7

Om relationerna mellan Finland och utvecklingsländerna

Vi bör minnas det ofta upprepade faktum att en förstärkning av säkerheten i Europa inte är riktad mot andra stater eller världsdelar utan för sin del väsentligen främjar även världsfreden och den globala säkerheten. Men det gäller för oss europeer att också leva som vi lär. Freden och säkerheten i vår värld är mycket mer än blott ett tillstånd fritt från krig.

Det vore kortsynt att föreställa sig att vi i Europa skulle kunna dra oss tillbaka till något slags fredens och överflödets fästning samtidigt som majoriteten av mänskligheten sjunker ned i en allt djupare misär präglad av underutveckling och överbefolkning.

Vi känner till de obarmhärtiga statistiska tabeller med vilka man ofta brukar åskådliggöra svalget mellan de rika och de fattiga folken. Det är ett svalg som kan mätas på många sätt: i form av nationalinkomst per capita eller genomsnittlig livslängd, av analfabetism eller barndödlighet.

I alla dessa avseenden vidgar sig svalget oavbrutet.

Om dess dimensioner vittnar på ett förfärande vis bland annat det faktum att antalet icke läskunniga och hungrande människor aldrig förr i mänsklighetens historia har varit så stort som nu. Numerären av dessa olyckliga ökar hela tiden och många av de mest underutvecklade områdena på jorden hotas av överbefolkning. Mer än halva människosläktet förefaller vara dömt att leva i en oerhörd fattigdom, ett tillstånd som vi andra aldrig skulle godta.

Att skotta igen en sådan avgrund kan förefalla som en så övermäktig uppgift att det inte är lönt att ens försöka sig på den. Dock är det inte fråga om annat än att världens länder nog skulle ha tillräckligt med materiella resurser härför. De årliga militärutgifterna uppgår nuförtiden till cirka 410 miljarder dollar medan den officiella utvecklingshjälpens sammanlagda belopp per år är bara 20 miljarder dollar. För tio år sedan var de motsvarande beloppen 180 och 7 miljarder dollar; således har inte ens den proportionella klyftan mellan upprustnings- och uhjälpsutgifterna blivit nämnvärt mindre. Vad frågan i själva verket gäller är om det står att finna politisk vilja till inriktning av resurser på ett tillfredsställande av de brådskande utvecklingsbehoven.

Enligt min fasta övertygelse gäller det att försöka lösa utvecklingsproblemen i samma viktighets- och skyndsamhetsordning som frågorna om krig och fred. Det lidande och elände, det förfall och den förintelse av människovärdet som en utvecklingsstagnation vållar kan i längden visa sig lika vanvettiga och hemska som de eventuella följderna av något som helst tänkbart krig. Det som nu göres eller lämnas ogjort kommer att ha en avgörande inverkan på morgondagens värld.

Här har också Finland ett ansvar trots att vi aldrig har deltagit i vare sig förvärv eller utsugning av kolonier. Såväl människovarandets etik som vår egen direkta fördel förpliktar även oss att i mån av resurser och förmåga i ökad utsträckning delta i utvecklingsarbetet med och för folken i andra världsdelar.

Finland kan inte inskränka sin aktivitet blott till sin närmaste omgivning. Skeendet i den övriga världen har ekonomisk och politisk effekt på oss. Detsamma gäller vårt förhållningssätt också till andra mänsklighetsfrågor, exempelvis till rasdiskrimineringen. Finland kan inte betrakta sig som utanförstående då det t ex alltjämt i Sydafrika finns människor som är offer för rasförtryck och saknar självbestämmanderätt.

Vi är övertygade om att det inte kommer att fortgå så länge till.

Den internationella gemenskapen accepterar inte en ändlös fortsättning av minoritetsväldet och apartheiden. Men en förändring sker inte av sig själv, automatiskt. Den kräver ansträngning och aktivt arbete. Finland deltar i denna gemensamma ansträngning genom att i de internationella organisationerna verka till fromma för självbestämmanderätten.

De politiska, militära och religiösa konflikterna på olika håll i världen vållar oavbrutet hundratusentals mänskliga tragedier. Människor lämnar sin hemtrakt emedan de är rädda för att råka i livsfara på grund av sin ras, sin religion, sina politiska åsikter eller sin nationalitet. Eller också flyr de av skräck för att bli offer för väpnade sammandrabbningar.

Hundratusentals flyktingars bosättning i länder som själva är utvecklingsländer lyckas inte utan internationellt bistånd. För detta bistånd svarar Förenta Nationerna, närmast FN:s huvudkommissarie för flyktingsärenden och dennes byrå.

Bistånd åt flyktingar är en form av utvecklingshjälp. Dess mål är att avskaffa flyktingsföreteelsen överallt där det är möjligt. Detta betyder omplacering, hjälp till en ny näring och ett nytt liv på en ny boplats. Det betyder röjning av jord i odlingsdugligt skick och byggande av vägar. Det betyder beredande av skolningsmöjligheter för barn och organisering av hälso- och sjukvård. Det betyder också omplacering av flyktingar i nya länder, även i fjärran belägna.

Också detta gemensamma ansvar sträcker sig ända till Finland.

Vi finländare vet vad det kräver att lämna sitt hem och börja ett nytt liv. Det kräver mycket av dem som blir nödda att göra så. Men det kräver mycket även av andra, av dem som skall svara för de därav föranledda ekonomiska förpliktelserna.

Flyktingfrågan gäller inte endast medborgarna i en stat och deras ansvar. Flyktingarnas öde faller på hela världens gemensamma ansvar.

De positiva verkningarna av den avspänning som har skett mellan öst och väst borde kompletteras genom en avspänning också mellan norr och söder. I likhet med relationerna mellan öst och väst kan även relationerna mellan norr och söder bli konstruktiva blott om de bygger på ömsesidigt godtagna målsättningar och gemensamma intressen.

Av det inbördes beroendet mellan folken i världen följer att vi behöver samarbete i stället för konfrontation. Att erkänna detta är enligt min åsikt att ta det första betydelsefulla steget i riktning mot en ny utformning av den internationella ekonomin. Finland är för sin del berett att aktivt främja denna utveckling.

Det är av förstarangsvikt att så många regeringar som möjligt deltar i debatterna om dessa frågor. En ram för dylika dryftningar erbjuder Förenta Nationerna.

Freden och säkerheten som avspänningen är avsedd att främja är något som bör gälla alla. Avspänningen måste göras till en universell företeelse.

Jag tror att harmoni och avspänning i relationerna mellan norr och söder går att uppnå genom att det skapas en rättvisare och mera likvärdig grundval för de internationella ekonomiska relationerna. Riktlinjerna för den existerar redan i FN-resolutionen om en internationell ekonomisk nyordning.

Finland är ett av de få marknadsekonomiska länder som har förhållit sig positivt till en internationell ekonomisk nyordning. Naturligtvis kan man ställa frågan vilka ekonomiska och politiska möjligheter vårt land har att bidra till att målet nås och därmed till ett överbryggande av klyftan mellan de rika och de fattiga länderna. Många undrar om en dylik aktivitet sammanfaller med våra internationella uppgifter och med den utrikespolitiska linje vi har gjort till var.

Om att anpassa ett nytt internationellt ekonomiskt system till det praktiska livet och till vardagens ekonomiska realiteter har hittills ingen överenskommelse träffats. Men enligt min mening är det en del av världens förändring; en process som kräver tid men tar sikte just på möjligheten att göra en förefintlig klyfta grundare och smalare.

Finland har möjlighet att delta i arbetet med detta på det politiska planet i FN och på det ekonomiska planet inom ramen för multilaterala förhandlingar samt på utvecklingssamarbetssektorn.

Aktivitet även i dessa avseenden rimmar bra med Finlands utrikespolitiska linje. Trots att vi är ett neutralt litet land långt i norr är det vid internationella förhandlingar möjligt att begagna sig av vår ställning. Många gånger hoppas man att Finland skall kunna framlägga förslag som har möjligheter att vinna internationellt godkännande.

Man litar på oss och vi bör svara för våra ord också i våra relationer till fjärran länder.