|
Bergsrådet Erik Serlachius^1 26.12.1958 Mänttä Bäste Broder, På mina egna och min hustrus vägnar tackar jag Din värderade maka och Dig själv för den vänliga julhälsningen och tillönskar er ett gott nytt år. Jag finner skäl att besvära Dig med mitt brev i anledning av den förhoppning Du fogat till Din julhälsning: förhoppningen att presidentens prestige måtte bevaras ograverad trots alla svårigheter. Jag förenar mig om detta, inte personligen, ej med tanke på mig själv, utan i vårt statslivs och vår demokratis intresse. Enligt min mening vore idealtillståndet för en president att han efter valet på basen av en förlikning mellan partierna skulle utnämna en majoritetsregering, som skulle sitta fram till nästa val, att han varje fredag skulle infinna sig i statsrådet och där godkänna framställningarna i enlighet med förslagen, att han därutöver skulle öppna lantbruksutställningar, mässor mm. samt närvara vid öppningar av riksomfattande eller landskapliga festligheter, företa en eller annan representationsresa utomlands etc. Skulle han utan onödigt buller och bång kunna åka ut för att skida eller jaga eller fiska, borde man unna honom det. Han skulle alltså vara en galjonsfigur, kanske också en osynlig reservkraft som ej skulle ta del i det politiska livet, eftersom detta skulle skötas av andra, riket till fromma. Så här borde det vara. Och om så vore, skulle auktoriteten bevaras. Men hos oss är förhållandena -- gudhjälpe -- ej sådana att detta skulle kunna förverkligas. Enligt § 33 i regeringsformen är det presidenten som bestämmer om Finlands relationer till utländska makter. Naturligtvis har det förutsatts att statsrådet kan sköta dem, men presidenten bär ansvaret, om de ej blir väl skötta med hänsyn till landets fördel. Hösten 1958 har man sett att det kan gå även så. När den s k bredbasiga regeringen tillsattes på hösten 1958 och majoriteten i den utgjordes av samlingspartister och leskinianer, greps jag av onda aningar. Egentligen tom mera än så: jag var säker på att regeringen skulle misslyckas. I politiken kan man ej vinna visshet medelst en räkneoperation, siffror eller med den ena partens resolutioner, den har man i fingerspetsarna, och man kan ej överföra den till andra. "Den bredbasiga" innebar en förändring av status quo i vår regeringspolitik, den betydde, såsom det på åtgärd av en regeringsanhängare hade formulerats vid ett agrarmöte, att man "prövar hur långt isen håller". När jag stundom på 1950-talet ställdes inför regeringsplanering tillsammans med Paasikivi, vågade vi aldrig konstruera regeringen så, att DFFF ensamt skulle ha stannat i opposition; därför gick det så också med samlingspartiet. Vi fruktade det förbud mot politisk diskriminering, som fanns intaget i fredsavtalet. Men nu, samtidigt som den internationella spänningen stramades åt och grep efter Finlands kuster, nu ansåg man sig ha råd därtill. Jag medger gärna att jag gjorde ett misstag då jag utsåg Fagerholm till statsminister. Jag trodde nämligen att han känner till utrikespolitiken så pass mycket, att han ej går och bränner fingrarna för andra gången (efter år 1950) och att han skulle vara kapabel att förena de trätande parterna inom sitt parti. Jag misstog mig, och därför tar jag en del av ansvaret för misslyckandet på mig själv. Jag litade även på agrarförbundet och trodde, att det icke skulle ge sig in på en utrikespolitisk äventyrlighet, för vilken jag varnade dess ledande män före regeringsbildningen, men de kände till saker och ting bättre än jag. Och här står vi nu. När man skärskådar den gångna utvecklingen och beaktar det farliga med läget i Berlin, något som icke kom plötsligt, utan var skönjbart på något vis redan sedan senaste sommar, kan man instämma i en stump ur en revyvisa, som citeras i Paasikivis memoarer: Jag fattar inte snart, men det är så underbart att efteråt är allt så klart. Då alla såg, att regeringen var misslyckad, var det ett ovärdigt spel att förneka fakta och vägra att inlämna regeringens avgångsansökan, utan tvingå utrikesministern och hans parti att göra det. Detta partipolitiska spel försvårade regeringsförhandlingarna. Nu har det förts regeringsförhandlingar och alla alternativ har undersökts. 1) En regering baserad på alla grupper kommer ej till stånd, emedan vissa partier ej går med i en regering tillsammans med DFFF. Enligt min åsikt skulle detta ha varit det bästa alternativet under nuvarande svåra förhållanden, ett alternativ som hade gått bra att försvara både i öst och väst. 2) En regering med alla grupper utom DFFF kommer ej till stånd, emedan den soc dem oppositionen ej går med i den utan partiförlikning, och denna åter går icke leskinianerna med på. (För min egen del antar jag att om en dylik regering skulle bildas, finge man motse en not från Sovjetunionen på basis av fredsfördraget.) 3) En fempartiregering (den nuvarande basen) vågar väl ingen längre pröva på. Agrarpartiet har också i tydliga ordalag vägrat vara med om detta. 4) En majoritetsregering skulle ännu gå att bilda a) genom samarbete mellan vänsterpartierna eller b) med de borgerliga partierna+skogiterna. Bägge alternativen har utretts; det blir ingenting av. 5) En minoritetsregering skulle behändigt gå att åstadkomma, om den nuvarande regeringen sitter kvar och agrarerna ersättes antingen med skogiter (varvid den t o m skulle vara en majoritetsregering) eller med borgare. Den förstnämnda går ej att få ihop, det sistnämnda vågar ingen försöka med. Alla dessa alternativ har stötts och blötts många gånger om, men någon klarhet har det bara icke blivit. På basen av en rekommendation från Merikoski försökte jag få till stånd en s k politisk expeditionsministär. Det förhindrade leskinianerna, svenskarna och samlingspartiet. Någon har yttrat, att jag ej borde ha fått sända en förfrågan till DFFF. Det är ett sådant där typiskt utslag av träskalletänkande; huru skulle jag som president för hela riket kunna utesluta någon grupp från en sådan allmän förfrågan! Då såg den enda lösningen ut att vara, att agrarförbundet och folkpartiet samt skogiterna, som hade svarat jakande på spörsmål om detta alternativ, skulle släppa till av sina män för en expeditionsministär av nyss nämnt slag. Svenska folkpartiet kunde ännu ha ombetts vara med, men dess medverkan hade ej varit oundgänglig. Men skogiterna skulle på grund av sin rädsla för arbetslöshet icke ha vågat gå med utan ett par fackföreningsmän, som tillhörde DFFF eller stod det nära, och folkpartiet ej utan ett par representanter för arbetsgivarna. Enligt vad jag tyckte, var denna lösning en av de ytterligt få eller den enda som återstod, och därför förordade jag den också. Jag talade med Juuso Walden om saken, men ett eller annat arbetsgivarmöte hade vägrat medverka. I och med detta förföll saken. Och här står man. Förbindelserna med Sovjetunionen är praktiskt taget brutna, handeln stagnerar, antalet arbetslösa ökar, landets läge försämras, men annars står det utmärkt till. Nog skulle väl jag ha råd att sitta med händerna i kors och säkra min prestige, som ingen utomstående vill vara med om att med åtgärder stödja. Om ingen ny regering åstadkommes, så fortsätter Fagerholm och landets angelägenheter har satts i skick! Från Sovjetunionens sida har det varken förr eller nu framförts något krav -- eller ens önskemål -- till mig om att DFFF borde tas med i regeringen. För vissa av mina återberättare har några personer vid sovjetambassaden uttryckt sin förundran över varför DFFF inte dras med i ansvaret för skötseln t ex av arbetslösheten, men något annat önskemål har ej yttrats heller till dem. Däremot har officiella framställningar från några västmakter innehållit skarpa krav på att DFFF ej får tas med i regeringen. Jag har kunnat följa med huru snabbt de i dessa yttranden framförda motiven har spritt sig och blivit finländska politiska opinioners egna motiv. Enligt min mening skulle en regering baserad på alla partier av många orsaker ha varit bäst, men när denna ej tillkommer, borde vi få en regering utan DFFF:s deltagande. Om nämligen alla partier ej är med, men DFFF är med, då är saken svårare att förklara i väst, och vi har givetvis skäl att bevara vårt namn där, i synnerhet som väst så intensivt har tagit ställning till sammansättningen av vår regering. (Detta strider icke emot vad jag sade här ovan.) Jag förstår faktiskt ej, hur det längre skall gå att åstadkomma en sådan där regering då alla alternativ har prövats, men någonting måste göras, jag ämnar inte sitta med händerna i kors och vårda mig om min auktoritet. Nu gäller det tiotusentals människors bröd och i jämförelse med det spelar min prestige ingen roll. Mig blir man ju alltid av med, om jag handlar fel när jag tryggar brödkakan. De finländska företagarnas och storföretagarnas passivitet förstår jag icke. Det avgörande för dem är väl någon sorts känslobetonade omständigheter och ej det fördelaktiga för landets ekonomiska liv eller ens för dem själva. Jag kan så väl i mitt skinn känna av den lott jag haft. Två gånger har jag träffat ett 5-årigt handelsavtal med Sovjetunionen. Det har tagits emot med belåtenhet åtminstone av dem som det har gett beställningar och arbete och resultat. För mig har det ej medfört annat än politiskt misstroende, beskyllningar för stövelslickeri etc. Jag har inte behövt de där avtalen för min egen del (enligt demokratkritikerna är ju den egna vinningen den enda drivkraften i Finlands statsliv!) och ej heller för det parti, som jag på min tid företrädde. De var behövliga för landet, och den största personliga nyttan av dem har tillfallit några storföretag. Men när jag -- återigen vid bevakningen av landets intressen -- skulle behöva industrins sympati och hjälp, så får jag dem icke. Naturligtvis kräver man att handelsförbindelserna bör knytas, men när jag föreslår det hart när enda förnuftiga medlet, avslår man det och behagar ej ens själv komma för att diskutera saken, utan skickar en budbärare -- visserligen en värdig sådan -- för att meddela det storslagna beslutet. Som sagt, saker och ting har drivits därhän, att det vore lämpligt för mig att åka på skidsemester och låta ärendena mogna. Kanske de också skulle mogna till våren. Men det gör jag ej. Och jag utnämner icke heller en regering, om vilken jag redan på förhand vet, att den kommer att misslyckas med relationerna till Sovjetunionen. Hos mig lever den uppfattningen stark, att vi förmår bevara vår frihet och oavhängighet, om vi själva vill. Men då måste vi inse vår egen situation och värdesätta även den andra parten. Machiavelli hade rätt när han påminde om, att det icke är klokt att "skaffa sig vänner i fjärran och fiender i närheten". För vårt lands del står det bättre till än för småstaterna i Italien, ty vi kan bibehålla vännerna i fjärran även om närbelägna länder ej är fiender. Jag avslutar denna min långa utgjutelse med att försäkra: jag gör min plikt även allena. P.S. Jag har sänt en kopia av detta brev till Juuso Walden, som var min kortvarige förmedlare i en av de faser jag i det föregående har relaterat. -------- 1 Erik Serlachius, f 1901, i årtionden en av de ledande männen inom den finländska träförädlings- och pappersindustrin, numera Styrelseordförande i G. O. Serlachius AB, Mänttä. -------- |