ATT FÖRLORA KRIGET, ATT VINNA FREDEN

Tal vid avtäckningen av hjältestoden i Lahtis den 1. 6.1952.

Då vi i dag avtäcker detta vackra minnesmärke över de finländska män och kvinnor, som för ett årtionde sedan måste dra ut i kriget för att där offra det dyrbaraste en människa kan offra för en sak, vänder tankarna lätt tillbaka till denna tid. Då genomlevde vårt land en av de svåraste perioderna i sin historia. Osäkerheten om framtiden var stor hos vårt folk, såsom den var i hela världen. Folken hade råkat i krig med varandra och de kände att kampen gällde deras liv och tillvaro. Men på samma gång förstod alla folk, att världen hade utsatts för en oerhörd olycka, då man inte, trots många goda försök, hade funnit någon annan lösning av dess problem än kriget, som hotade alla de mänskliga värden, som under tidigare århundraden skapats med arbete och möda. Den enskilda soldaten kunde känna sig upprorisk mot att man inte funnit någon fredlig lösning av tvisterna, men som medlem av en nation gavs det honom icke något annat val än att lyda och kämpa, då överheten givit befallning därom. De enskilda soldaternas handlingar grundade sig på pliktkänslan och på det hoppet, att den väpnade kampens tid en gång skulle vara förbi och folken kunde gripa sig an med fredens arbete. Detta hoppades också de finländska soldaterna. De var övertygade om att de för egen del var med om att skapa en tryggad framtid för sitt folk. De hoppades på samma gång att de själva skulle komma i åtnjutande av den efterlängtade freden. För deras del, vilkas dyra minne vi nu firar, föll ödets lott annorlunda. Vi känner att deras offer varit en lösen för vårt fria folks liv.

Genom historien har man hedrat soldater, som i kampen visat fysisk och andlig kondition. Detta betyder icke i och för sig någon idealisering av kriget. Om man icke räknar med de få undantag, som historien berättar om, så betraktar folken, och inte minst Finlands folk, kriget som en stor olycka. Också de finländska krigare som föll i kriget, var i djupet av sitt väsen fredens män. Därför har vi säkert hedrat deras minne på bästa sätt, då vi ägnat oss åt fredligt uppbyggnadsarbete, då vi tagit itu med att skapa sådana förutsättningar för vårt folk, att vi i framtiden skall kunna skydda vårt land mot den förödande flod, som kriget utgör.

Efter det kriget avslutades, fanns det många, som tappade modet och inte trodde på vårt folks livsduglighet i de nya förhallandena. De hade orätt. Finlands folk glömde sig inte kvar stirrande på det förgångna utan grep plogen för att plöja nya fåror i den nya tegen. Men vi skulle inte ha klarat oss ur krigets följder enbart med det ekonomiska uppbyggnadsarbetet, utan vi har varit tvungna att skapa förutsättningar för vår tillvaro i nya politiska förhållanden. Vi har lyckats göra detta på ett tillfredsställande sätt. Det hade inte varit möjligt utan den seghet och den sunda levnadslust, som varit utmärkande för vårt folk.

I krig händer det någon gång, att de som vinner kriget förlorar freden och freden till trots råkar i olidliga svårigheter. Men ibland går det även så, att ett folk, som förlorar kriget, vinner freden. I den mån vi i denna stund förmår bedöma världens utveckling efter kriget, finns det åtminstone i någon mån grund för påståendet, att Finlands folk vunnit freden, trots att det förlorade kriget. Vi har haft att lösa svåra problem i de av freden skapade nya förhållandena. Då vi minns, hur osäker den utgångspunkt var, på vilken vi efter krigets slut började bygga vår framtid, är det inte orätt om vi med en viss belåtenhet bedömer våra resultat. Krigets efterräkningar börjar nu till största delen vara betalda. Näringslivet håller på att återvända till sina normala fåror och folkets levnadsstandard har höjts till förkrigstidens nivå. Samtidigt har man försökt att på den sociala fronten trygga vården av de medborgare, vilka genom kriget förlorade grunden för sin utkomst och för vilkas öde vi står i gemensamt ansvar. De tecken på psykisk depression, som otvivelaktigt efter kriget i någon mån kunde förmärkas hos vårt folk, har nu försvunnit. Vårt folks själsliga spänst och tron på framtiden har återvänt.

Då vi konstaterar allt detta, kommer vi på samma gång ihåg de tusentals medborgare, vilkas unga armar nödvändigt hade behövts för att bygga upp ruinerna, men vilka nu vilar i gravens sköte. Som ett tecken på vår saknad reser vi minnesmärken. Må dessa påminna oss om de hårda öden, som vårt folk fått pröva. Då vi är djupt tacksamma mot dem, som offrat sitt liv för landet, måste vi på samma gång känna vårt ansvar för detta lands nutid och framtid. Vår skyldighet är att dra försorg om, att vårt folk har förutsättningar för den okränkta fredens arbete, ty endast i fred kan varje folk visa det bästa av sig självt och skapa något bestående för sitt eget lands och hela världens berikande. Vi har med de offer vi givit och de försakelser vi genomgått kommit i en sådan ställning, att vi äger ekonomiska och politiska förutsättningar att uppgöra planer även för framtiden. Vår skyldighet är att handla så, att vi för egen del främjar läggandet av en fast grund för den fredliga utvecklingen både i vårt land och i hela världen så att hotet om nya olyckor måtte kunna avvärjas.

Då den atenska statsmannen Perikles på sin levnadsafton gjorde upp bokslutet efter sig själv som sitt folks tjänare, konstaterade han, att inte en enda atensk moder under hans regeringstid hade nödgats kläda sig i sorgdräkt för att sörja sitt i kriget förlorade barn, ty under hans tid hade det rått fred i riket. Vi har samlats för att hedra minnet av dem som fallit i kriget för sitt fosterland. Säkerligen uppfyller vi dessa ädla bortgångnas vilja om vi på denna deras minnesdag innerligt önksar, att vårt folk skall förunnas frihet och fred och att det nuvarande släktledet skall kunna lämna till kommande släktled ett blomstrande land, som har uppbyggts till en fristad för det fredliga arbetet.