I denna avhandling har jag undersökt barndomens poetik i Oscar Parlands författarskap i förhållande till den ryska litterära kontexten, representerad av Leo Tolstojs barndomstrilogi, Från unga år. Barndomen, Pojkåren, Ungdomen (1852–1856) och Jurij Oljesjas Avund (1927).
Barndomen som litterär konstruktion väcker stora existentiella frågor: Vad är meningen med människans tillvaro? Vad är människans vilja i relation till Guds vilja? Vad är det som sker i människans själ då hon övergår från barndomen till vuxenlivet? Det övergripande syftet med denna avhandling har varit att visa hur Oscar Parland besvarar dessa frågor genom att ge dem bildliga uttryck i skildringen av den lille Rikis uppväxt på Karelska näset, Den förtrollade vägen (1953), Tjurens år (1962) och Spegelgossen (2001). I teoretiskt avseende har syftet varit att förstå och frilägga den litterära dialogens mekanismer och villkor genom en komparativ läsning. Med fokus på barndomen som litterär konstruktion har jag utforskat hur den litterära dialogen fungerar i praktiken och besvarat följande frågor: Vilka tematiska likheter och skillnader som finns mellan Parlands berättelser och Leo Tolstojs realistiska skildring av barndomen? Hur omtolkas den ryska realismens berättarformer i Parlands romaner? Hur förhåller sig Parlands barndomsskildringar till den ryska modernismens poetik?
Den första teoretiska utgångspunkten är Michail Bachtins teori om det dialogiska ordet som en skärningspunkt mellan olika litterära och kulturella diskurser. Textanalyserna utgår från Julia Kristevas tolkning av Bachtins dialogism och Kristevas begreppsapparat. Den andra teoretiska utgångspunkten är Viktor Sklovskijs formalistiska teori. I fokus i Sklovskijs teori står begreppet främmandegöring som i min analys tolkas som en konstnärlig princip. De konstnärliga greppen är en bro mellan ett tema och dess förkroppsligande i texten. För att undersöka hur denna kedja fungerar i Oscar Parlands författarskap använder jag Alexander Zholkovskijs analytiska modell.