9

Om utrikespolitiken och medborgaropinionen

Medborgaropinionen låter sig inte dikteras. I en demokrati bör man utgå från att vi kan ha olika åsikter eller "to agree to disagree". Härom bör överenskommelse träffas. Därpå följer diskussion om tankegångarnas olikheter samt medling. Först på så sätt uppkommer en helhet som kan kallas för medborgaropinion.

Är den utrikespolitiska debatt som har förts i Finland ny till sitt innehåll eller återupprepas där varandra motsatta åskådningar av likartat slag som de som dominerade vårt politiska liv för långa tider sedan? Redan i slutet av 1800-talet konstaterades det ju hos oss att enbart besinning och självbehärskning är en väldigt tråkig sak för nationen i allmänhet och ungdomen i synnerhet. Jag skall svara på min egen fråga genom att jämföra läget den dag i dag med konflikterna på 1930-talet. Då strävade statsledningen till neutralitet men betydande medborgarkretsar hade en helt annan åsikt. I dag inser man här hos oss bättre vad det betyder för nationen att den politik den gjort till sin och betraktar som medborgaropinion väcker förtroende också utanför landets gränser.

Ibland har man för vana att syssla med gränsdragning mellan den av statsledningen förda utrikespolitiken och av enskilda medborgare eller politiker uttryckta politiska åsikter.

En dylik uppdelning är med tanke på nationens intressen skadlig i synnerhet om vi vill att man utomlands skall lita på uppriktigheten i vår neutralitetspolitik. Självfallet bygger utrikespolitiken liksom politiken överhuvudtaget på folkmajoritetens mening och vilja.

För att vår neutralitetspolitik skall lyckas behöver den stöd av en enig folkopinion.

Jag vill inte påstå att en kluven inställning till utrikespolitiken längre skulle vara allmän hos oss. Men redan några få obehärskade framträdanden, i synnerhet om det rör sig om en vida känd medborgare, kan i en tid av världspolitisk överhettning leda till att hela vår neutralitetspolitik misslyckas.

Var neutralitet kan naturligtvis inte sträcka sig till världsåskådningarna. Vår neutralitet betyder inte att vi skulle avstå från att försvara den finländska demokratin. Men om vi i nästa andedrag kommer med ensidiga ställningstaganden till den internationella politiken så kan vi inte längre vädja till vår rättighet att förbli neutrala.

Ingen vare sig vill eller kan förstås förbjuda en offentlig kritik av utrikespolitiken. Vad sådan kritik beträffar är frågan bara den om den är ett självändamål och måhända skadlig för vårt lands intressen.

Jag skrev min doktorsavhandling om den kommunala självstyrelsen och citerade därvid en såvitt jag minns tysk auktor enligt vilken den kommunala självstyrelsen är lika med rättigheten att göra dumheter på egen bekostnad. Man kunde säga att den enskilda medborgaren naturligtvis kan göra dumheter i utrikespolitiska sammanhang men att det ofta går så att han inte gör de dumheterna på egen bekostnad utan på hela folkets, som får lida för dem.

Men man har ju lov att bli klokare här i världen.

Till exempel agrarförbundet utvecklades efter andra världskriget till ett parti som vågade ta på sig det tunga ansvaret för en försonlig utrikespolitik. Det goda grannelagets politik fick sin upprinnelse i agrarförbundet som i svåra tider konsekvent och enigt var stödjepelaren för vår utrikespolitik.

Under seklernas gång har den hemliga diplomatin i de mellanstatliga relationerna fått dålig klang. Till exempel efter första världskriget var det enkannerligen sovjetdiplomaterna som dundrade över den av kapitalistländerna bedrivna hemliga diplomatin. Samma fördömning av den hemliga diplomatin innebär det faktum att efter krigen många gånger åtminstone i de länder som led nederlag har offentliggjorts -- ibland på åtgärd av segermakten -- hemlighållna dokument från den tid som ledde till kriget.

Ett gemensamt intresse för medborgaren och politikern är kravet på så stor offentlighet som möjligt vid skötseln av de statliga angelägenheterna.

I princip är detta rätt och riktigt.

I den riktningen har saker och ting också utvecklats.

Men till och med den ivrigaste anhängare av offentlighetsprincipen måste medge att det just i landets förhållanden till främmande makter kan förekomma fall med sekret karaktär som med tanke på rikets bästa måste bibehållas till kännedom för blott en liten inre ring. Det finns ärenden där exempelvis Finland skulle kunna öppet lägga fram alla dokument som tillkommit vid förhandlingar med främmande makt. Men det kan vara möjligt att den främmande makten med tanke på sin egen fördel inte vill eller tillåter att dokumenten i fråga blir offentliggjorda.

Detsamma gäller åsikter som yttrats vid förhandlingar. Därvid ligger det i bägge ländernas gemensamma intresse att sakerna i fråga inte offentliggöres.

Det land som förfar annorlunda handlar illojalt och får betala för sitt felaktiga beteende åtminstone såtillvida att det drabbas av en -- berättigad -- beskyllning för opålitlighet.

Ett närapå lika fint begrepp som hemlig diplomati" är begreppet "politisk realitet".

När den allmänna opinionen reagerar sker det ofta känslobetonat och på ett sätt som beaktar utvecklingen bara på kort sikt. Händelsen i fråga isoleras och man tar inte i betraktande att den föregås och efterföljs av andra händelser och skeenden och att en länk som blir föremål för allmänt intresse bör befinna sig i harmoni med kedjan.

De utrikespolitiska avgörandena är kompromisser där båda parterna måste göra eftergifter. Dessutom inverkar på dem även de "politiska realiteter" jag nyss nämnde.

Ingenting annat skulle väl tillfredsställa den allmänna opinionen till den grad som en avslutning av grälen och tvisterna i världen och omöjliggörandet av krig!

Då och då inser man detta och startar en namninsamling. Därvid brukar man dock lämna oförklarat hur ett avgörande skall nås i praktiken. Kanske har det önskade avgörandet förblivit en målsättning av andra rangen. Man har utan att märka det förbigått en viktig politisk realitet.

Medborgarna i ett fritt land har den med våra demokratiska förhållanden överensstämmande rättigheten att tänka över politiken, dvs. att kalkylera med rådande omständigheter och möjligheter.

Därför bör medborgarna såvitt möjligt få riktiga uppgifter om hur saker och ting ligger till samt om de händelser som har föregått och som kommer att följa på det ifrågavarande skeendet.

Men den enskilda medborgarens politiska överväganden måste veta sin gräns; det borde alltid gälla att ta landets intressen i betraktande.

Medborgarna bör vara på det klara med att de i enlighet med författningen tillsatta statliga organen sköter vår politik. Dessa organ är berättigade och förpliktigade härtill. Vi måste lita på våra folkvaldas goda vilja och förmåga. Men de som med folkets förtroende handhar nationens affärer bör frigöra sig från sina personliga sympatier och antipatier samt från önsketänkande. På deras fördomsfria kalkylering med omständigheter och möjligheter kan nationens öde bero.

Folkopinionen kan givetvis inte tvingas in bakom den offentliga utrikespolitiken. Inte heller går det att fjättra den. Om historiens hårda läxor inte har uppfostrat medborgarna till ansvar för sitt eget lands framtid så är det inte möjligt att med våld täppa till munnen på de missnöjda. Dock vore det önskvärt att de missnöjda när de driver sina egna ideer inte skulle glömma bort rikets helhetsintressen.

Ofta har det konstaterats att vårt lands ställning framför allt kräver att folket är enigt om den utrikespolitik som bör föras. Detta är sant och riktigt om utrikespolitiken är i samklang med landets intressen. En felaktig utrikespolitik blir däremot inte riktig även om hela folket skulle stå bakom den.

Landets utrikespolitiska ledning kan i frågor som gäller rikets existens aldrig urskulda sig med att den inte kunnat följa sin egen vilja emedan folkets medvetna vilja varit en annan. Ledningen måste våga vara självständig.

Den utrikespolitiska ledningen bör ha mod att handla enligt sin egen övertygelse om den vet att dess möjligheter att bedöma utrikespolitiska frågor gör dess ståndpunkt riktig med tanke på landets framtid -- även om denna ståndpunkt skulle avvika från folkets uppfattning.

Ett folk kan inte alltid så väl följa med på den hemliga diplomatins vägar framskridande internationella politiken med alla dess överraskande svängar och frontbildningar, att det i tid skulle hinna inse vad landets fördel i varje enskilt fall kräver. Den som under sådana förhållanden söker grunden för sina beslut och avgöranden blott i folkstämningarna kan råka på villovägar.

Ledningen för ett land, vilket statsskicket än må vara, bör alltså kunna handla såväl i enlighet med folkviljan som oberoende av den. Trots att generaliseringar är riskabla tar jag mig dock friheten att säga att det förstnämnda alternativet i allmänhet är att föredra enkannerligen i inrikespolitiska frågor. I utrikespolitiska sammanhang däremot bör ledningen när läget så kräver våga handla i strid med folkstämningarna. Ett av ett tillfälligt jäsningstillstånd föranlett känsloutbrott hos ett folk är lätt övervunnet, men om folkets uppfattning om en sak är klar och rotad i djup övertygelse så är det förenat med stora faror att handla utan hänsyn härtill.

Politiken i allmänhet och utrikespolitiken i synnerhet är ingenting annat än en kalkyl med omständigheter och möjligheter, för att nu begagna ett berömt yttrande av Napoleon. Ledningen för ett land bör ha -- och har -- så pass gott räknehuvud att den är kapabel att klara av den förrättningen.

Den bör också ha så pass mycket mod att den vågar handla i enlighet med resultatet av räkneoperationen.