fi=1181 Ekologia, evoluutiobiologia|sv=1181 Ekologi, evolutionsbiologi|en=1181 Ecology, evolutionary biology|https://www.doria.fi:443/handle/10024/916512024-03-25T15:35:50Z2024-03-25T15:35:50ZImplications of the Integration of a Non-Native Fish into
Coastal CommunitiesHerlevi, Heidihttps://www.doria.fi:443/handle/10024/1886552024-02-27T13:33:35Z2024-02-27T13:12:25ZImplications of the Integration of a Non-Native Fish into
Coastal Communities
Herlevi, Heidi
The Baltic Sea ecosystem is undergoing unprecedented changes in abiotic conditions due to the combined effects of climate change, eutrophication, and bottom-water deoxygenation. Non-native species, introduced outside their native ranges due to human activities, can further impact biodiversity, species composition and food web structure. The Baltic Sea, with its unique brackish water ecosystem and relatively low native species richness, is especially vulnerable to the effects of species introductions. The round goby (Neogobius melanostomus ), a widely distributed non-native fish in Europe and North America, causes concerns in the Baltic Sea due to its rapid spread, high reproductive capabilities, and potential to affect native species through predation and competition. However, we still lack knowledge of the effects of round goby on community structure and the taxonomic and functional diversity of native fish communities. Assessing these impacts in different invaded areas, particularly in the less-studied northern Baltic regions, is crucial for understanding the overall consequences of species introductions in this naturally low-diverse ecosystem.
In this thesis, I aim to clarify the implications of the introduction of the round goby into coastal communities in the Baltic Sea. I studied the integration in terms of ecological interactions involving the round goby and the impacts of this introduction on the local fish community structure and functioning. I analyzed data from three Baltic Sea populations—Åland (Finland), Karlskrona (Sweden), and Hel (Poland)—which varied in population age, distribution area and abundance levels. By using a combination of stable isotope analysis, diet assessments, and fish community analyses, I studied the positioning of the round goby in the food web, its importance as prey for native predators, as well as consequences for fish community (taxonomic and trait-based) composition and diversity.
The results showed that the role of round goby in the food web is dependent on the ecosystem properties of the invaded area, local population abundances and invasion stage (i.e. population age). The trophic positioning of the round goby varied between the new and old populations, due to local and seasonal prey availability and intra-specific competition. Round goby showed significant isotopic niche overlap with larger perch, but limited overlap with other native benthic-feeding fish in a recently established northern population (Åland). This illustrates its generalist feeding habit and ability to exploit resources on higher trophic levels (e.g. fish eggs), but also resources that were less utilized by native species. This is likely to be a contributing factor to its success as an introduced species but also emphasizes the temporal and spatial variability of its effects on native species.
During the invasion process, from early establishment to population stabilization, populations often undergo large fluctuations in abundance, as also documented in this thesis. When round goby abundances were high, its impacts on native species, in terms of both importance as prey for fish predators and its influence on fish community composition and diversity, were more pronounced. When round goby dominated the fish community in both abundance and biomass, it was also the most important prey species for fish predators (cod, pike, and perch). Simultaneously, native fish species richness in the environment was low, potentially due to displacement effects. However, long-term monitoring indicates that the observed peaks in abundance are temporary, and during periods of lower round goby abundance, fish communities responded positively with increased functional diversity and species richness. I also found that round goby is most abundant in areas where native species richness is high both on a local (shallow sheltered areas on Åland) and pan-Baltic levels (southern Baltic). The population abundances and local (abiotic and biotic) environmental conditions therefore mediate its impact on native species and communities.
My thesis elucidates the role of the round goby as predator, competitor, and prey as well as which factors contribute to the observed impacts of the integration of this species in coastal fish communities. The similarities between populations in different Baltic Sea areas and population stages further our understanding of the ecological implications of the round goby. The different contributing factors highlight the adaptability of this species and the contextdependency which should be considered when assessing the impacts of species invasions at local and regional levels in the Baltic Sea.; Östersjöns ekosystem genomgår genomgripande förändringar på grund av bl.a. klimatförändring, övergödning och syrebrist i bottenvattnet. Introducerade arter kan ytterligare påverka den biologiska mångfalden, artsammansättningen och näringsvävsstrukturen. Östersjön, med sitt unika brackvattensekosystem och relativt låga artrikedom, är särskilt känslig för effekterna av artintroduktioner. Den svartmunnade smörbulten (Neogobius melanostomus), en introducerad fiskart med brett utbredningsområde i Europa och Nordamerika, väcker oro på grund av dess snabba spridning, starka reproduktionsförmåga och potentiella inverkan på bottendjur och fiskar genom predation och konkurrens. Vi saknar dock information om effekterna av den svartmunnade smörbulten på fisksamhällens struktur samt på den taxonomiska och funktionella diversiteten. En bedömning av effekterna av den svartmunnade smörbulten i de mindre studerade norra Östersjöregionerna, är avgörande för att förstå de övergripande konsekvenserna av introduktionen på ekosystemnivå i Östersjön.
Syftet med min avhandling är att klargöra följderna av introduktionen av den svartmunnade smörbulten i kustsamhällen i Östersjön. Jag studerade ekologiska interaktioner som involverar den svartmunnade smörbulten, och effekterna av denna introduktion på det lokala fisksamhällets struktur och funktion. Jag använde data från tre från varandra isolerade populationer i Östersjön: Åland (Finland), Karlskrona (Sverige) och Hel (Polen). Bestånden skiljer sig åt i populationsålder, -storlek och -utbredning. Genom att använda en kombination av stabila isotoper, dietanalys, och analyser av fisksamhällen undersökte jag den svartmunnade smörbultens placering i näringsväven, dess betydelse som byte för fiskpredatorer, samt konsekvenser för fisksamhällets taxonomiska och egenskaps- och funktionsbaserade sammansättning och mångfald.
Resultaten visade att den svartmunnade smörbultens roll i näringsväven är beroende av miljöförhållanden i det invaderade området, populationsstorleken och invasionsstadiet. Den svartmunnade smörbultens födovävsposition varierade mellan en ny och en etablerad population p.g.a. lokal och säsongsberoende bytestillgänglighet och intraspecifik konkurrens. Svartmunnad smörbult uppvisade överlapp i isotopnisch med medelstor abborre, men begränsat överlapp med andra bottenlevande fiskar i den nya populationen (Åland). Detta framhäver dess generalistiska födoval och förmåga att utnyttja resurser på högre trofiska nivåer (t.ex. fiskägg), men även resurser som utnyttjades mindre av andra fiskarter. Detta är förmodligen en bidragande faktor till dess framgång som introducerad art, men antyder även variation i tid och rum i dess påverkan på ursprungsarterna i fisksamhället.
Under invasionsprocessen, från tidig etablering till populations stabilisering, påvisar bestånden ofta stor mellanårsvariation i populationsstorlek, vilket även dokumenteras i denna avhandling. När förekomsten av svartmunnad smörbult var hög var också dess påverkan på andra arter större både när det gäller betydelse som byte för fiskpredatorer och påverkan på fisksamhällens struktur och diversitet. Då mängden svartmunnad smörbult i miljön var stor, dominerade den fisksamhället och var den viktigaste bytesarten för fiskpredatorer (torsk, gädda, abborre). Samtidigt var artrikedom och diversitet av andra fiskarter lågt i miljön, potentiellt på grund av undanträngningseffekter. Långtidsövervakning tyder på att de observerade topparna i förekomst är tillfälliga, och effekterna på fisksamhällen var huvudsakligen positiva för både funktionell diversitet och artrikedom vid något lägre abundanser av svartmunnad smörbult. Jag fann även att svartmunnad smörbult förekom rikligast i områden där artrikedomen är högst både på lokal nivå på Åland (grunda skyddade områden) och Östersjö-nivå (södra Östersjön). Populationsstorleken och lokala (abiotiska och biotiska) miljöförhållanden förmedlar därmed artens påverkan på ursprungsarter och artsamhällen.
Min avhandling belyser den svartmunnade smörbultens roll som predator, som konkurrent och som bytesdjur, samt vilka faktorer som bidrar till de observerade effekterna på kustnära fisksamhällen. Likheterna mellan populationer i olika Östersjöregioner främjar vår förståelse av de ekologiska konsekvenserna av den svartmunnade smörbulten, medan de olika bidragande faktorerna lyfter fram anpassningsförmågan hos denna art och det sammanhangsberoende som bör tas i beaktande vid bedömning av effekterna av artinvasioner på lokal och regional nivå i Östersjön.; Itämeren ekosysteemeissä tapahtuu ennennäkemättömiä muutoksia mm. ilmastonmuutoksen, rehevöitymisen ja happikadon yhteisvaikutusten vuoksi. Näiden lisäksi ihmisen toiminnan seurauksena alkuperäisen levinneisyysalueensa ulkopuolelle kulkeutuneet vieraslajit voivat vaikuttaa Itämeren biologiseen monimuotoisuuteen, lajikoostumukseen ja ravintoverkojen rakenteeseen. Itämeren ainutlaatuinen mutta vähälajinen murtovesiekosysteemi onkin erityisen altis vieraslajien vaikutuksille. Mustatäplätokko (Neogobius melanostomus) on Euroopassa ja Pohjois-Amerikassa laajalle levinnyt vieraskalalaji. Se aiheuttaa huolta Itämerellä nopean leviämisensä ja lisääntymiskykynsä, sekä pohjaeläimiin ja muihin pohjakaloihin kohdistuvien saalistus- ja kilpailuvaikutustensa vuoksi. Tieto mustatäplätokon vaikutuksista kalayhteisöjen rakenteeseen, sekä taksonomiseen ja toiminnalliseen monimuotoisuuteen on kuitenkin puutteellista. Mustatäplätokon vaikutusten arvioiminen Itämeren eri alueilla, erityisesti vähemmän tutkituilla pohjoisilla Itämeren alueilla, on ratkaisevan tärkeää, jotta voidaan ymmärtää lajin yleisiä vaikutuksia Itämeren ekosysteemiin.
Väitöskirjassani pyrin selventämään mustatäplätokon vaikutuksia Itämeren rannikkoyhteisöihin. Tutkin mustatäplätokon ekologisia vuorovaikutussuhteita ja vaikutuksia paikallisen kalayhteisön rakenteeseen ja toimintaan tutkien kolmea eri Itämeren populaatiota: Ahvenanmaalla (Suomi), Karlskronassa (Ruotsi) ja Helissä (Puola). Populaatiot eroavat toisistaan mm. invaasioajankohdan, levinneisyyden ja populaatiokoon osalta. Yhdistämällä vakaiden isotooppien analyysiä, ravintoanalyysejä sekä kalayhteisötutkimuksia pyrin selvittämään mustatäplätokon sijoittumista ravintoverkkoon, sen merkitystä petokalojen ravintona, sekä vaikutuksia kalayhteisöjen taksonomiseen ja toiminnalliseen rakenteeseen ja monimuotoisuuteen.
Tulokset osoittivat, että mustatäplätokon rooli ravintoverkossa riippuu mm. alueen ekosysteemin ominaisuuksista ja paikallisen populaation runsaudesta. Mustatäplätokon sijoittuminen ravintoverkkoon vaihteli uudemman ja vanhemman populaation välillä, mikä todennäköisesti johtui saaliseliöiden paikallisesta ja kausittaisesta esiintyvyydestä ja lajin sisäisestä kilpailusta. Uudessa populaatiossa (Ahvenanmaa) mustatäplätokko osoitti merkittävää päällekkäisyyttä isotooppiarvoissa keskikokoisen ahvenen kanssa, mutta myös rajallista päällekkäisyyttä muiden pohjaeläimiä syövien kalojen kanssa. Tämä korostaa sen monimuotoista ravinnonkäyttöä ja kykyä hyödyntää resursseja korkeammalla trofiatasolla (esim. kalanmäti), mutta myös resursseja, joita muut kalalajit käyttivät vähemmän. Tämä on luultavasti myötävaikuttanut sen menestymiseen vieraslajina, mutta korostaa myös sen alkupersäilajeihin kohdistuvien vaikutusten ajallista ja alueellista vaihtelua.
Invaasioprosessin aikana, varhaisesta esiintymisestä kantojen vakiintumiseen, populaatioissa tapahtuu usein suuria runsauden vaihteluita, joita dokumentoidaan myös tässä työssä. Kun mustatäplätokkojen runsaus oli suuri, myös sen vaikutukset alkuperäislajeihin korostuivat. Mustatäplätokon dominoidessa kalayhteisöä määrällisesti ja biomassaltaan oli se myös tärkein saalislaji petokaloille (turska, hauki, ahven). Samanaikaisesti muiden kalojen lajirikkaus ympäristössä oli alhainen, mahdollisesti mustatäplätokon syrjäyttämisvaikutuksista johtuen. Pitkäaikaisseurannat osoittavat kuitenkin, että havaitut määrälliset runsaushuiput ovat tilapäisiä. Mustatäplätokon runsauksien ollessa pienemmät sen vaikutukset kalayhteisöihin olivat pääosin positiivisia lisääntyneen toiminnallisen monimuotoisuuden ja taksonomisen rikkauden osalta. Havaitsimme myös, että mustatäplätokko on runsain alueilla, joilla alkuperäislajien runsaus on korkeimmillaan, sekä paikallisella tasolla Ahvenanmaalla (matalilla suojaisilla alueilla), että koko Itämeren tasolla (eteläinen Itämeri). Kantojen runsaus ja paikalliset (abioottiset ja bioottiset) ympäristötekijät säätelevät siis mustatäplätokon vaikutuksia alkuperäislajeihin, yhteisöihin ja lajien vuotovaikutussuhteisiin.
Väitöskirjani tulokset selventävät mustatäplätokon roolia saalistajana, kilpailijana ja saaliina, sekä tekijöitä, jotka vaikuttavat havaittuihin muutoksiin rannikon kalayhteisöissä. Populaatioiden samankaltaisuudet Itämeren eri osissa lisäävät ymmärrystämme lajin ekologisista vaikutuksista, kun taas erilaiset vaikuttavat tekijät korostavat tämän lajin sopeutumiskykyä ja sitä kontekstiriippuvuutta, mikä tulee ottaa huomioon vieraslajien vaikutuksia arvioitaessa paikallisella ja alueellisella tasolla Itämeressä.
2024-02-27T13:12:25ZHuman Ecosystem Engineering : Effects and Feedback in Coastal Benthic SystemsJacquot, Maïté P.https://www.doria.fi:443/handle/10024/1885212024-02-05T09:27:21Z2024-02-05T08:30:02ZHuman Ecosystem Engineering : Effects and Feedback in Coastal Benthic Systems
Jacquot, Maïté P.
In the attempt to enhance their environment, humans are causing changes in ecosystems worldwide, by acting as ecosystem engineers. Changes in ecosystems, caused by any ecosystem engineering species, have the potential to feedback to the engineer. Humans are experiencing such feedback, affecting ecosystem goods and services. As today’s feedback following human ecosystem engineering (HEE) are mostly negative, concerns are raising about the future of Earth's environment and its ability to provide the services required to maintain viable human civilizations. With 2.5 billion people living within 100 km of the coast, disproportionate pressure is placed on coastal ecosystems. Holding great environmental and economic value, concerns are consequently especially turned towards these coastal ecosystems. As humans are facing challenges related to climate change, biodiversity loss and increasingly threatened ecosystems, there is therefore a great need to understand human-induced pressures, effects and feedback processes in the environment.
This thesis explores the nature and consequences of HEE unintended effects on coastal ecosystems, through the study of a combination of three different areas worldwide: Sine Saloum in Senegal, West Africa, Åland Islands in Finland, Baltic Sea, and Mobile Bay in Alabama, Gulf of Mexico. It is well-known that unintended consequences following HEE can be detected using bioindicators, so in my thesis I focused on bioindicators particularly relevant in coastal ecosystems, namely macrofaunal organisms. Based on three papers, my PhD thesis first evaluates HEE effects on macrofaunal communities and ecosystem functioning by identifying effects on structural and functional properties of macrofaunal communities to different sets of anthropogenic and abiotic drivers, using a combination of taxonomic and trait-based approaches. Because macrofaunal organisms are central to several ecosystem functions and many of the ecosystem services provided by benthic macrofaunal communities are threatened directly via human-driven impacts, I also looked at how proxies for macrofauna-mediated ecosystem functions, which acts as biotic feedback for humans, responded to anthropogenic activities. I focused on macrofaunal ecological functions related to sediment reworking (i.e., bioturbation and bioirrigation potentials), to biogeochemical cycling and to their capacity to serve as essential role in energy acquisition for higher trophic levels while serving as central food resource for epibenthic predators and demersal fish.
The findings highlight that not only macrofauna was affected by the physical environment and sediment properties, but HEE was also highlighted as a significant driver. Indeed, in the three studied coastal ecosystems, drivers for macrofaunal community structure and functioning were always including variables not only describing the physical environment (e.g., salinity, temperature, hydrodynamics, depth, dissolved oxygen, season) and sediment properties (e.g., grain size, CN content, organic content) but also HEE (e.g., shellfish harvesting, heavy metals, hazardous substances, costal development and shoreline modification, eutrophication, fish farming, dredging). Results are showing that HEE is affecting macrofaunal communities (i.e., abundances, biomasses, diversity and species and trait composition) which translates to modifications in ecological functions and processes associated with macrofaunal communities, in turn having the potential to affect ecosystems services. Both spatial proximity to HEE and the type of HEE were shown to affect structure and functioning of macrofaunal communities. A concrete example of HEE effects and feedback was highlighted with shellfish harvesting in the Sine Saloum, Senegal.
This research provided additional evidence regarding the interest in using trait-based approaches in combination to the taxonomic approaches to better understand HEE effects and feedback. A novel index was found relevant to estimate the macrofaunal community quality as a food resource for consumers (e.g., benthic-feeding fish), reflecting an additional ecological function to sediment reworking. Moreover, this thesis demonstrates that the ecosystem engineering framework can be applied to the human species. The use of the HEE framework could represent a valuable step towards sustainability (e.g., helping reaching the UN Sustainable Development Goals (SDGs)). The findings of this thesis also bring a deeper understanding of HEE effects in coastal ecosystems and potential feedback for human society and economy. In order to preserve ecosystem services, particular attention should be paid towards human activities on coastal ecosystems.; I strävan efter att förbättra sin livsmiljö, orsakar människan förändringar i ekosystem över hela världen. Detta sker till den grad att människan kan anses vara en ekosystemingenjör, dvs. en art med så omfattande inverkan på sin omgivning att ett stort antal andra arter och hela livsmiljöer påverkas. Förändringar i miljön har dock potential att länka tillbaka till människan via återkopplingsprocesser i ekosystemet och genom effekter på ekosystemvaror och -tjänster. Eftersom många mänskliga aktiviteter och de associerade återkopplingsprocesserna resulterar i förändringar som är negativa för människan, ökar farhågorna kring jordens framtida miljö och förmåga att tillhandahålla de tjänster som krävs för att upprätthålla livskraftiga mänskliga civilisationer. Då 2,5 miljarder människor bor inom 100 km från kusten läggs ett oproportionerligt stort tryck på kustnära ekosystem, vilka kännetecknas av särskilt höga ekologiska och ekonomiska värden. Emedan människan står inför utmaningar relaterade till klimatförändring, förlust av biologisk mångfald, samt alltmer hotade ekosystem, finns ett stort behov av att förstå människans effekter, samt möjliga återkopplingsprocesser, i den marina miljön.
Denna avhandling beskriver och undersöker konsekvenserna av mänskliga aktiviteter i kustnära ekosystem genom studier i tre olika områden: Sine Saloum i Senegal, Västafrika, Åland i Finland, Östersjön, och Mobile Bay i Alabama, Mexikanska golfen. Eftersom det är välkänt att effekter av mänskliga aktiviteter kan upptäckas med hjälp av indikatorer, fokuserade avhandlingen på bioindikatorer som är särskilt relevanta i kustnära ekosystem, nämligen bottenlevande makrofauna. I tre studier undersöktes mänsklig inverkan på kustnära makrofaunasamhällen och ekosystemfunktioner. Genom en kombination av taxonomiska och egenskapsbaserade tillvägagångssätt utvärderades både strukturella och funktionella egenskaper hos makrofaunasamhällena i förhållande till mänsklig påverkan såväl som olika abiotiska variabler. Eftersom bottenlevande makrofaunasamhällen är centrala för flera ekosystemfunktioner blir även många av de ekosystemtjänster som tillhandahålls av bottenlevande makrofaunasamhällen direkt hotade av mänsklig påverkan. Med hjälp av representativa variabler för makrofaunaassocierade ekosystemfunktioner, studerades hur bottenfaunasamhällena reagerade på antropogena aktiviteter. I synnerhet studerades ekologiska funktioner relaterade till omarbetning av sedimentet (dvs. bioturbations- och bioirrigationspotential), till biogeokemiska flöden, samt till faunans roll i födoväven och dess funktion som en central födoresurs för epibentiska rovdjur och bottenlevande fiskar.
För samtliga av de tre studerade kustekosystemen, visade resultaten att makrofaunan inte bara påverkas av den fysiska miljön (t.ex. salthalt, temperatur, hydrodynamik, djup, syrehalt, årstid) och sedimentets egenskaper (t.ex. kornstorlek, organisk halt), utan även av mänskliga aktiviteter, såsom skaldjursskörd, fiskodling, övergödning, tungmetaller, strand- och kustexploatering, samt muddring. Resultaten visar att mänskliga aktiviteter utgör styrmekanismer som påverkar makrofaunasamhällen (individtätheter, biomassor, biodiversitet, samt sammansättningen av arter och deras egenskaper), vilket medför förändringar i ekologiska funktioner och processer associerade med makrofaunasamhällena, vilket i sin tur har potential att vidare påverka ekosystemtjänster. Både typen av mänsklig aktivitet samt det geografiska avståndet till aktiviteten påverkar strukturen och funktionen hos makrofaunasamhällen. Forskningen i denna avhandling gav ytterligare stöd för fördelarna med att använda egenskapsbaserade metoder i kombination med taxonomiska metoder för att bättre förstå effekter och återkopplingsprocesser associerade med mänskliga aktiviteter. Ett nytt index användes för att uppskatta kvaliteten på makrofaunasamhället som en födoresurs för sekundärkonsumenter (t.ex. fiskar som äter bottenlevande organismer), vilket kompletterar studier som fokuserat på omarbetning av sediment.
Resultaten i avhandlingen ger i första hand en djupare förståelse av mänsklig påverkan i kustnära ekosystem, men utvärderar också potentiell feedback tillbaka till det mänskliga samhället. Slutligen visar denna avhandling att konceptet med ekosystemingenjörer kan tillämpas på människans effekter i havets ekosystem. Användningen av ett dylikt ramverk skulle kunna stöda hållbarhetsarbetet. För att bevara marina ekosystemtjänster bör särskild uppmärksamhet ägnas åt mänskliga aktiviteter som har konsekvenser för kustnära ekosystem.; Afin d'améliorer son environnement, l’espèce humaine provoque des changements dans les écosystèmes du monde entier en agissant comme une espèce ingénieure des écosystèmes. Toute modification des écosystèmes, causée par une espèce ingénieure des écosystèmes, a le potentiel de rétroagir sur l'ingénieur. Les humains font l'expérience de ces rétroactions, affectant ainsi les biens et services écosystémiques. Comme les rétroactions actuelles suite à l'Ingénierie des Écosystèmes par l’espèce Humaine (IEH) sont principalement négatives, les inquiétudes s’intensifient concernant l'avenir de l'environnement et sa capacité à fournir les services nécessaires au maintien de civilisations humaines viables. Avec 2,5 milliards de personnes vivant à moins de 100 km de la côte, les écosystèmes côtiers sont soumis à une pression exacerbée. En raison de leur haute valeur environnementale et économique, les préoccupations se portent donc particulièrement sur ces écosystèmes côtiers. Alors que les humains font face à des défis liés au changement climatique, à la perte de biodiversité et aux écosystèmes de plus en plus menacés, il est donc impératif de comprendre les pressions induites par l'homme, les effets et les processus de rétroaction dans l'environnement.
Cette thèse explore la nature et les conséquences des effets involontaires de l'IEH sur les écosystèmes côtiers, à travers l’étude d’une combinaison de trois régions différentes à travers le monde : le Sine Saloum au Sénégal, en Afrique de l'Ouest, l’archipèle d’Åland en Finlande, en mer Baltique, et la baie de Mobile en Alabama, dans le golfe du Mexique. Il est connu que l'on peut détecter les conséquences non voulues de l'IEH en utilisant des bioindicateurs, c'est pourquoi ma thèse porte sur l’étude de bioindicateurs particulièrement pertinents dans les écosystèmes côtiers, à savoir les organismes macrobenthiques. Sur la base de trois articles, ma thèse de doctorat évalue d'abord les effets de l'IEH sur les communautés macrobenthiques et le fonctionnement de l'écosystème en identifiant les effets sur les propriétés structurales et fonctionnelles des communautés macrobenthiques en réaction à différents ensembles de facteurs anthropiques et abiotiques, en utilisant une combinaison d'approches taxonomiques et basées sur les traits. Comme les organismes macrobenthiques sont au coeur de plusieurs fonctions de l'écosystème et que bon nombre des services écosystémiques fournis par les communautés macrofaunales benthiques sont directement menacés par les impacts causés par l'homme, j'ai également examiné la manière dont les proxies des fonctions écosystèmiques médiées par les macrofaunes, agissant comme rétroactions biotiques pour les humains, sont affectés par les activités anthropiques. J'ai porté mon attention sur les fonctions écologiques macrobenthiques liées au remaniement des sédiments (c'est-à-dire les potentiels de bioturbation et de bioirrigation), au cycle biogéochimique et à leur capacité à jouer un rôle essentiel dans l'acquisition d'énergie pour les niveaux trophiques supérieurs tout en servant de ressource alimentaire centrale pour les prédateurs épibenthiques et les poissons démersaux.
Mes résultats mettent en évidence que non seulement la macrofaune est affectée par l'environnement physique et les propriétés des sédiments, mais l'IEH a également été identifiée comme un facteur significatif. En effet, dans les trois écosystèmes côtiers étudiés, les facteurs influençant la structure et le fonctionnement des communautés macrobenthiques incluaient toujours des variables décrivant non seulement l'environnement physique (par exemple la salinité, la température, l'hydrodynamique, la
profondeur, l'oxygène dissous, la saison) et les propriétés des sédiments (par exemple la granulométrie, la teneur du sédiment en azote, en carbone et/ou en matière organique), ainsi que des activités associées à l’IEH (par exemple la récolte de coquillages, la pollution aux métaux lourds ou autres substances dangereuses, le développement côtier et la modification du littoral, l'eutrophisation, l'aquaculture, le dragage). Les résultats montrent que l'IEH affecte les communautés macrobenthiques (en terme d’abondance, de biomasse, de diversité et de composition en espèces et en traits), ce qui se traduit par des modifications des fonctions écologiques et des processus associés aux communautés macrobenthiques, ayant ainsi le potentiel d'affecter les services écosystémiques. La proximité spatiale de l'IEH et le type d'IEH ont été démontrés comme influençant la structure et le fonctionnement des communautés macrobenthiques. Un exemple concret des effets de l'IEH et des rétroactions a été mis en évidence avec la récolte de coquillages dans le Sine Saloum, au Sénégal.
Cette recherche apporte des preuves supplémentaires de l'intérêt d'utiliser une approche basée sur les traits en parallèle de l’approche taxonomique afin de mieux comprendre les effets de l'IEH et leurs rétroactions. Un nouvel indice pertinent a été développé pour estimer la qualité de la communauté macrobenthique en tant que ressource alimentaire pour les consommateurs (par exemple les poissons benthiques), reflétant une fonction écologique supplémentaire par rapport aux proxies déjà existants liés au remaniement des sédiments. De plus, cette thèse démontre que le concept des espèces ingénieures des écosystèmes peut s'appliquer à l'espèce humaine. L'utilisation de l'IEH pourrait représenter un framework avantageux en écologie scientifique, dans l’atteinte des Objectifs de Développement Durable (ODDs). Les conclusions de cette thèse apportent également une compréhension approfondie des effets de l'IEH dans les écosystèmes côtiers et des rétroactions potentielles pour la société humaine et l'économie. Afin de préserver les services écosystémiques, une attention particulière devrait être accordée aux activités humaines au niveau des écosystèmes côtiers.
2024-02-05T08:30:02ZBreeding during a Predation Regime Shift : Behavioural and physiological responses of female common eiders facing the recovery of their native predatorMohring, Bertillehttps://www.doria.fi:443/handle/10024/1882232023-12-01T08:40:40Z2023-12-01T07:58:14ZBreeding during a Predation Regime Shift : Behavioural and physiological responses of female common eiders facing the recovery of their native predator
Mohring, Bertille
Predation is a key selective force driving prey trait evolution. Yet, the extent to which predator-consumptive and predation risk effects shape phenotypes is still poorly understood. Since predation risk increases the cost of current reproduction, long-lived prey are predicted to prioritize survival and future reproduction by reducing reproductive investment under high predation risk (e.g., through changes in life-history, behaviour, physiology or morphology). However, the relative roles played by adaptive plastic responses (i.e., withinindividual phenotypic variation) and selective processes (i.e., among-individual phenotypic variation) in allowing populations and individuals to persist under fluctuating predation threat in the wild have been overlooked.
In my thesis, I shed light on these knowledge gaps by evaluating the responses of a sea duck species, the common eider Somateria mollissima, to fluctuating predation risk from their native predator, the white-tailed eagle Haliaeetus albicilla. I focused on adjustments of behavioural and physiological traits to the recovery of white-tailed eagles in southwestern Finland. As a longlived species characterised by energetically-costly fasting during incubation and frequent intermittent breeding, common eiders are ideal for studying the life-history trade-off between reproduction and survival. I relied on a longterm individual-based monitoring of breeding females (> 2500 breeding attempts from > 1000 individuals in 2008-2022) to explore variations in risktaking behaviour (measured by flight initiation distance) and physiological proxies of energy allocation (baseline corticosterone levels) and parental effort (baseline prolactin levels) in response to temporally and spatially variable predation risk. The longitudinal data collection was not restricted to the focal variables, but also integrated a monitoring of female characteristics (e.g., age, body condition and clutch size) and parameters such as nesting microhabitat and fine- and large-scale predation risk indices, allowing a good understanding of concurrent changes occurring in the population.
First, in agreement with the prediction that long-lived prey should reduce parental investment under elevated predation threat, I found that increasing predation threat was associated with longer flight initiation distances (i.e., reduced risk-taking) over breeding attempts. Importantly, this response was explained by a plastic adjustment of flight initiation distance to the risk of predation on breeding females, but also by the selective disappearance of risktaking phenotypes from islands characterised by high nest predation risk. Supporting the latter notion, I showed that risk-taking strategies affected fitness (including survival, breeding propensity and hatching success), especially under elevated predation risk. My results thus provide among the first evidence that the target of predation (adults or offspring) determines the mechanisms driving adjustment of risk-taking propensity to perceived predation risk. In risky environments, females were also more likely to rely on prior experience with a threat to dampen their flight response when repeatedly confronted with a harmless stimulus (here, a human approach over consecutive days). Such short-term habituation to non-life-threatening stimuli is likely adaptive and could limit the reproductive costs of an overreaction to benign stimuli.
Second, I found that baseline corticosterone levels were positively associated with reproductive investment. In addition, baseline corticosterone levels were downregulated when incubating under high predator activity, again reflecting decreased energetic reproductive investment under threat of predation. Additionally, this physiological adjustment was habitat-dependent, as females downregulated baseline corticosterone levels under higher predation risk on themselves on open islands (associated with lower adult survival) but not on forested islands where nests are visually concealed from predators. Last, while I predicted that incubating females would display lower baseline prolactin levels – mediating reduced parental effort – under high predation threat, this prediction was not directly supported by my results. However, elevated baseline prolactin levels were still found to be indirectly related to predation pressure. Indeed, elevated prolactin levels seemed to promote hatching success in years characterised by elevated predation pressure. Overall, high prolactin levels favoured hatching success under constraining extrinsic (e.g., poor climatic conditions) or intrinsic conditions (e.g., when incubating a large clutch).
Thus, the results drawn from my thesis provide valuable insight into the short- and long-term responses of prey individuals and populations to a changing predation regime. Interestingly, most of the observed responses seemed to be driven by within-individual adjustments of behaviour or physiology to perceived predation threat, supporting the idea that predation risk effect may be more important in explaining prey trait evolution than predatorconsumptive effects. However, even though longitudinal studies carried out in the wild have the advantage of encompassing the complexity of natural processes by integrating concomitant changes in intrinsic or extrinsic factors, these studies remain correlational, and further experimental work is needed to assess the causal links between predation risk and prey responses. Nevertheless, my results have far-reaching implications for conservation, by improving the knowledge on seabird responses to fluctuating predation risk from a native avian predator.; Predationen driver evolutionen av bytesdjurs egenskaper, men de direkta och indirekta predationseffekternas roll är omdebatterad. Eftersom predationsrisken ökar kostnaden för nuvarande reproduktion, förväntas långlivade bytesdjur prioritera överlevnad och framtida reproduktion genom minskad reproduktiv investering under hög predationsrisk (via förändringar i livshistoria, beteende, fysiologi eller morfologi). Dock är den relativa betydelsen av adaptiva plastiska reaktioner (inom-individuell fenotypisk variation) och selektion (fenotypisk variation mellan individer) föga kända vid anpassningen till varierande predationstryck.
Jag fyller dessa kunskapsluckor genom att utvärdera hurdana beteendemässiga och fysiologiska responser ejdern Somateria mollissima uppvisar på fluktuerande predationsrisk från sin naturliga predator, havsörnen Haliaeetus albicilla, vars population snabbt återhämtat sig i sydvästra Finland. Eftersom ejdern är långlivad, genomgår en energimässigt påfrestande ruvning och regelbundet avstår från häckning, är den idealisk för att studera livshistorieavvägningen mellan reproduktion och överlevnad. Min avhandling bygger på en individuell långtidsuppföljning av häckande ådor (> 2500 häckningsförsök; > 1000 individer; t2008-2022) och m.h.a. dessa data undersökte jag hur risktagningsbenägenheten (flyktavstånd från boet), energiallokeringen (grundnivån av kortikosteron) och investeringen i omvårdnad av avkomman (grundnivån av prolaktin) beror på temporärt och rumsligt varierande predationsrisk. Data omfattade även andra individuella egenskaper (t.ex. ålder, kroppskondition och kullstorlek), häckningsmikrohabitat och fin- och storskaliga predationsriskindex, för att kunna följa upp andra förändringar som skett i populationen.
Långlivade bytesdjur förväntas minska investeringen i reproduktion under förhöjt predationshot, och i enlighet med detta fann jag att ett ökat predationshot var förknippat med längre flyktavstånd från boet (minskat risktagande) mellan upprepade häckningsförsök. Detta förklarades av en plastisk justering av flyktavståndet till predationsrisk riktad mot häckaren själv, men också av ett selektivt bortfall av risktagande fenotyper på öar med hög bopredationsrisk. Sammantaget påverkade risktagningsstrategierna fitness (överlevnad, häckningsbenägenhet och häckningsutfall), i synnerhet då predationsrisken var hög. Dessa resultat utgör ett av de första bevisen på att målet för predation (vuxna individen eller avkomman) formar de mekanismer som driver anpassningen av risktagningsbenägenhet till predationsrisk. I farliga miljöer var ådorna också mer benägna att förlita sig på tidigare erfarenhet av predationshot, vilket dämpade flyktresponsen under upprepade konfrontationer med ett ofarligt stimulus (människa) under samma häckning. Kortvarig habituering till icke-livshotande stimuli är adaptivt ifall det minskar de reproduktiva kostnaderna för att överreagera på godartade stimuli.
Grundnivån av kortikosteron var positivt associerad med reproduktiv investering. Kortikosteronnivåerna minskade då rovdjursaktiviteten var hög, vilket återspeglar minskad energetisk reproduktiv investering under predationshot. Denna fysiologiska justering berodde på livsmiljön – ådorna hade en lägre kortikosteronnivå då de utsattes för ett predationshot på öppna öar (lägre vuxenöverlevnad) – men inte på skogsklädda öar, som erbjuder ett bättre skydd från rovdjur. Jag förutspådde att ruvande ådor skulle uppvisa lägre grundnivåer av prolaktin under högt predationshot – eftersom detta kunde styra en minskad satsning på omvårdnad av avkomman – en prediktion som inte stöddes av mina resultat. Prolaktinnivåerna visade sig dock vara indirekt relaterad till predationstrycket, eftersom en hög nivå främjade kläckningsframgången då predationstrycket var högt. Sammantaget gynnade höga prolaktinnivåer kläckningsframgången under krävande yttre (dåliga klimatförhållanden) eller inre förhållanden (stor kull).
Mina resultat belyser hur bytesindivider och -populationer på kort och lång sikt reagerar på en förändrad predationsregim. De flesta responser berodde på inom-individuella anpassningar av beteende eller fysiologi till predationshot; alltså kan predationsrisken vara viktigare för att förklara evolutionen av bytesdjurs egenskaper än den direkta dödligheten. Trots att longitudinella studier tar hänsyn till komplexiteten i naturliga processer genom att integrera förändringar i inre eller yttre faktorer, är de ofta korrelativa. Därför behövs experiment för att identifiera kausaliteten mellan predationsrisk och bytesdjurens responser. Det oaktat är mina resultat bevarandebiologiskt värdefulla, genom att de förbättrar kunskapen om sjöfåglars responser på fluktuerande predationsrisk från en naturligt förekommande fågelpredator.; La prédation agit comme une force de sélection majeure faisant évoluer les phénotypes des proies. Cependant, la mesure dans laquelle la consommation directe de proies par les prédateurs et le risque de prédation façonnent ces traits est encore méconnue. Etant donné que le risque de prédation augmente le coût de la reproduction, les espèces longévives devraient prioriser leur survie et leur reproduction future en réduisant leur investissement reproducteur lorsque le risque de prédation est élevé (par exemple en modifiant leurs traits d’histoires de vie, comportement, physiologie ou morphologie). Cependant, le rôle de la plasticité et de la sélection dans la capacité des populations et des individus à faire face à un risque de prédation fluctuant a été peu étudiée dans un contexte naturel.
Dans ma thèse, j’ai mis ces mécanismes en lumière en évaluant les réponses d’un oiseau marin, l’eider à duvet Somateria mollissima, face au retour de son prédateur, le pygargue à queue blanche Haliaeetus albicilla. Cette espèce est idéale pour étudier les compromis entre reproduction et survie, notamment en raison de sa longue durée de vie et de sa capacité à jeûner durant l’incubation et à se reproduire de manière intermittente. A travers un suivi à long terme (2008-2022) j’ai exploré les modifications de comportement de prise de risque (mesurée à travers la distance de fuite) et d’indicateurs physiologiques d’allocation énergétique (évaluée via les niveaux basaux de corticostérone) et d’effort parental (mesuré via les niveaux basaux de prolactine) en réponse à une variation spatio-temporelle de la prédation. Ce jeu de données n’est pas restreint au suivi des variables d’intérêt mais inclut également les caractéristiques des individus (par exemple leur âge, condition corporelle ou taille de ponte), de leur nid, ou le risque de prédation à fine et large échelles, permettant de comprendre les divers changements se produisant simultanément dans la population.
Tout d’abord, en accord avec la prédiction selon laquelle les proies longévives devraient réduire leur investissement parental lorsque la prédation est forte, j’ai montré qu’une augmentation de la prédation était associée à un allongement de la distance de fuite, indiquant une réduction de la prise de risque. Cette réponse est liée à une modification plastique (intraindividuelle) de la distance de fuite au risque de prédation des adultes, à laquelle s’ajoute une disparition sélective (inter-individuelle) des phénotypes associés à une forte prise de risque sur les îles où la prédation des nids est forte. En accord avec cette idée, j’ai mis en évidence un lien entre stratégie de prises de risque traits démographiques (survie, probabilité de se reproduire et succès à l’éclosion), en particulier lorsque la prédation est élevée. Mes résultats sont parmi les premiers à montrer que les mécanismes (plasticité ou sélection) façonnant les ajustements de prise de risque des individus dépendent de la cible des prédateurs (parents ou progéniture). A l’échelle intra-annuelle, les femelles nichant sur des îles où la predation est forte étaient, au contraire, plus susceptibles de réduire leur distance de fuite lorsqu’elles étaient confrontées de manière répétée à une tentative de prédation (une approche humaine répétée pendant plusieurs jours consécutifs). Cette habituation à court terme pourrait limiter les coûts reproductifs associés à l’expression d’une surréaction face à des stimuli stressants mais bénins.
De plus, j’ai montré que les niveaux basaux de corticostérone étaient reliés positivement à l’investissement reproducteur. Les femelles incubant sous fort risque de prédation présentaient des niveaux plus faibles, reflétant de nouveau une réduction de l’investissement énergétique dans la reproduction. Cet ajustement physiologique dépendait de l'habitat, les femelles réduisant leurs niveaux basaux de corticostérone en cas de risque élevé de prédation sur ellesmêmes sur les îles ouvertes (associées à une survie adulte plus faible), mais pas sur les îles boisées où les nids sont dissimulés sous la végétation. Enfin, alors que j'avais prédit que les femelles présenteraient des niveaux basaux de prolactine plus bas (médiant une réduction de l'effort parental) en cas de risque de prédation élevé, aucune relation directe entre la prolactine et la prédation n’a été mise en évidence par mes résultats. Néanmoins, j’ai montré l’existence d’une relation indirecte entre les niveaux basaux de prolactine et la prédation. En effet, maintenir des niveaux basaux élevées de prolactine pendant l’incubation semble favoriser le succès à l’éclosion lorsque les conditions extrinsèques ou intrinsèques sont contraignantes. Cela inclut un risque de prédation élevé, de mauvaises conditions nutritives avant la reproduction, ou encore le fait d’incuber un grand nombre d’oeufs.
Les résultats de ma thèse permettent ainsi de mieux comprendre les réponses à court et long terme des proies face à un changement de régime de prédation. Ces réponses semblent principalement résulter d'ajustements intra-individuels, soutenant l’idée selon laquelle le risque de prédation pourrait mieux prédire les évolutions des phénotypes que la consommation directe des proies par les prédateurs. Cependant, même si les études basées sur des suivis long-terme en milieu naturel ont l'avantage de prendre en compte la complexité des processus naturels, elles restent corrélationnelles, et des travaux expérimentaux sont maintenant nécessaires afin d’identifier les liens de cause à effet entre le risque de prédation et les réponses des proies. Mes résultats ont néanmoins des implications pour la conservation, en approfondissant les connaissances sur les réponses des oiseaux marins à une prédation fluctuante de la part d'un prédateur indigène.
2023-12-01T07:58:14ZMarine Food Webs : an Exploration of Past Structure and Function to Prepare for the FutureOlivier, Pierrehttps://www.doria.fi:443/handle/10024/1848052022-04-13T09:30:22Z2022-04-13T09:03:56ZMarine Food Webs : an Exploration of Past Structure and Function to Prepare for the Future
Olivier, Pierre
Food webs depict species and their trophic interactions arranged in a network. Changes in food web structure ultimately beget changes in functioning. In recent years, environmental and anthropogenic pressures have reshaped marine communities beyond recognition, with either gains (e.g. through invasions) or losses (e.g. through local extinctions) in biodiversity. Still, we do not know how it has impacted the food web. Assessing changes in the structure and function of food webs is complex as the components at the core of food webs (the composition of species and the architecture of trophic interactions) can vary in intricate ways. As a result, sampling temporally resolved food webs is often difficult and, consequently, few studies have investigated temporal changes in structure and function. The few studies available have often relied on data with low temporal resolution (such as, a before-and-after state). To study temporal variation in food web structure, we need to improve how we build networks, and develop a framework that allows us to identify diverse changes in food webs over time.
The overall aim of this thesis is two-fold. First, the thesis explores temporal changes in food web structure and function, and aims at disentangling changes that originate from shifts in species composition, dominance of species (abundance, biomass), trophic links (caused by changes in composition), as well as energy fluxes. In Paper I and II, I constructed time series of food web metrics for two local food webs (the German Bight in the North Sea and the Gulf of Riga in the Baltic Sea), including metrics developed to identify topological changes occurring without the complete loss of species. I built yearly snapshots of food webs by subsampling taxa and their trophic links from metawebs (a food web topology that contains all possible species and trophic interactions) using time series of species abundances or biomasses. The findings highlight that temporal changes in food webs are complex and varied: study of food web temporal development necessitates the use of complementary metrics that integrate and expose the various underlying causes of change (e.g. species composition, dominance, trophic interactions, energy fluxes). For instance, variation in food web structure resulting from changes in species composition may further impact the functioning of the food web, and simultaneous assessment of both types of changes is possible using a set of complementary qualitative and quantitative food web metrics.
Second, I aim to find new ways to improve the building, use, and applicability of food webs. Being able to build realistic food webs is essential if we want to study their structure and functioning, or integrate food webs into monitoring and management of ecosystems. Future advances require tackling fundamental challenges: how to aggregate species and their links when diet data is scarce; or which trophic links to include, for instance, when species composition changes over time. In Paper III, I tested the sensitivity of food web structural metrics to several aggregation procedures. I show that metrics differ in their sensitivity to aggregation, and that not all aggregation methodologies perform best at maintaining food web structure. In Paper IV, I investigated trait-associations through which consumers and resources interact at the local scale. Functional traits of species govern where species live and with whom they can interact. I found that food webs structure along a continuum determined by similarities in habitat characteristics, where species in similar habitats most likely share traits. By combining food webs and traits, I identified trait profiles that portray interacting consumers and resources along the basic vertical organization of food webs (trophic levels). Trait profiles characterise interacting consumers and resources, and can thereby help with inference of trophic interactions for the purpose of building food webs.; Näringsväven skildrar arter och deras trofiska interaktioner ordnade i ett nätverk. Förändringar i näringsvävens struktur kan leda till förändringar i dess funktion. Under de senaste åren har miljömässiga och människorelaterade belastningar omformat marina samhällen till oigenkännlighet, med antingen vinster (t.ex. genom invasioner) eller förluster (t.ex. genom lokala utrotningar) i biologisk mångfald. Ändå vet vi inte hur detta påverkat näringsväven. Att utvärdera förändringar i näringsvävarnas struktur och funktion är komplicerat eftersom komponenterna i kärnan av näringsväv (artsammansättningen och de trofiska interaktionernas arkitektur) kan variera på invecklade sätt. Därmed är provtagning av tidsmässigt detaljerade näringsvävar ofta svårt och följaktligen har få studier undersökt tidsmässiga förändringar i deras struktur och funktion. De få tillgängliga studierna har ofta förlitat sig på data med låg tidsupplösning (t.ex. jämförelse av före och efter). För att studera tidsmässig variation i näringsvävens struktur måste vi förbättra hur vi bygger nätverk och utveckla ett ramverk som gör att vi kan identifiera olika förändringar i näringsväven över tid.
Avhandlingens övergripande syfte är tvådelat. För det första utforskas tidsmässiga förändringar i näringsvävens struktur och funktion, med avsikt att klargöra förändringar som härstammar från ändringar i artsammansättning, dominans av arter (förekomst, biomassa), trofiska länkar (orsakade av förändringar i sammansättning) och energiflöden. I Artikel I och II sammanställde jag tidsserier av beskrivande variabler för näringsvävar i två områden (Tyska bukten i Nordsjön och Rigabukten i Östersjön). Dessa inkluderade mått som utvecklats för att identifiera topologiska förändringar som inträffar utan fullständig förlust av arter. Jag byggde årliga ögonblicksbilder av näringsvävarna genom att ta delprov av taxa och deras trofiska länkar från ”metanätverk” (en näringsvävstopologi som innehåller områdets alla möjliga arter och trofiska interaktioner) med hjälp av tidsserier av arternas abundans eller biomassa. Resultaten framhäver att tidsmässiga förändringar i näringsväv är komplexa och varierande. Studier av näringsvävens tidsmässiga utveckling kräver därmed användning av komplementära mått som integrerar och skildrar de olika bakomliggande orsakerna till förändring (t.ex. artsammansättning, dominans, trofiska interaktioner, energiflöden). Variation i näringsvävens struktur till följd av förändringar i artsammansättningen kan till exempel ytterligare påverka näringsvävens funktion, och samtidig bedömning av båda typerna av förändringar är möjlig med hjälp av kompletterande kvalitativa och kvantitativa variabler.
För det andra strävar jag efter att hitta nya sätt att förbättra uppbyggnad, användning och tillämpbarhet av näringsvävar. Att kunna bygga realistiska näringsvävar är väsentligt om vi vill studera deras struktur och funktion, eller integrera näringsvävar i övervakning och förvaltning av ekosystem. Framtida framsteg kräver att man tacklar grundläggande utmaningar: hur arter och deras interaktioner sammanslås när tillgängligt data är bristfälligt, eller vilka trofiska länkar som ska inkluderas, till exempel när artsammansättningen förändras över tiden. I Artikel III undersökte jag hur olika sammanslagningsmetoder påverkar näringsvävens struktur. Jag visar att måtten skiljer sig i sin känslighet, och att alla metoder inte fungerar väl för att upprätthålla strukturen i näringsväven. I Artikel IV undersökte jag egenskapserna som beskriver konsumenter och deras byten som växelverkar på lokalnivå. Funktionella egenskaper hos arter styr var arter lever och med vilka andra de kan interagera. Jag fann att näringsvävens struktur varierar längs ett kontinuum som bestäms av karakteristika för olika livsmiljöer, där arter i liknande livsmiljöer med största sannolikhet har lika egenskaper. Genom att kombinera näringsväven struktur med arternas funktionella egenskaper identifierade jag egenskapsprofiler som beskriver interaktioner mellan konsumenter och deras byten över trofiska nivåer. Egenskapsprofilerna beskriver konsumenter och deras byten och kan därmed underlätta härledning av trofiska interaktioner för sammanställning av näringsvävar.
2022-04-13T09:03:56Z