Vad förklarar kontinuitet och förändring i staters maritima säkerhetsstrategier efter det kalla krigets slut? Vilka lärdomar kan vi dra av deras implementering av allomfattande säkerhetsstrategier i maritima regioner där traditionella och icke-traditionella hot sammanfaller? Medan många forskare valt att fokusera på specifika maritima säkerhetsproblem som piratverksamhet, terrorism eller smuggling av droger och människor, förenar denna författare sig med det fåtal som engagerat sig i studiet av begreppet maritim säkerhets konceptuella utveckling. Genom en teoretisk lins av strukturell realism undersöker författaren av denna avhandling logiken bakom de maritima säkerhetsstrategier som implementerats av USA respektive EU-länderna Finland och Sverige i Ost- och Sydostasien samt i Östersjön. Han drar slutsatsen att medan dessa staters maritima säkerhetskoncept permanent breddats till att omfatta hot inom olika säkerhetssektorer, innebär de senaste årens ökade säkerhetstryck att hot inom den militära säkerhetssektorn åter prioriteras. De undersökta staternas marinstridskrafter drar därmed nytta av den mångfald av maritima säkerhetsåtgärder som implementerats av civila myndigheter och sjöfartsindustrin i syfte att förbättra maritim säkerhet för handelssjöfart, främja miljöskydd och möjliggöra exploatering av maritima naturresurser, till att upprätta militär kontroll över viktiga havsområden samt projicera militär makt från havet.