FINLANDS EKONOMISKA UTVECKLING OCH UTRIKESPOLITISKA STÄLLNING UNDER FREDSÅREN 1945-1951

Foredrag, hållet vid föreningen Pohjola-Nordens möte i Stockholm den 28. 4. 1952.

Att placera den tid vi nu genomlever i ett bestämt historiskt sammanhang ar en svår uppgift ty till följd av den nuvarande hetsiga livsrytmen och de hastigt förändrade lägena är faran för misstag stor. If all vi prövar frågan exempelvis för Finlands-del, är det omöjligt att säga, om nuet bör betraktas såsom slutackordet i den hårt tonande symfoni, som vi känner från de senaste åren, om det måhända är ett mellanspel, som väcker en fåfäng optimism, eller om det är uvertyren till ett nytt, ljust skede i vår historia, ett sådant som vi anar och hoppas skall bli verklighet. I varje fall genomlever Finland nu en säregen period, vars klargörande kan väcka intresse i synnerhet i det oss närstående grannlandet Sverige.

Om vi till en början skärskådar vårt lands nuvarande ekonomiska utvecklingsstadium, är det skäl att som bakgrund anföra vissa allmänt kända fakta om läget efter vapenstilleståndet hösten 1944. Vi hade förlorat stora jordområden och till dessa knutna ekonomiska värden -- omkring 12 procent av landets hela förmögenhet och produktionskrafter. Norra Finland var förstört av de tyska trupperna enligt den brända jordens fruktansvärda taktik. Industrin hade under sex års alltför hård press förslitits, dess råvarutillgångar var förbrukade. Jordbruket hade under kriget råkat i lägervall, åkrarna var i improduktivt skick, husdjursbeståndet hade minskat och den otillräckliga maskinparken förslitits. För att sköta om transporterna till lands förfogade man över en handfull utnötta gengasdrivna bilar, till vilka man inte hade reservdelar. Järnvägarna hade genom landavträdelsen förlorat 1/5 av sin längd ock minst lika mycket av sin rullande materiel. Av den med stor möda och omsorg anskaffade handelsflottan fanns det kvar 1/3 och även den bestod i allmänhet av den äldsta delen av vårt gamla tonnage. Synnerligen tung kändes förlusten av 20 procent av landets kraftverk. Den tragiska bakgrunden till allt detta var att landet hade förlorat i stupade uppskattningsvis 10 procent av sina yngre och på samma gång mest arbetsföra årsklasser.

Detta var utgångspunkten, då landet måste börja tillryggalägga den framförliggande vägen, som var svår inte endast därför, att förlusterna under kriget måste ersättas och utkomstmöjligheter beredas åt en halv miljon förflyttade invånare, utan också därför att de tunga krigsskadestånden måste erläggas under en föreskriven kort tid. Deras totalbelopp steg under det första året till omkring 6 1/2 procent av nationalinkomsten. Ehuru denna siffra i och för sig måhända inte verkar särdeles hög, bör man lägga märke till att skadeståndsprestationerna förutsatte uppbyggandet av nya för landets förhållanden synnerligen stora industrianläggningar. Krigsskadeståndet ansträngde på detta sätt med dubbel tyngd vår konsumtionsnivå, ty vi måste ur den löpande arbetsinkomsten prestera både skadeståndsersättningar och investeringar, vilka för exempelvis verkstads-, varvs- och kabelindustrierna betydde en fördubbling av produktionskapaciteten. Det är lätt att förstå, huru små våra möjligheter var under exempelvis åren 1945-1947 att köpa konsumtionsvaror utifrån, då exportvolymen utgjorde 18-64 procent av nivån före kriget och då en stor del av de erhållna valutorna måste användas för inköp av maskiner, fartygsplåtar o.s.v. Utan utländska lån, av vilka det som Sverige beviljade är det största, skulle vi knappast ha klarat oss, ty ehuru totalsumman av de lån vi erhållit varit synnerligen begränsad, har de likväl varit till hjälp för såväl skadeståndsindustrin som den livsviktiga försörjningen.

Det är icke i detta sammanhang nödvändigt att skildra vårt lands onekligen slingriga och mödosamma väg under de snart åtta år som gått sedan stilleståndsavtalet. Då vi i dag kan konstatera, att största delen av det egentliga återuppbyggnadsarbetet redan är undangjord, sker det med känslor av djup tillfredsställelse. Och även om det invid den svåra passerade vägsträckan finns bestående spår av många misslyckanden, -- det mest svidande av dem är de förluster inflationen vållat en stor mängd av nationens strävsammaste medlemmar, -- så torde en bister stolthet icke vara oberättigad, så stor har faran för ett fullständigt misslyckande varit.

Av krigsskadeståndsleveranserna återstår nu knappt 4 procent, varvid man likväl måste hålla i minnet, att 1/4 av den ursprungliga i 1938 års dollar beräknade summan strukits genom beslut av sovjetregeringen. I september detta år har hela den återstående skadeståndsskyldigheten uppfyllts. n räknar med att Finland under åtta år för skadestandsersättningar har använt ett belopp, som ungefär motsvarar slutsumman av ett ars budget.

Det avträdda områdets befolkning har placerats i nya förhållanden, så att den i stort sett har samma möjligheter som den övriga befolkningen att delta i landets produktion. Detta har fordrat förverkligandet av en stort upplagd jordreform. Tiotusentals nya lägenheter med erforderlig odlingsjord och bostäder har bildats. Man beräknar, att omkring 80 procent av den förflyttade befolkningens kolonisation redan är förverkligad och att hela den väldiga uppgiften kommer att vara slutförd under loppet av år 1954. Då staten ersatt den förflyttade befolkningen för de förluster som vållats av landavträdelserna, visserligen med användande av en brant degressiv skala beträffande de stora lägenheterna, har av statsmedel hittills använts både för kolonisationen och för ersättningarna sammanlagt så mycket, att även det i värde motsvarar slutsumman för ett års budget. I detta inbegrips också återuppbyggnaden av Lappland, vilken redan är avslutad.

Förfallet inom landets jordbruk har avhjälpts och ny åker har röjts i stället för det förlorade, så att jordbruket redan nu ger mera än år 1939. Också från övriga områden kan man anföra motsvarande, ibland t.o.m. bättre resultat. Sålunda har industrin, oberoende av sina förluster, uppnått en produktionsvolym, som är omkring 3/4 större än år 1938. Tack vare exportindustrins effektiva återuppbyggnadsarbete var dess exportvolym senaste år 103 procent av förkrigstidens. På detta sätt har vi kunnat utnyttja de fördelaktiga konjunkturer, som träförädlingsprodukterna haft på världsmarknaden och på vilka det senaste årets sällsynt gynnsamma industriella utveckling hos oss till en betydande del bygger.

Också vår utrikeshandel har rest sig ur den vågdal, i vilken den befann sig vid krigsslutet. Utrikeshandelns totalomsättning var år 1945 -- enligt den nämnda år beräknade medelkursen mellan marken och dollarn -- 134 miljoner dollar. År 1951 var den totala omsättningen -- räknad efter dollarns nuvarande kurs -- redan mer än 1.482 miljoner dollar. Även i vår utrikeshandels struktur har avsevärda förändringar skett under denna tid, av vilka den märkligaste är utvecklingen av våra handelsförbindelser med Sovjetunionen. Handelsumgänget med Sovjetunionen har under åren efter kriget intagit och intar fortfarande en särställning i Finlands utrikeshandel. Därförutan skulle vår försörjning med råvaror och livsmedel ha råkat i oöverkomliga svårigheter. Importen från Sovjetunionen har fyllt exempelvis inmportbehovet av spannmål, socker, konstgödsel, foder och flytande bränsle. Denna import har betalats med sådana produkter, vilkas placering på annat håll på världsmarknaden till stor del skulle ha varit alldeles omöjlig. Till följd av bristen på valutor eller svårigheterna att anskaffa varor, skulle importen från Sovjetunionen icke väsentligt ha kunnat bli ersatt med import från annat håll. Utan tvekan kan sägas, att åstadkommandet av det vidsträckta fria handelsutbytet med Sovjetunionen har varit en av de viktigaste orsakkerna till var återhämtning.

Det är naturligt, att det raska uppsvinget av vårt ekonomiska liv har förbättrat medborgarnas utkomst. Ehuru beräkningarna av nationalinkomsten till följd av inflationen i någon mån är osäkra, kan vi med ganska stor säkerhet konstatera, att medborgarnas levnadsstandard i Finland nu i genomsnitt är högre än den var före kriget. Men en återuppbyggnadsuppgift är ännu på hälft, nämligen ordnandet av bostadsfrågan. Oberoende av att staten med betydelsefulla speciella åtgärder stött bostadsproduktionen och att byggnadsvolymen under de senare åren varit större än någonsin tidigare, har vi ännu icke på långt när kunnat fylla bristen på bostäder. Men då nu de andra stora återuppbyggnadsuppgifterna blivit lösta, kan vi effektivare än tidigare rikta vår uppmärksamhet även på bostadsfrågan.

Sammanfattningsvis kan man konstatera, att Finland i sin ekonomiska utveckling nått eller håller på att nå slutpunkten i ett viktigt skede. Krigets förstörelse och dess följder har avhjälpts, en ny uppbyggnadsperiod förestår.

Vi måste bygga upp vårt land för att skapa förutsättningar att trygga en höjning av levnadsstandarden för Finlands växande befolkning under den närmaste framtiden. Det räcker inte med att det befintliga produktionsmaskineriet utvecklas, utan nya hittills oanvända kraftresurser måste kopplas in på den produktiva verksamheten.

De mest vittgående och de största investeringsbehoven har industrin, som i Finland inte ännu utnyttjat tillnärmelsevis alla sina möjligheter. För att tillfredsställa det kraftbehov, som industrins utvidgning förutsätter, har man under de senaste åren gjort stora investeringar, men byggandet av nya kraftverk är alltjämt nödvändigt. Nyligen avlät regeringen till riksdagen en proposition, som avser att bilda ett bolag för att bygga ut vattenkraften i Kemi älv. En aktuell fråga i Finland är särskilt industrialiseringen av norra Finland. Inom den industriella sektorn är detta den viktigaste uppgiften på lang sikt. Träförädlingsindustrin och måhända även den övriga industrin har stora möjligheter i norra Finland, som är en fattig bygd med tanke på invånarnas utkomst, men äger rikligt med skog och andra möjligheter att utveckla industrin. Vi betraktar industrialiseringen av norra Finland inte blott som en viktig ekonomisk utan även som en oundgänglig social uppgift.

Också för den offentliga sektorns vidkommande måste på grund av kriget uppskjutna investeringar göras, för vilka man har planer färdiga, som slutar på 5 miljarder kronor. Statliga medel behövs för att främja bostadsbyggandet och för att renovera sjukhus, skolor och övriga offentliga byggnader samt för att bygga nya sådana och för att förbättra landets kommunikationsnät. Förverkligandet av detta program underlättas delvis av att militärutgifterna i Finland är små. Så var exempelvis enligt 1951 års bokslut våra militärutgifter endast 3,8 procent av budgetens slutsumma.

Ehuru det är klart att landet kommer att industrialiseras, är det naturligt att även vårt jordbruks produktionsförmåga alltjämt måste förbättras. Vårt jordbruk behöver rationaliseras, något som man icke haft möjligheter eller råd till under krigsåren och inte heller efter dessa. Då den del av befolkningen, som står i jordbrukets tjänst, oavbrutet minskas är det oundgängligt att jordbruket rationaliseras för att trygga vårt folks självförsörjning med livsmedel. Frågan har under de senaste tiderna främjats av, att enskilda skogsägare haft skogsinkomster, som kan användas också till förmån för jordbruket.

De väldiga uppgifter vi har framför oss för att vidare utveckla landets ekonomiska liv, kan utföras endast under den förutsättningen, att landets penningförhållanden bringas på en stadigare grund än vad de haft efter krigen. För efterkrigstiden har den fortgående inflationen varit en karakteristisk företeelse. Ibland har den tagit sig våldsamma, ibland mera dämpade uttryck. Som en följd av denna utveckling hade partiprisindex vid slutet av år 1951 stigit till 1928 (jämförelseåret = 1935) och levnadskostnadsindex är nu elva gånger så högt som år 1938. Det i samband med det allmänna kollektivavtalet sommaren 1950 införda indexvillkoret gällande lönenivån, var ekonomiskt så olyckligt att till följd därav jämvikt inte kunde ha uppnåtts, utan inflationen hade fortsatt i allt starkare fart. Orimligheten i detta läge ledde likväl därhän, att vi blev tvungna att på en alldeles ny bas göra ett slut på den ofruktbara kapplöpningen mellan priser och löner och koncentrera oss på att ordna de realekonomiska faktorernas inbördes relationer, av vilka även pris- och löneutvecklingen är beroende. Det forsknings- och utredningsarbete som utgjorde förutsättningen för att nå en bättre socialekonomisk jämvikt undangjordes sommaren 1951, varvid det från maj till september rådde en s.k. borgfred. Då de i stabiliserings arbetet deltagande partema visade en ärlig vilja vid sökandet efter en lösning, fick man till stånd ett program, på basen varav man första gången i Finland efter kriget i det ekonomiska livet medvetet kunnat arbeta för att uppnå socialekonomisk jämvikt och för att vidmakthålla ett jämförelsevis fast penningvärde.

Genom stabiliseringsprogrammet försökte man återställa jämvikten mellan den totala efterfrågan och det totala utbudet i samhället. Man beslöt begränsa investeringsverksamheten och bibehålla lönerna på den nivå man hade under borgfreden. För att ordna lönerna skapade man ett nytt system, genom vilket lönerna bands vid ett reviderat levnadskostnadsindex. För jordbruket medgavs inga prisjusteringar och priserna på vissa industriprodukter, närmast textilvarorna, sänktes, vilket möjliggjordes genom den utveckling, som hade försiggått på världsmarknaden. Programmet innehöll också en begränsning av statens utgifter och bankkrediterna samt en strävan, att med tillhjälp av spärr för konjunkturvinster, härrörande från de av högkonjunkturen skapade exportvinsterna, hindra dessas inflatoriska verkningar. De kreditpolitiska åtgärderna har, jämte prissänkningarna och importens målmedvetna ökning, åstadkommit att varulager strömmat till marknaden, som förvandlats från säljarens marknad till köparens marknad. Detta har varit ägnat att öka löntagarnas tro på, att levnadsstandarden kan höjas utan att man tryggar sig till allmänna lönehöjningar, vilka inte heller förekommit i landet på 16 månader. Levnadskostnadsindex, vars basmånad är oktober senaste år, var i mars innevarande år 101. Denna stegring har i huvudsak föranletts av att alla prissubventioner programenligt har slopats. Lönerna skall justeras endast om levnadskostnadsindex stiger så, att under något kvartal medelindex stigit 5 procent över basnivån. Ökningen av den allmänna tillförsikten har även påverkat sparverksamheten som kraftigt tilltagit under de senaste månaderna, ehuru räntenivån enligt stabiliseringsprogrammet sänktes med 2 procent.

De gynnsamma resultat, om vilka jag berättat, är så pass uppmuntrande, att de ger anledning till ett försiktigt hopp om att uppnå och bibehålla jämvikten mellan produktionens olika faktorer i vårt ekonomiska liv. Om man lyckas häri kommer året 1951 att betyda inledningen till en ny period i vårt lands ekonomiska utveckling.

För att stabiliseringen av de ekonomiska förhållandena måtte lyckas måste man likväl skapa de politiska förutsättningarna därför. I Finlands inrikespolitik kan man efter kriget urskilja tre perioder: samlingsregeringar på en bred, men jämförelsevis oenhetlig ekonomisk och inrikespolitisk grund åren 1944-1948, minoritetsregeringar åren 1948-1951 och majoritetsregeringar på ekonomiskt och inrikespolitiskt relativt enhetlig grund från början av år 1951. Utan att ingå på en historisk redogörelse för, efter vilka skeden och beroende på vilka faktorer man kommit fram till den nuvarande regeringskoalitionen, för vilken det socialdemokratiska partiet, agrarförbundet och svenska folkpartiet svarar, vill jag konstatera, att bildandet av majoritetsregeringarna år 1951 grundade sig på alla parters fasta vilja att åstadkomma jämvikt i det ekonomiska livet. Redan nu har man uppnått resultat, som äger bestående värde, och synnerligen viktigt med tanke på framtiden är att under samarbetets tid tron på den gemensamma regeringspolitikens gynnsamma förutsättningar att uppnå bestående resultat oavbrutet blivit allt starkare. Det förefaller som om den ostörda utvecklingen av vart ekonomiska liv skulle vara bäst tryggad om det nuvarande regeringsunderlaget kan bibehållas ända till nästa val. Detta innebär ingalunda en diskriminering av andra partier, men inom den nuvarande regeringen råder en gemensam grunduppfattning om demokratins stora principfrågor och därom huru vårt näringslivs aktuella problem skall lösas. Det är helt naturligt att vår regeringspolitik, som bestäms av partier, som i många avseenden företräder mycket olika intressen, bygger på jämkningar och kompromisser, vilket ofta innebär att ingen vill vidkännas den slutliga produkten som sin. Men detta är ju ingalunda främmande för demokratin. Tvärtom, i nödvändigheten av dylika kompromisser ligger mycket av det som ger demokratin dess speciella förmåga att förverkliga en jämn utveckling Men på samma gång gör det demokratin till ett statsskick som i praktiken är svårskött.

Bilden av Finland av i dag skulle bli mycket ofullständig, om vi skulle förbigå landets utrikespolitik. För ett land i Finlands ställning, har de stabiliserade utrikespolitiska relationerna en avgörande betydelse.

Rikets nuvarande president J. K. Paasikivi fastslog hösten 1944, efter att ha blivit statsminister, som den viktigaste uppgiften för Finlands utrikespolitik att åstadkomma en på ömsesidigt förtroende och uppskattning grundad god grannsämja mellan Finland och Sovjetunionen. Detta program erhöll gensvar i Sovjetunionen. Då en noggrannare reglering av förhållandena mellan Finland och Sovjetunionen ansågs vara förenlig med de båda ländernas livsvillkor, slöt man den 6 april 1948 en vänskaps- och biståndspakt, som jämte fredsfördraget utgör grundvalen för relationerna mellan Finland och Sovjetunionen.

Innehållet i vänskaps- och biståndspakten är även i utlandet så känt, att en detaljerad redogörelse för densamma icke är nödvändig. Pakten innehåller både militära och politiska, ekonomiska och kulturella bestämmelser. Kärnan i de militära artiklarna ligger i att Finland och Sovjetunionen under vissa förutsättningar inleder ett militärt samarbete på Finlands territorium, om Finland blir föremål för ett väpnat anfall.

Den överenskommelse av militär natur, som det ovan nämnda vänskapsfördraget innehåller, är icke det enda i norra Europas historia. En synnerligen intressant jämförelsepunkt erbjuder den militära allians, som Sverige och Ryssland ingick med varandra år 1724 efter stora ofreden. Det må tillåtas mig att ge en kort redogörelse för densamma.

Freden i Nystad den 20 augusti 1721 betydde för Sverige förlusten av besittningarna bortom Östersjön och gränsens förflyttning i Finland från Vederlax till Ladogas nordsida, vilket är ungefär samma gräns vi nu, sedan 1940, har till Sovjetunionen. I ledningen för Sveriges politik under de svåra år, som följde efter Nystadsfreden, stod den finska statsmannen Arvid Horn. Hans uppgift blev att trygga freden för det av kriget förstörda landet och draga försorg om att det ekonomiska livets uppsving skulle ge landet ett nytt välstånd. Horns utrikespolitik syftade till att upprätthålla goda grannförbindelser med Ryssland. Ryssland gjorde 1723 Sverige ett förslag om ingående av en allians. Förslaget mötte ett starkt motstånd i Sverige, men blev likväl godkänt. Fördraget undertecknades den 22 februari 1724. Det var till sin natur en militär allians, enligt vilken bägge parterna förband sig att lämna ömsesidig hjälp, om den andra parten skulle bli föremål för anfall. Sveriges skyldighet att med en 10.000 man stark arme ta del i försvaret av Ryssland, begränsades till Europa och utsträcktes icke till krigsföretag mot Turkiet. Om fördragets innehåll kan vidare nämnas, att den svenska överbefälhavaren skulle beredas plats i Rysslands krigsråd och att svenska truppavdelningar så vitt möjligt icke skulle få förläggas långt från varandra. Fördraget var ingånget för 12 år.

Ehuru krigspartiet, medan freden rådde, vuxit i Sverige, lyckade Horn år 1735 förnya fördraget på 12 år, varvid däri infördes bl.a. en sådan förändring, att de svenka truppavdel- ningarna inte behövde tjäna i Polen, om ett gemensamt militärt uppträdande skulle komma i fråga. Då Horn sedan störtades 1738, förändrades Sveriges politik och Sverige förklarade, till följd av Frankrikes anstiftan, krig mot Ryssland år 1741 utan att säga upp fördraget. Det slutade med freden i Åbo, då gränsen i Finland förflyttades till Kymmene älv.

Jag medger gärna att min redogörelse för 1724 års allians avviker från mitt egentliga ämne, men jag har inte kunnat motstå frestelsen att nämna den i detta sammanhang. Denna redogörelse påminner oss nämligen om, att det rike, som hade ansvar för Finlands öden under en tidrymd, som i många avseenden erbjuder jämförelsepunkter med Finlands nuvarande läge, ansåg det nödvändigt att ingå en militärallians med vår stora östra granne för att freden skulle vara tryggad och landet garanteras förutsättningar för ett nytt ekonomiskt uppsving. Men denna jämförelse klargör också, varför vi finländare orubbligt håller fast vid den med Sovjetunionen slutna vänskaps- och biståndspakten samt vid den fredspolitik, som kommer till uttryck i pakten. Med utgångspunkt häri anser Finland, att det nått fram till en fast och trygg ställning i sin utrikespolitik. Vårt förtroendefulla samarbete med Sovjetunionen hindrar icke att samförståndet med våra nordiska broderfolk, främst Sverige, består, lika litet som det inverkar på våra livliga handelsförbindelser med våra gamla affärsvänner i väster.

Min redogörelse för Finland av i dag slutar här. Jag har försökt visa att vårt land förmått besegra de svårigheter, som kriget fört med sig och att det nu håller på att uppnå eller delvis redan uppnått stabiliserade förhållanden på för landets utveckling avgörande områden. Av oss själva, av vår nationella självdisciplin, av vår omdömesförmåga och våra nerver beror det om vi kan infria de löften, som den senaste tidens gynnsamma utveckling givit.