TILL P. E. SVINHUFVUDS MINNE

15. 12. 1961 i HELSINGFORS

När vi i dag har samlats för att avtäcka president Pehr Evind Svinhufvuds staty, står han så livligt för vår inre syn, denna vår självständighetskamps kraftfulla ledargestalt och symbol.

Svinhufvuds politiska livsgärning kan uppdelas i två perioder. Den första omfattade åren 1907-1918. 1907 valdes Svinhufvud till enkammarlantdagens första talman och han skötte detta uppdrag i fem år. På hans lott föll främst att försvara folkrepresentationens och folkets lagliga rättigheter mot tsardömets förtrycksåtgärder. Han gjorde detta på sitt karakteristiska oeftergivliga sätt.

Från hösten 1914 till marsrevolutionen 1917 levde Svinhufvud i landsförvisning i Sibirien. Efter återkomsten därifrån efter tsarväldets fall verkade han som prokurator. Hösten 1917 utsågs han till vice ordförande i senaten, till statsminister, och utarbetade självständighetsförklaringen. Sedan den godkänts var han det självständiga Finlands första statsminister och senare det självständiga Finlands första statsöverhuvud, dess riksföreståndare. Efter Tysklands nederlag drog sig Svinhufvud tillbaka från det politiska livet och bosatte sig på sin gård i Luumäki.

Den andra perioden av Svinhufvuds politiska verksamhet började under de oroliga förhållandena 1930, då han utsågs till statsminister. 1931 valdes han till republikens president. Hans bestående och värdefulla insats, som en tacksam eftervärld inte kommer att glömma, låg i att han höll de antidemokratiska krafterna i styr. Den kulminerade i kuvandet av det väpnade Mäntsäläupproret. Hans stora auktoritet räckte till för detta, men den var också nödvändig. 1937 drog sig Svinhufvud åter tillbaka till privatlivet.

Historien bedömer en ledande statsmans liv efter hans handlingar och resultat. Hans förfelade strävanden och hans syften hör till hans privata historia, hans lycka och hans tragedi. De resultat han nått hör till hans folks historia. Ett fast klippblock, som ständigt motstår en föränderlig tids nötning, så framstår för oss Svinhufvuds arbete för skapandet av Finlands självständighet för 44 år sedan och för räddandet av demokratin i början av 1930-talet.

Svinhufvud var inte det passiva motståndets och inte heller självständighetsrörelsens ideolog, han var inte heller den centrala gestalten bland dem som verkställde dem. Han var den auktoritativa ledaren, hans förtroendeingivande väsen var en inspiration för hela landet och väckte folkets aktning och beundran.

Ätten Svinhufvuds stamfader var av rikssvensk adel, men vi har inte haft någon annan till sitt väsen och sina vanor så genuint finsk statsman som Svinhufvud, Ukko-Pekka. Han var seg, ihärdig, oeftergivlig, okuvlig - den typ så mycket har kunnat byggas på i detta nordliga land under århundraden. Han var rätlinjig och okomplicerad, hård som en yxa och han passade för den tid och den uppgift som var hans.

Låt oss nu avtäcka statyn.

Vi ser Svinhufvuds högresta och kraftfulla gestalt. Vi liksom känner att han utstrålar trygghet och rätlinjighet. Hans fryntliga folklighet gör att vi kommer honom nära. Eftervärlden kommer att vörda honom som en värdig symbol för vår självständighetskamp, en karakteristisk företrädare för den finska medborgartypen.