12

REDAKTÖR VID KAJAANIN LEHTI. DEN FÖRSTA LEDAREN. KANSLIST PÅ GENERALSTABENS PASSAVDELNING. VÄRNPLIKTIG FRÅN OKTOBER 1919. TILLBAKA TILL KAJAANIN LEHTI I JUNI 1920.

Den sextonde juni 1919 ingick i Kajaanin Lehti följande notis: "Stud. O.U. Järvinen har från och med i dag lämnat Kajaanin Lehtis redaktion på grund av fortsatta studier. Stud. Urho Kekkonen, som redan en längre tid har medarbetat i vår tidning, har fått fast anställning vid redaktionen."

Den som har tagit del av dessa minnesanteckningar och dokument har redan fått klart för sig det, som även framgår av notisen, det vill säga att jag började arbeta i ett företag, som var mig välbekant. Valet av anställning överensstämde med de framtidsplaner, som jag tidigare på våren hade rådgjort om i min brevväxling med Emilia Lyytikäinen.

En tidning är lika med sin chefredaktör, brukar man säga. Min chefredaktör hette Eemili E. Nordlund. Jag känner inte till hans liv och vet inte, hur han hade hamnat i Kajana, men där hade han grundat denna Kajaanin Lehti, en femspaltig tidning som utkom tre gånger i veckan. Upplagan var 700-800 exemplar. Tidningen spridde troget nyttig information om världshändelserna inom Kajanaland. Och längre än så -- tidningen distribuerades prompt, om någon utom landskapets gränser prenumererade på den.

Under Nordlunds ledning tränade jag konsten att göra en tidning, så allsidigt som man bara på en liten landsortstidning kan praktisera ett sådant arbete. Men min chefredaktör personifierade också en viss politisk grundsyn, som jag lärde mig att uppskatta.

Eemili E. Nordlund var en sann liberal, han var i allra högsta grad ståhlbergian redan innan Ståhlberg blev president. Jag minns så väl när jag kom från inbördeskriget och gick till Nordlund på Kajaanin Lehti och frågade, vad jag skulle göra med geväret. Alla pojkar som kom från kriget behöll både gevär och patroner. Jag var ingen riktig soldat och inte intresserad av militarism Nordlund rådde mig att ändå behålla geväret. Lägg det till exempel på mellantaksmuren, så du kommer åt det, om det behövs, rådde han. Man vet aldrig, vad de där högerkretsarna kan hitta på till skada för Finland, sade han.

Ekot av dessa ord hördes mycket senare, i augusti 1932. Då kom man ihåg en man som rådman Nordlund på det sättet, att hans hus smetades ner med rödfärg. Jag skrev då, mitt under den värsta Lappo-tiden, i tidningen Kainuun Sanomat om honom och det illdåd han hade utsatts för. Jag erinrade först om den kväll i mars 1917, då vi placerade den från fängelset återvändande redaktör Nordlund i en släde, spände ur hästen och drog honom ända hem. Ett helt annat slags uppmärksamhet har nu ägnats honom med rödfärg, och varför, frågade jag. Det svar jag gav på min egen retoriska fråga må citeras här, inte bara som en påminnelse om hur nödvändigt det år 1932 var att inskärpa betydelsen av en tillförlitlig medborgerlig inställning, utan också som ett erkännande av den politiska undervisning jag fått av Nordlund:

"Därför att Nordlund är en rakryggad och oförskräckt man, därför att han inte har för vana att följa med strömmen, utan också vågar gå sin väg ensarn. Sådana principfasta män, vilkas värde i mer utvecklade förhållanden blir erkänt, också om man vore av annan åsikt än de, är dock som personligheter och samhällsmedlemmar något helt annat än de män, som av fruktan för den opinion som påstås vara den allmänna och för tryck utifrån följer med i någon modeströmning, utan att våga yppa sin egen avvikande övertygelse."

Om arbetsförhållandena och andan i Nordlunds tidningshus vittnar också det faktum, att jag som praktikant på redaktionen inte ens hade haft en vecka på mig för att sätta mig in i mina uppgifter, innan jag redan skrev en ledare. Och varför inte, jag hade ju min långa period som medarbetare och för övrigt mod att tala med det tryckta ordets auktoritet, och tidningens högtidliga och ålderdomliga typer förrådde inte, hur ung den hand var som hade hållit pennan. Och det blev feedback! I min dagbok berättar jag den 22.6.1919:

"Tänkte som tidsfördriv och kvällsnöje kasta ner några rader i min anteckningsbok. Någon gång i framtiden kan det vara roligt att läsa funderingar, som man då kan bedöma efter deras värde.

Jag har nu en hel vecka varit i arbete på Kaj. Lehti och arbetet går som smort. Ett förbaskat intressant jobb, när man kommer åt att lite fördjupa sig i det. Och mycket spännande! Ett roligt sammanträffande! Den första ledare jag skrev blev nämligen angripen av Laamanen i `Kaiku`, men för att han inte var i stånd att komma med några sakliga invändningar, började han prata en del löjligt strunt, stämplade min artikel som `sublim socialistbeundran`, kallade socialisterna våra `själsfränder` m.m.s. fullkomligt idiotiskt, bara för att jag i en mening hade påpekat, att den socialistiska inställningen till frågan om regeringsformen var mera fosterländsk än det fosterländska samlingspartiets. Helt löjligt! I vårt följande nummer gav vi Laamanen `på käften`, men på ett så slugt sätt att han måste tiga. Vi väntar på en ny sammandrabbning!"

Redaktörsfröet i småstaden är självfallet förtjust över att han har lyckats få till stånd en storm i vattenglaset, närmare bestämt i tidningen Kajaanin Kaiku, som då redigerades av en man vid namn Väinö Laamanen. Men i den ståtliga inledningen till mitt ledarskriveri och i den "helt löjliga" polemik den väckte behandlades en allvarlig fråga. Min rubrik var "Monarkistiskt vågspel" och i texten tog jag ställning till den strid om regeringsformen, som just då pågick i landet. Jag ansåg att man borde besluta sig för republik, då man strävade att trygga förhållandena i ett land, som annars var på väg mot ett normalt politiskt liv. Lantdagen hade börjat sitt arbete efter valen i mars och socialdemokraterna, eller socialisterna som man då sade, var åter representerade. Frågan om regeringsformen hade nyss lämnats vilande över nyval, och därför kräver jag i min ledare, att lantdagen skall upplösas och nya val förrättas, "vid vilka medborgarna redan torde vara tillräckligt säkra på om de vill understöda att man använder utländska makter som ryggstöd och främjar inre splittring, eller ge sitt stöd till ett parti som representerar ordning, fosterländsk politik och republik." Med utländska makter åsyftade jag här Ryssland, där reaktionen enligt vad man allmänt antog skulle sätta in på nytt, och Tyskland, till vilket samlingspartiet året förut hade satt sitt hopp.

Jag var mycket bestämd i denna fråga om regeringsformen. Kungaplanen hade redan 1918 definitivt fjärmat mig från högern. Den var ett moraliskt och etiskt synnerligen plumpt påhitt.

I början av juli 1919, då jag hade arbetat på Kajaanin Lehti ett par veckor, fick jag ett arbete till, ett som jag kunde sköta jämsides med huvudtjänsten. Dagboksanteckningen för 2.7. uttrycker min tillfredsställelse:

"Jag är på Kaj. Lehti och även tjänsteman på Generalstabens Passavdelning, en anställning som tillförsäkrar mig en månadslön om 600 mk. Kansliets öppethållningstid är för mitt vidkommande 9-11 f.m. och 7-8 e.m. Piirais-Kalle är dar 12-3. Arbete har åtminstone tillsvidare inte funnits, och det blir väl heller inte särskilt mycket, om jag bara sköter min jour där regelbundet. Som chef har vi en Rauramo, Karl, tekn. stud., och den tidigare nämnde Peitsalo är en stor pamp. Ibland har man tur. Jag har riktigt svårt att tro, att jag sitter här som statstjänsteman och sköter värnplikten och ett tidningsjobb vid sidan om. Få se hur det skall gå. Det får framtiden utvisa och framtiden är vår."

Generalstabens Passavdelning utvecklades sedermera till Detektiva Centralpolisen, som blev min födkrok för flera år framåt. I Kajana var jag först kanslist och vikarierade sedan chefen från sommaren 1920 till hösten 1921, då jag flyttade till Helsingfors. Med detta arbete finansierade jag mina studieår, vilket gick rätt bra, emedan arbetstiden var omkring sex timmar om dagen.

Det att jag i praktiken var inkommen i polisarbetet gav mig förutsättningar att delta i en 1926 pågående pressdiskussion om nyorganisation av kriminalpolisen och framför allt om Detektiva Centralpolisens framtida ställning. Jag skrev en tvådelad artikel i Turun Sanomat, "Riktlinjer för en nyorganisation av vår kriminalpolis", och min ståndpunkt var den. att förutsättningar för en sammanslagning av statspolisen och kriminalpolisen förelåg, men att en sådan borde ske i samband med att förhållandena inom polisen även i övrigt omorganiserades. Jag föreslog att man inom kriminalpolisen skulle inrätta en särskild avdelning för politiska brott, som skulle vara underordnad Helsingfors kriminalpoliscentral. "Om saken ordnades så, skulle de polismän som utreder politiska brott vara relativt självständiga, men med tanke på den polisiära verksamhetens styrka och enhetlighet skulle de subordinera under den egentliga kriminalpolisledningen." Jag sade även: "Den hittillsrådande politiken, vars syfte har varit att befästa detektiva centralpolisens ställning genom att hos densamma koncentrera den ordinarie polisens under alla förhållanden nödvändiga uppgifter, har kommit ämbetsverket att svälla. Nu kräver den sunda utvecklingen, att statspolisens arbete strängt begränsas till det område, som tillhör statspolisens egentliga verksamhetssfär."

Uttalandet påskyndade min avgång från Detektiva Centralpolisen, ty dess chef Esko Riekki godkände inte att någon tillhörande hans personal framförde en åsikt, som avvek från hans egen. Han ansåg naturligtvis, att verket borde bevaras helt självständigt. Tidpunkten för min artikel var olämplig såtillvida, att den sammanföll med den pågående diskussionen. Särskilt som diskussionen delvis rörde sig om anslagen. Det är alltid svårt att uppskatta storleken av den personal, som är nödvändig för en verksamhet av detta slag; man kan säga att det lätt kommer att röra sig om en alltför stor personal. En plats blev dock ledig, då jag i mars 1927 anhöll om omedelbar tjänstledighet och avsked från slutet av månaden. Anställningen hade från min synpunkt fyllt sin uppgift, ty medan jag innehaft den hade jag för ett år sedan avlagt högre rättsexamen, och jag hade i varje fall sökt mig en annan tjänst.

Jag har gått händelserna rätt mycket i förväg. Till en början kunde jag arbeta på tidningen och passavdelningen endast fram till hösten 1919. Den 24 oktober måste jag rycka in i militären för att fullgöra min värnplikt vid Helsingfors autobataljon. Det var visserligen överenskommet att jag skulle skriva till min tidning från Helsingfors, men som man kunde gissa blev det mycket litet skrivet. I något brev hem beklagade jag mig över att jag inte hade fått någon tidningsartikel till stånd, jag hade inte hunnit och jag hade inte haft någonting att skriva om, ty i kasernen var det ingen som visste någonting. För min syster Siiri lyckades jag dock skriva uppsatser och jag förbjöd henne att ändra så mycket som ett kommatecken i dem, för att de inte skulle bli förstörda.

Annars innehöll mina brev hem bara de allra vanligaste meddelanden från en rekryt och soldat, som det här skrivet i november:

"Som jag tidigare skrev, får man skicka smör hit. Jag köpte visserligen ett halvt kilo, 14 mk, men det blir visst enklare att få det därifrån. Och andra matvaror får också sändas, det blir nog inte för mycket, säkert inte.

Jag börjar få permission att röra mig på stan nu, rent av varje kväll till klockan 9, men för att vi har så tunna kläder, en blus av tyg, genom vilket vindarna blåser fritt, har man inte lust att gå ut. Men snart får vi vi väl vadmalsuniformer och rockar och då börjar väl också tiden gå bättre."

I slutet av året skrev jag:

"Martikaiskans pojke skall åka på permission hem till Kanan, så jag skickar med ett brev, fast jag inte har någonting att skriva om. Jag tackar bara för de där rentungorna och smöret, som kommer till god användning. Ville stannar där omkring tio dagar, återvänder väl hit om en vecka från torsdag räknat. Skicka då någonting, men inte alltför mycket, ty i mitten på månaden ämnar jag försöka få permission. Och skicka tvål och någon näsduk. Här skickar jag fullmakten, så ni kan ta ut medaljen. Annat har jag inte att påstå, utom att jag tar den lotten eller obligationen som har 7 som sista siffra. Lögnarens siffra.

Bra mår jag här och morsgumman kan vara lugn och farsgubben dra till Korholamäki och rumänska fronten i 45_ köld. Och Siiritys, fortsätt du bara att vara flitig i skolan, och Uneli förbättra ditt medeltal."

Värnplikten varade på den tiden 18 månader, men jag fick fem månaders permission, för att jag hade deltagit i kriget. En liten, men under dessa förhållanden uppskattad omväxling fick jag, då jag under någon månad fungerade som skrivare vid Krigsministeriet på våren 1920. Som sergeant begav jag mig sedan i juni 1920 på permission, och sergeant har jag förblivit.

I min hemstad återvände jag till Kajaanin Lehti och arbetade där till slutet av år 1920, då tidningen slogs samman med Ylimaalehti och fick ett nytt namn, Kajaanin Uutiset. Jag hade börjat betvivla Kajaanin Lehtis framtidsmöjligheter och undra om det lönade sig att längre arbeta där. Redigeringen var mycket föråldrad och för litet kraftresurser offrades på tidningen. Sedan fusionen hade ägt rum flyttade jag i slutet av år 1921 till Kainuun Sanomat.

Min Kajana-tid led mot sitt slut. En linje i den plan, som jag skisserat upp och hållit fast vid, hade dragits fram till en viss punkt. Jag var någotslags tidningsman, nu gällde det att gripa sig verket an med juridiken. Studierna måste fås i gång så snart som möjligt, och det betydde flyttning till Helsingfors.

Snart skulle jag alltså lämna Kanan. Visserligen skulle jag återvända dit otaliga gånger, för besök i hemmet och i tjänsteärenden. Ar 1927 på sommaren kom jag att handha domarämbetet i Kajana domsaga under tre månader, och under ett par senare somrar, 1930 och 1931, fungerade jag sammanlagt ett par månader som borgmästare i Kajana. Men allt detta visste jag ännu ingenting om, nu skulle jag snart lämna min skolstad bakom mig. En stad som hade gjort ett så djupt intryck på mig, att jag fortfarande ibland drömmer om den. Jag drömmer tydligen en hel del, men mina drömmar förflyktigas med detsamma, om jag inte genast antecknar dem. Och ibland behövs det bara att jag vaknar, för att drömbilderna skall utplånas. En dröm som tog mig tillbaka till Kajana har jag skrivit upp. Jag skall berätta den här.

Det finns två gator i Kajana, så brukade man säga förr i världen, på den ena gatan går svinen i regnväder och på den andra borgarna när solen skiner. Detta betyder att utmed Kajana älv löper Brahegatan och parallellt med denna längre söderut Handelsgatan. När jag gick i skola, hette Handelsgatan ännu Alexandersgatan. I min dröm hade en väldig folkhop samlats pa Brahegatan, den s.k. nedre gatan. Jag var med där. Där pågick som bäst en auktion, och kuriöst nog var det utsikten över Kyynäspäänniemi som skulle säljas på auktionen. Kyynäspäänniemi är en udde på norra stranden av Kajana älv, ett stycke ovanom borgruinen, en mycket vacker plats.

Jag vet inte vem som hade arrangerat auktionen, men köpare fanns det gott om, utsikten var tydligen attraktiv. Också jag fann stället mycket vackert, jag gick ofta dit under min skoltid. Och då auktionen var över konstaterade jag, att jag hade ropat in denna utsikt från nedre gatan mot Kyynäspäänniemi. Jag kommer till och med fortfarande ihåg priset, det var 42 000 mark.

Efter den drömmen beslöt jag, att då jag följande gång hälsade på i Kajana, skulle jag i något tal berätta, hur starka knutpatriotiska känslor jag alltjämt bär på. Hela 42 000 mark hade jag offrat, om också bara i en dröm, för att få äga utsikten från nedre gatan mot Kyynäspäänniemi!