AGRARFÖRBUNDETS OCH SOCIALDEMOKRATERNAS FÖRSTA SAMREGERING OCH DEN FOSTERLÄNDSKA POLITIKEN

Tal hållet vid kommunalorganisationens i Viborgs landskommun möte den 20. 2.1938.

Då landet år 1937 hade fått en parlamentarisk majoritetsregering, som bildades av agrarförbundet och socialdemokraterna, angrep oppositionen i synnerhet agrarförbundet och gjorde gällande, att detta samarbete skulle leda till den borgerliga samhällsordningens störtande och självständighetens undergång. Samregeringens verkliga förkämpe, Urho Kekkonen, gjorde gällande att förhållandet var det motsatta. Då det allmänpolitiska läget tillskärptes, ansåg han att agrarförbundets och socialdemokraternas samarbete ur synpunkten av landets frihet och det demokratiska samhällets bevarande var ovillkorligen nödvändigt. Det följande är en del av hans motiveringar, som sedermera visat sig hålla streck till punkt och pricka.

Ehuru agrarförbundets och socialdemokraternas regeringssamarbete räckt nästan ett år, har man i offentligheten ännu icke upphört att dryfta frågan, vad som möjliggjort detta samarbete mellan gamla politiska motståndare. I synnerhet oppositionens tidningar har strävat att behandla frågan på ett sådant sätt, att ljus skulle kastas över den för oppositionen viktiga omständigheten, huru hållfast och huru långvarig den nuvarande regeringsfronten är.

Detta är helt naturligt. Man skall inte heller alltför mycket förvåna sig över att i agrarförbundets egna kretsar intresset inriktats på den nuvarande regeringskoalitionens ändamålsenlighet, förutsättningarna för dess fortbestånd och dess eventuella inverkan på anslutningen till agrarförbundet i framtiden. Alla dessa omständigheter har på sin tid t.o.m. mycket grundligt diskuterats i vår press, men under de senaste tiderna har debatten flyttats över till i främsta rummet oppositionens press, varvid i synnerhet finska samlingspartiet (kokoomus) har visat en rent av rörande omsorg om agrarförbundets öde. Då en klarläggning av huru man f.n. på agrarhåll ser på det nuvarande regeringssamarbetet kunde vara till förmån för det sakliga innehållet i och för inriktningen av en eventuell fortsatt diskussion, må det tillåtas en, som på jämförelsevis nära håll följt med ärendet, att framföra några synpunkter.

Så upplysande det än kunde vara att i detta sammanhang klarlägga agrarförbundets åsidosatta ställning under Kivimäki-regeringens tid och dettas inverkan på partiets inre småningom växande aktivitet, måste det likväl lämnas ogjort för att man skall kunna komma direkt till själva saken, som är: vilka omständigheter har lett därhän, att agrarförbundet och socialisterna kunde bilda en gemensam regering? Detta är en mycket viktig fråga därför att den ideella skillnaden och motsättningen mellan agrarförbundet och socialisterna i den hittills förda politiken har varit så påtaglig, att det för uppkomsten av en samregering måste ha funnits alldeles speciella orsaker. Utan någon egentlig ordning beträffande viktighetsgraden framför jag här följande synpunkter.

Under hela självständighetstiden har landet styrts av minoritetsregeringar, med några få diskutabla undantag. Parlamentarism och minoritetsregering passar -- det vet man -- likväl mycket illa samman och hos oss har man fått erfara att bristen på en fast och målmedvetet arbetande regeringsmakt har undergrävt den nödvändiga respekten för demokratin och någon gång lett till företeelser, som icke kan försvaras. En på riksdagens minoritet stödd regering har icke vågat gripa sig an med stora programfrågor och därför har många ärenden, viktiga med tanke på rikets allmänna utveckling och befolkningens välstånd, icke blivit skötta. I samma riktning har de ständiga, ofta av obetydliga skäl framkallade regeringsskiftena verkat. De med minoritetsregeringarna förknippade olägenheterna lade man märke till särskilt klart under kristiden, och medan den statliga jäsningen pågick gav den en god näring åt ytterlighetselementens mot demokratin riktade uppvigling. Alla, som med öppna ögon följt utvecklingen av vårt politiska liv och som strävar att ärligt befästa vår demokratiska samhällsordning, har insett, att det vore till stort gagn för våra statliga förhållanden om man kunde få till stånd regeringar, stödda på en fast och enig majoritet i riksdagen. Denna uppfattning har av lätt insedda orsaker utbrett sig synnerligen starkt under Kivimäki-regeringens sista tider.

På vilket sätt skall man då i våra förhållanden få till stånd majoritetsregeringar? Antingen så, att man bildar koalitioner mellan i riksdagen företrädda partier, vilka förmår upprätthålla en regering, som öppet och medvetet stödjer sig på riksdagens eniga majoritet eller, om det icke är möjligt, genom att ändra valsystemet sålunda, att det i riksdagen kan uppstå en enig majoritet som svarar för regeringen. Det sistnämnda alternativet skulle förutsätta att man tar majoritetsval i bruk, vilket skulle komma de små partierna att försvinna och man skulle få tvenne stora grupper i riksdagen, borgare och socialister, av vilka den, som vore i majoritet, skulle bära regeringsansvaret. Att förverkliga detta alternativ förefaller likväl att vara svårt i våra förhållanden. Därför måste man undersöka, vilka möjligheter det finns att med nu rådande partigrupperingar i riksdagen åstadkomma en majoritetsregering.

Sådana som partiförhållandena nu är, finns det huvudsakligen tre vägar att komma fram till majoritetsregeringar. Den första av dessa är ett samarbete mellan centern och vänstern, således den, vilken man nu beträtt, den andra är en borgerlig regering, varvid IKL-partiet skulle tagas med bland borgarna och den tredje en samregering av socialister och svenskar. Då frågan prövas ur agrarförbundets synvinkel förefaller givet den närmaste möjligheten vara en borgerlig samlingsregering men då man närmare undersöker saken, finner man svåra hinder på den vägen. För det första är ett samarbete mellan agrarförbundet och IKL en ren omöjlighet. Det kan sägas utan motiveringar. Likaså är ett samarbete mellan agrarförbundet och svenskarna på grund av de starka meningsmotsättningarna så svårt att tänka sig, att även den mest svurna anhängare av borgerligt samarbete i våra kretsar måste bli villrådig. Och slutligen samlingspartiet. Om agrarförbundet bildar en regeringsfront med samlingspartiet har vi en mycket väl grundad anledning att först försöka få pålitliga uppgifter om, vad detta samlingsparti bär i sin sköld. Är det samma "partibildning", som under Lapporörelsen spelade första fiolen i den mot demokratin riktade förvildningen; är det samma parti som för att stödja Mäntsäläupproret kallade sina män bort från den lagliga regeringen; är det samma parti, vars mest opinionsbildande tidningar knappast ännu tagit klar boskillnad från IKL? Ifall vi sutte i samma regering, skulle vi vidare ha skäl att fråga, om vi har äran att samarbeta med det parti, som efter att ha lidit ett svidande nederlag vid 1933 års val, slog sig för sitt bröst och tackade det barmhärtiga ödet för att agrarförbundets tillväxt till lycka för fosterlandet likväl hade blivit hejdad. Dylika nyfikna frågor inställer sig, då man begrundar möjligheten av ett politiskt samarbete mellan agrarförbundet och samlingspartiet, men ett tillfredsställande svar lär man knappast få, isynnerhet inte om man tar i betraktande samlingspartiets med tanke på framtiden ovisa nit att utöver gränserna för oppositionens skyldigheter angripa agrarförbundet.

Att skapa en majoritetsregering i det borgerliga samarbetets tecken visade sig vara synnerligen brydsamt, men det hade otvivelaktigt också sina svårigheter att samla agrarförbundet och socialisterna till en regeringsbildning. Ideellt står agrarförbundet och socialisterna i skarpt motsatta läger, och den praktiska politiska verksamheten har även förflutit i den ömsesidiga kampens tecken. Men i många politiska frågor har agrarförbundet och socialisterna redan tidigare kunnat arbeta för samma mål, såsom i kampen om statsformen, frågan om upprorsfångarnas benådning, försvaret av demokratin o.s.v. Ehuru agrarerna icke kunnat godkänna den till socialisternas program knutna villkorliga inställningen till demokratin, har det inbördes samarbetet ofta i praktiken visat sig fruktbart. Socialisternas negativa inställning till försvaret och deras avoga hållning gentemot jordbruket har även varit sådana allvarliga ting, som nödgat en att tänka över om en ömsesidig försoning kan ernås.

Men samtidigt måste man medge, att å ena sidan jordbrukarbefolkningens och isynnerhet småbrukarbefolkningens samt å andra sidan arbetarbefolkningens ställning i samhället icke skiljer sig mycket från varandra i vårt land. Under sådana omständigheter är det uppenbart, att det teoretiskt borde finnas möjligheter att få till stånd ett gemensamt program, vars förverkligande skulle leda till en förbättring av förhållandena för de befolkningsgrupper, vilka såväl agrarförbundet som det socialdemokratiska partiet företräder. Man borde bara fördomsfritt börja rådgöra om ett dylikt program.

Man kanske säger, att dessa principiellt sett självklara fakta angående önskvärdheten av majoritetsregeringar varit kända redan för länge sedan. Vad är det som nu gjort, att deras förverkligande genom att skapa en s.k. arbetarbondefront blivit brådskande och i praktiken möjligt? Jag svarar härtill, att orsaken är den senaste ekonomiska och politiska krisens lärdomar samt den allmänna politiska utvecklingen, som gjort att socialdemokraterna ändrat sin inställning till många av rikets livsfrågor. Såsom statsmakten nu planerar ett vidsträckt arbetslöshetsprogram, vilket är färdigt att tagas i bruk så snart en eventuell kris uppstår, så har de demokratiska kretsarna skäl att under fredsperioder rusta sig för jäsningstider och befästa det demokratiska systemets grundvalar. På det sättet berövar man uppviglarna propagandamedel och samtidigt -- vilket är det viktigaste -- stärker man rikets inre och yttre hållfasthet. Socialdemokraternas ändrade inställning t. ex. ifråga om försvaret är en sak för sig. Stormakternas oerhörda krigsrustningar, den hänsynslöst bedrivna maktpolitiken och vårt lands hotade ställning samt våra allvarliga strävanden att bevara freden, är alla sådana omständigheter, som icke kan undgå att göra intryck på varje tänkande medborgare, hans inrikespolitiska orientering må sedan vara vilken som helst. Våra socialdemokrater måste, på samma sätt som deras meningsfränder i månget annat land, ha observerat, att en negativ inställning till försvaret står i öppen strid mot fredspolitiken och därför har deras hållning i försvarsfrågan ändrats. Det är att lägga märke till att i Sverige, vars militärpolitiska ställning är mycket fördelaktigare och tryggare än Finlands, det socialdemokratiska partiet fattade nödvändigheten av den nya inställningen till försvarsväsendet mycket tidigare än våra egna socialister. Detta är ett bevis för att man hos oss tydligen alltför renlärigt hänger fast vid gamla program, som redan för länge sedan föråldrats.

Den ovan skildrade utvecklingen inom vårt socialdemokratiska parti, gjorde det möjligt att börja uppgöra planer för en reseringssamverkan. Den ficks till stånd, såsom vi väl vet, och den fortsätter alltjämt. Huru länge, det kan ingen förutsäga, ty framtiden kan föra fram svåra frågor och båda partierna har fullt fria händer att handla enligt sitt bästa förstånd och antingen fortsätta samarbetet eller sluta det.

Jag har tidigare med några ord klargjort de förutsättningar, vilka medverkade till den nuvarande regeringens födelse. Jag får måhända nu övergå till att behandla frågan, vad vi agrarer målmedvetet strävar till med vår politik.

Det huvudmål för orienteringen, som vi tillägnat oss, är åstadkommandet av en medborgarfred, att samla hela folket till att tänka fosterländskt och att stå bakom en fosterländsk politik. Vårt folk är fåtaligt och vår ställning farlig. Vi har icke råd att fördjupa klyftan mellan olika medborgargrupper, ty den klyftan kan i farans stund betyda hela folkets undergång Utvecklingen av vår republik har nu kommit till en sådan avgörande vändpunkt, att en målmedveten, djärv och fördomsfri politik kan skapa förutsättningar för folkets enande. Det är möjligt, att det snabbt växlande politiska läget åter ändras, så att ett dröjsmål i denna stund kan betyda att det enda lämpliga ögonblicket förblir outnyttjat under en lång tid. Agrarförbundets i denna fråga intagna ståndpunkt är statsmässig och avser helheten. Vi har anträtt denna väg, fullt medvetna om, att högern med sin agitation kan framkalla kritik mot agrarförbundet bland våra egna meningsfränder. Men det är en ur fosterlandets synpunkt rent av till en livsfråga stigande strävan att nationens alla krafter samlas till ett samarbete för att befästa vårt rikes självständighet; detta är viktigare än några missnöjda medlemmars kvarblivande i partiet. Och till agrarförbundets heder bör sägas, att vida kretsar av anhängare med berömvärd enighet förstått den stora sak, för vars lösning agrarförbundet har tagit sitt djärva steg.

Då man skärskådar, på vilket sätt försoningens och förtroendets politik kan höja det nationella sinnelaget vågar jag åberopa vad Sveriges socialdemokratiska statsminister, Per Albin Hansson, sagt i ett intervjuuttalande för en tidning i Finland. Han sade: "Då folkets djupa led hålls på avstånd från samhällets förmåner, så försvagas nationens självkänsla, men om man ger även dessa rättvisa och ansvar -- såsom man gör i en demokratisk stat -- då vaknar den dolda nationalkänslan och alla samhällsklasser visar sig vara lika nationella". Detta yttrande träffar, såvitt jag förstår, huvudet på spiken just däri, att förtroendet ökar ansvarskänslan, och att få ansvar tvingar till omvärderingar av många i oppositionsställning framlagda program. Vårt hopp är också att det förtroende, som visats landets arbetarklass, leder därhän, att den visar sig värdig det förtroende man givit den. Finlands folk bör ha råd att på samförståndets vag höja den nationella ansvarskänslan.

Man säger oss, och isynnerhet de senaste dagarna har man ånyo hört det, att socialisterna icke har förändrats, utan att de blott med sina skenbara eftergifter insöver agrarerna i en sådan sömn, med vars tillhjälp de sedan kan störta den borgerliga samhällsordningen och göra ett slut på landets självständighet. Man säger, att vi är alltför godtrogna, ty socialisterna har inte ändrat ett enda ord i sitt program.

Det kan hända, att socialisternas programparagrafer är som förr. Vi har inte frågat dem därom och de har icke heller läst dem för oss. Vi ger akt på, huru man i praktiken gemensamt har kunnat sköta rikets viktiga angelägenheter. I det avseendet kan den nuvarande regeringspolitiken i stort sett uthärda kritik. Men kritik tål däremot inte exempelvis högerns hållning beträffande försvarsanslagen. Då regeringen, där en socialdemokrat sitter som finansminister, avlät en statsverksproposition, i vilken det fanns en 73 miljoner stark ökning av försvarsanslaget, fylldes högertidningarnas spalter av ett stort missnöje med att socialisterna kunnat komma till en sådan ståndpunkt. Man borde ha varit glad över detta, men i stället har den del av befolkningen, som skryter med sin fosterländskhet, givit uttryck för sitt dåliga humör. Det är ett sådant demagogiskt förfarande, för vars skull politiken fått ett dåligt anseende. Där kommer den nationella ansvarskänslan inte alls fram; det är för brist på en sådan, som högern anklagar de annorlunda tänkande.

Man berättar, att finansminister Tanner vid något möte förklarat, att det finns tre frågor, i vilka regeringskollegerna har svårt att finna en gemensam ståndpunkt. Dessa frågor är försvarsväsendets vidmakthållande, skyddskårernas speciella placering i försvarsväsendet och strävandena att underlätta jordbruksproducenternas ställning. Vi agrarer kan knappast förena oss i dessa klagomål, ty för oss har det icke medfört någon svårighet att intaga de ståndpunkter, som regeringen i dessa angelägenheter tillägnat sig. Försvarsväsendet har stärkts, skyddskårsorganisationen likaså, och jordbruksproducenternas ställning har alltjämt fått stöd. I så måtto är allt som sig bör.

Minister Tanner har meddelat, att han likväl hela tiden har ett definitivt program färdigt i bakfickan. Denna minister Tanners bakficka förefaller i denna stund vara landets mest intresseväckande bakficka. Då jag dagen efter hans tal försökte med ögonmått granska den, föreföll den synnerligen mager, men man måste tro att där likväl finns någonting. Om där finns exempelvis ett annat program gällande försvaret, inställningen till jordbrukarna o.s.v. än det, som framgår av regeringens hittillsvarande verksamhet, så kan man konstatera, att under denna regerings tid nämnda bakficka blivit igensydd med stark björntråd och dubbla sömmar. Det torde inte bli lätt att sprätta upp den sömmen heller senare under den nuvarande regeringens livstid.

Agrarförbundet har åter råkat i motståndarnas trumeld. Men därav skall det icke låta sig nedslås. Det har intagit en hållning, vars verkan på rikets helhet och på befästandet av dess självständighet kan uppskattas till sitt fulla värde först i framtiden. Och då är det säkert att, liksom agrarförbundets hållning under republikkampens dagar nu erkänns ha varit riktig, sa kommer dess strävan att ena folket att erkännas som framsynt politik.