|
Chefredaktör Arvo Tuominen 23.4.1970 Tammerfors Bästa Bror, Då jag igår efter återkomsten från Lappland i största brådska måste sammanställa mitt Lenin-tal, läste jag först idag intervjun med Dig i Uusi Maailma (finsk konservativt präglad veckotidning). Ända sedan Polvinens bok^1 har jag både intresserat mig för och senare förargat mig över påståendena att Lenin erkände Finlands självständighet på grund av ett yttre tvång. Jag är glad åt att märka att ej heller Du har godtagit våra historikers uppfattning om den här saken. Jag försökte bygga mitt tal på Lenins principiella ståndpunkt att följdriktigt erkänna Finlands statliga rättigheter, utan att förneka att han skulle ha ansett, att erkännandet av självständigheten skulle tillfalla ett socialistiskt Finland. Såsom sannolikt bör även betraktas, att han med hänsyn till de dåvarande världspolitiska konstellationerna väntade att Finland skulle bli kommunistiskt. Jag har varit intresserad av spörsmålet hurudan Lenins utrikespolitik skulle ha varit, om han hamnat i ledningen för Sovjetunionen såsom världens andra stormakt i ordningen. För det första är min uppfattning nu -- i bjärt motsats till vad som var fallet under mina småborgerliga ungdomsår -- den, att Sovjetunionen från och med år 1918 på grund av hotet från yttre och inre fiender nödgades utveckla sitt militärväsen, och jag tror ej, att Lenin gjorde detta av hjärtans lust. När jag på 1930-talet läste en berättelse av en amerikan (Smith?) om uppbyggnaden av den tunga industrin -- såvitt jag minns hade han arbetat i Tsheljabinsk och sett det omänskliga tryck under vilket de nävertofflade musjikerna, dit förflyttade från lantbyarna, arbetade där -- tänkte jag, att detta är allt annat än socialism. Men när Tyskland anföll 1941 visade det sig att Stalin haft rätt, en sak varom Paasikivi sedermera ofta pratade med mig. Allt detta är en så problematisk historia, att det går att hitta motiv, även andra än maktlystnad, till och med för det mänskligt sett allra fördömligaste. Stalins utrensningar har jag betraktat närmast som ett utslag av sinnessjukdom, och trots att den amerikanske ambassadören Davies under II världskriget tog dem i försvar, fann jag icke häri något förnuftigt argument för en omprövning av min inställning. Men jag skall återvända till Lenin än en gång. Vad skulle han ha gjort på 1930-talet efter Hitlers makttillträde? Skulle han ha ingått Moskva-avtalet i augusti 1939? Skulle han ha angripit Finland? Det vore angenämt för mig att tro att han icke skulle ha anfallit, trots att vår dåvarande politik ej skulle ha uppmuntrat honom till återhållsamhet. Vilken var Kuusinens roll 1939, och vilken skulle den ha varit om Lenin levat 1939? En massa obesvarade frågor, vilka blott blir allt svårare, då man tar i betraktande att Sovjetunionen nu är en världsmakt, som måste kämpa icke i så hög grad för att sprida kommunismen i världen (tex förhållningssättet till komm partierna i Latinamerika är påfallande nonchalant) som för sin existens. Såvitt jag förstår levde och dog Lenin i tron visserligen en tro som började försvagas -- på en allmän världsrevolution, men huru skulle han ha fastställt sitt lands politiska linje efter II världskriget under atomvapenhotet ? Med intresse inväntar jag Din bok, där Du säker kommer att ge svar på -- eller försöka ge svar på de här spörsmålen. De är -- också om man ej skulle tro det -- av värde för Finlands politik idag. P.S. Nuförtiden funderar jag hellre än jag deltar det politiska livet. Detta förefaller så tungt efter valet att man ville hoppas på en klokare karl på den här posten. -------- 1 Den finske historikern Tuomo Polvinens (f 1931) avhandling Venäjän vallankumous ja Suomi I-II (=Den ryska revolutionen och Finland I-II). -------- |