tredje skildrade jag den förhandling om könsmakt som skedde då Anaché bröt sin förklädnad inför sin hustru Nansal och den avvikande framställningen av könsöverskridandets erotik. Det faktum att Anaché mot slutet demaskerades inför folksamlingen bekräftade att verket var en förklädnadsroman. Demaskeringen gav protagonisten möjligheten att genomgå det sista mognadsprovet som krävdes för att bli en mogen vuxen. Då Anaché som Tummo vunnit maktkampen mot Yurok skildrades förklädnadsmotivet som något subversivt, det störde den rådande samhällsordningen. Därmed gick Anaché sin egen väg i livet samtidigt som hon visade sitt samhälle en ny, alternativ kultur, vilken erbjöd bredare möjligheter för alla.

I kapitel fyra koncentrerade jag mig på relationen mellan Anaché och naturen samt hur förklädnaden påverkade denna relation. Jag frågade mig om det var någon skillnad mellan de tre skedena av hennes liv och vilka konsekvenserna var? Grunden för Anachés förhållande till naturen låg i hennes naturpositiva uppfostran. Av modern lärde Anaché sig hur naturen var en grundsten i kulturen och att de borde värna om den. Tidigt insåg Anaché att naturen erbjöd henne en plats där hon kunde vara fri från samhällets normer, där hon obehindrad kunde utvecklas. Kontakten med och relationen till Anachés två närmaste vänner, bergsgeten Pa jau och hästen Jouake, påverkade hennes utveckling och överlevnad i högsta grad. Samtidigt påverkade Anaché även dem, speciellt efter att hon ingått en allians med andarna. Det goda förhållandet till naturen luckrades dock upp och försämrades ytterligare med tiden under Anachés förklädnad till Huor. Allt eftersom Huor sjönk djupare och tappade bort sig i sin maskulina identitetsförändring blev det svårare för honom att skilja mellan rätt och fel. Därför agerade Huor slutligen våldsamt. Våldet blev ett bryskt uppvaknande och Huor insåg att han gått för långt. Vilse i livet flydde han till naturen för att finna tröst och återuppstod där som Anaché. Relationen till naturen var skadad efter identitetskrisen som uppstod under förklädnaden men Anaché förstod att hon var skyldig djuren en ursäkt och gjorde allt hon kunde för att reparera förhållandet. Då hon lyckats stärka förhållandet igen blev det klart att alliansen med naturen var viktig. Hon genomgick initiationsriten och blev angakok, därmed fick Anaché som Tummo förmågan att se båda världarna. Anaché kunde även tala direkt till andarna under sina nattvandringar, vilket indikerade ett stabilt förhållande mellan människa och natur. Naturen stödde Anaché i kampen mot patriarkatet och Anaché möjliggjorde andarnas frigörelse från angakoken Yurok. De ekofeministiska värderingarna befästes av att Anaché såg andarna som sina jämlikar. Alliansens syfte uppfylldes och följden av kampen blev en ny världsordning, där människorna strävade efter att leva i balans med naturen.

Allt detta visade att en hel del har hänt i litteraturens värld sedan berättelserna från 1800-talet och 1900-talets början som Stacy Alaimo analyserat. Trots det fanns ännu en röd, eller kanske hellre grön, tråd som band samman dem med Anaché: Myter från akkade. Däremot var likheten mellan materialet från 2000-talet i Alice Currys analys och mitt material rätt stor, vilket var förväntat då det endast skiljer några år mellan verken. Då jag jämförde mitt material med verken i Österlunds material, de svenska ungdomsböckerna från 1980-talet, fanns det mycket som var lika i framställningen av förklädnaden. Dock var den allra största, och i min mening mest fascinerade, skillnaden mellan karaktärerna i Österlunds material och mitt att Anaché gick ett steg längre i draget som kallas könsöverskridandets erotik. Anaché bröt mot det förväntade mönstret då hon blev kär i en annan kvinna istället för en man. Denna upptäckt gjorde mig ivrig och var i mina ögon ett tecken på hur författaren lyckats följa med sin tid, att hon skildrat högst aktuella ämnen för sina läsare. Eftersom det nu definitivt har blivit vanligare med HBTQIA-motiv i den västerländska ungdomslitteraturen kunde det vara fruktbart att analysera vår samtida barn- och ungdomslitteratur, såväl realistisk som fantastisk, ur ett ekofeministiskt perspektiv och jag skulle gärna se vidare forskning om detta. Det vore på tiden att vi människor skulle sträva efter att leva i balans med naturen, till skillnad från dagens kritiska läge med pågående klimathot. Detta borde bli synligt i vår litteratur, om det inte redan är det.