The machinery of legal aid : a critical comparison, from a public law perspective, of the United Kingdom, the Republic of Ireland and the Nordic countries
Barlow, Anna (2019-03-29)
Barlow, Anna
Åbo Akademis förlag - Åbo Akademi University Press
29.03.2019
Julkaisu on tekijänoikeussäännösten alainen. Teosta voi lukea ja tulostaa henkilökohtaista käyttöä varten. Käyttö kaupallisiin tarkoituksiin on kielletty.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-765-920-8
https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-765-920-8
Tiivistelmä
Fastän rättshjälpen är en viktig del av rättsstatligheten, finns det relativt få studier om rättshjälp ur ett juridiskt perspektiv. Denna avhandling är ämnad att utöka kunskapen inom området genom att undersöka den offentligrättsliga grunden på vilken rättshjälp är byggd. Målet är att dokumentera beslutsfattandet om hur de begränsade medlen för rättshjälp styrs till vissa individer och vissa fall, vem som fattar besluten och hur besluten påverkas av relevant nationell lag.
Forskningsmetoden är jämförande, och nio rättsordningar har undersökts: de fem Nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige); Storbritannien (Skottland, Nordirland och England & Wales) och Irland.
Avhandlingen börjar med en diskussion om varför rättshjälp är nödvändig och vad internationella mänskliga rättigheter kräver inom detta område. Efter en översikt av de olika nationella juridiska systemen och juristyrkena i länderna, behandlas fem forskningsfrågor: (i) Vilka är de nationella förvaltningsformerna och förfaranden för beslutsfattande inom rättshjälp och för övervakning av dessa beslut? (ii) Vilka nationella juridiska bestämmelser begränsar beslutsfattandet inom rättshjälp? (iii) Vilket är sambandet mellan nationell rättshjälp, internationell människorättslagstiftning och rättsstatsprincipen och i vilken grad uppfyller länderna de krav som ställs på dem? (iv) Hur varierar de processuella och materiella aspekterna hos rättshjälp mellan de undersökta rättsordningarna och vilka orsaker kan förklara dessa variationer? (v) Kan olika rättsordningar lära sig eller ‘låna’ av varandra inom rättshjälpen och i så fall hur?
Forskningen visar att rättshjälpen varierar betydligt mellan de nio rättsordningarna och att det inte finns tydliga, eller förväntade, korrelationer mellan de olika systemen. Till exempel Finland och Sverige företer avsevärda skillnader, medan Finlands och Irlands rättshjälpssystem har mycket gemensamt.
En viktig slutsats är att det inte finns en korrelation mellan storleken av den statliga budgeten som används för rättshjälp och hur omfattande systemet är. Ingen av de nio rättsordningarna uppfyller fullt ut kraven som folkrätten ställer. Finland och Sverige kommer dock närmast till att möta kraven.
Att inom rättshjälpen lära sig och låna av andra rättsordningar är möjligt och önskvärt, men måste göras mycket försiktigt. Alla rättshjälpssystem ar mycket komplicerade. Före man ‘lånar’ från ett annat system måste man, genom att göra en detaljerad studie av alla aspekter hos ‘långivarsystemet’, kunna påvisa orsak och verkan. Sedan måste man bedöma huruvida ‘lånet’ passar in i ‘låntagarsystemets’ helhet.
Avhandlingen avslutas med ett förslag om hur befintlig och framtida forskning om rättshjälp kunde koordineras med hjälp av ett nytt ramverk. Det ramverk som utvecklats i avhandlingen kunde möjliggöra relevant jämförelse mellan rättshjälpssystem och analys av individuella system samt underlätta konstruktionen av rationella och sammanhängande nationella system som uppfyller den internationella människorättslagstiftningens krav.
Forskningsmetoden är jämförande, och nio rättsordningar har undersökts: de fem Nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige); Storbritannien (Skottland, Nordirland och England & Wales) och Irland.
Avhandlingen börjar med en diskussion om varför rättshjälp är nödvändig och vad internationella mänskliga rättigheter kräver inom detta område. Efter en översikt av de olika nationella juridiska systemen och juristyrkena i länderna, behandlas fem forskningsfrågor: (i) Vilka är de nationella förvaltningsformerna och förfaranden för beslutsfattande inom rättshjälp och för övervakning av dessa beslut? (ii) Vilka nationella juridiska bestämmelser begränsar beslutsfattandet inom rättshjälp? (iii) Vilket är sambandet mellan nationell rättshjälp, internationell människorättslagstiftning och rättsstatsprincipen och i vilken grad uppfyller länderna de krav som ställs på dem? (iv) Hur varierar de processuella och materiella aspekterna hos rättshjälp mellan de undersökta rättsordningarna och vilka orsaker kan förklara dessa variationer? (v) Kan olika rättsordningar lära sig eller ‘låna’ av varandra inom rättshjälpen och i så fall hur?
Forskningen visar att rättshjälpen varierar betydligt mellan de nio rättsordningarna och att det inte finns tydliga, eller förväntade, korrelationer mellan de olika systemen. Till exempel Finland och Sverige företer avsevärda skillnader, medan Finlands och Irlands rättshjälpssystem har mycket gemensamt.
En viktig slutsats är att det inte finns en korrelation mellan storleken av den statliga budgeten som används för rättshjälp och hur omfattande systemet är. Ingen av de nio rättsordningarna uppfyller fullt ut kraven som folkrätten ställer. Finland och Sverige kommer dock närmast till att möta kraven.
Att inom rättshjälpen lära sig och låna av andra rättsordningar är möjligt och önskvärt, men måste göras mycket försiktigt. Alla rättshjälpssystem ar mycket komplicerade. Före man ‘lånar’ från ett annat system måste man, genom att göra en detaljerad studie av alla aspekter hos ‘långivarsystemet’, kunna påvisa orsak och verkan. Sedan måste man bedöma huruvida ‘lånet’ passar in i ‘låntagarsystemets’ helhet.
Avhandlingen avslutas med ett förslag om hur befintlig och framtida forskning om rättshjälp kunde koordineras med hjälp av ett nytt ramverk. Det ramverk som utvecklats i avhandlingen kunde möjliggöra relevant jämförelse mellan rättshjälpssystem och analys av individuella system samt underlätta konstruktionen av rationella och sammanhängande nationella system som uppfyller den internationella människorättslagstiftningens krav.
Kokoelmat
- 513 Oikeustiede [20]