REPUBLIKENS PRESIDENT ÄR EN REPRESENTANT FÖR HELA FOLKET

15. 2. 1962 i RADIO OCH TV

Då jag i dag har valts till Finlands president för sex år framåt, ber jag att offentligt få tacka för det förtroende som de röstberättigade visat mig i elektorsvalet. Jag kan inte förneka, att valresultatet skänkt mig tillfredsställelse. Men glädjen är endast en lätt krusning på ytan mot den tunga börda som detta förtroende har lagt på mina skuldror. Det ansvar som presidentämbetet pålägger sin innehavare är i våra dagars till ytterlighet spända internationella läge oändligt stort och psykiskt påfrestande. Därför är mitt sinne uppfyllt av allvarliga bekymmer då jag tänker på att jag inför folket skall kunna ansvara för att jag handhar min uppgift framgångsrikt och på ett sätt, som motsvarar det förtroende som har visats mig. Detta förtroende är dock mitt bästa stöd i arbetet och jag hoppas att det stödet skall fortbestå.

Valet av republikens president har i första hand skett i utrikespolitikens tecken. Att försvara landets utrikespolitiska intressen har redan av detta skäl blivit min huvuduppgift. Om vi lyckas i vår utrikespolitik, i vår freds- och trygghetspolitik, ordnar sig nog allt annat.

Under årens lopp har vår utrikespolitiska linje blivit klarare och den har kunnat ges fastare konturer än tidigare. Vår neutralitetspolitik har blivit erkänd av alla utländska makter. Vad vi på detta sätt har uppnått måste vi med gemensamma krafter försvara. Speciellt uppmuntrande anser jag det vara, att sovjetregeringen under Novosibirsk-förhandlingarna i slutet av november senaste år gav uttryck åt åsikten, att Finlands neutralitetspolitik direkt är förknippad med Sovjetunionens trygghetspolitik i norra Europa. Finlands neutralitetspolitik har härmed ställts upp som en hörnsten för fredspolitiken i Nordeuropa.

Jag har sett, att man i kommentarerna kring Novosibirsk-kommuniken har frågat sig, hur det vid förhandlingar, som varade bara en dag, var möjligt att uppnå så viktiga resultat. Det skulle också ha varit omöjligt, om man hade varit tvungen att oförberett ge sig i väg för att klarlägga problemen. Alla de förhandlingar, som numera förs mellan Finland och Sovjetunionen, har för Finlands del förberetts i åratal. Jag kan säga, att jag personligen påbörjade förberedelserna redan hösten 1944, strax efter det att kriget hade upphört. Jag har konsekvent och öppet arbetat för att i Sovjetunionen väcka förtroende för Finlands folk och dess företrädare. Dessa sjutton år har inte varit någon lätt tid för dem som varit med om att bygga upp Paasikivis politik. Muren av hat och misstroende har varit hög. Mången gång har av groll och misstänksamhet färgade uttalanden hotat att omintetgöra resultatet av allt det arbete som lagts ned på försöken att nå grannsämja mellan våra länder. Trots motgångarna har jag dock varit övertygad om att det är möjligt att skapa vänskapliga grannförhållanden mellan Finland och Sovjetunionen; jag har utgått ifrån att det är en förutsättning för att vår fred och vår trygghet skall bestå. Jag har inte för att nå en lättköpt gunst hos vissa kretsar vikit ett enda steg från denna väg, jag har känt att en klar och ärlig vänskapspolitik gentemot Sovjetunionen är det bästa sättet att förbereda sig inför de viktiga förhandlingar som tiden måhända för med sig. Det är klart, att om två förhandlingspartner, som hade hyst misstro till varandras avsikter, hade träffats i Novosibirsk, hade det krävts långa förhandlingar för att uppnå ett bra slutresultat, om det överhuvud alls kunde ha uppnåtts. Av den orsaken kan man säga, att våra förberedelser för förhandlingar med Sovjetunionen har pågått i nästan två årtionden och på detta grundar sig i hög grad de goda resultat som nåtts vid diskussionerna och som - det hoppas jag - skall kunna uppnås också i fortsättningen.

Då min nya mandatperiod inom kort inleds, önskar jag framlägga några synpunkter på presidentens ställning såsom jag för min egen del uppfattar den.

Jag är inte medlem av något parti, jag är inte agrarförbundets ledare. Jag hyser naturligtvis alltjämt stort intresse för den befolkning som står bakom agrarförbundet och känner vördnad för det arbete som den utför. Men på samma sätt finner jag allt arbete värdefullt, kroppsarbete såväl som intellektuellt arbete. Jag är som finne stolt över den finländska arbetarens insats, antingen han fullgör sin uppgift i fabriker, verkstäder, inom kommunikationerna eller på åker och i skog. Jag minns det svar som en metallarbetare från Tammerfors gav på en i retsamt syfte uttalad replik. Jag ber om ursäkt, att jag använder den ursprungliga formuleringen, men endast den gör rättvisa åt det kärnfulla svaret. Mannen, som i försmädlig ton blev kallad "herre", svarade: "jag är inte någon herre, men jag är en helvetes bra arbetare." Här fanns just den yrkesmannens självkänsla som behövs i ett samhälle och som fackföreningsrörelsen för sin del strävar att utveckla.

Republikens president kan inte vara medlem av eller representant för något parti eller någon grupp. Jag är lika mycket kommunisternas, socialdemokraternas, högerns och centergruppernas president som agrarförbundets. Jag är lika mycket de finskspråkigas som de svenskspråkigas, de evangelisklutherskas som de grekisk-katolskas och som alla övriga trosbekännares president. Jag gör ingen åtskillnad mellan olika finländska medborgare och jag anser, att envar av dem kan kräva inte endast ett rättvist utan också ett lika bemötande av sin president. Alla är vi finländare. Det fanns en tid under 1920- och 1930-talet, då man inom vidsträckta, politiskt bestämmande kretsar inte ansåg socialdemokraterna vara fosterländska. Nu har tiderna förändrats, men den här gången är det på sin plats att säga, att också de finländare som understöder kommunismen har Finland som fosterland. Deras politiska och ekonomiska läror och program kan motarbetas, men de är finländare såsom vi alla.

Jag har i mina tal påvisat, att republikens president inte direkt kan påverka t.ex. den ekonomiska politiken eller socialpolitiken. Det är regeringens och riksdagens sak. Men med allt det inflytande som republikens president har, kommer jag indirekt att arbeta till fromma för norra Finland, för gränstrakterna och övriga områden i missgynnad ekonomisk ställning, liksom till förmån för de människor som har råkat i ett sämre läge än andra. Denna strävan har jag aldrig hållit hemlig. Många åtgärder till förmån för t.ex. norra Finland har motarbetats emedan de inte är marknadsekonomiskt räntabla. Grundvalen för den ekonomiska tillväxten är dock hela befolkningens ekonomiska aktivitet, och för att en sådan skall uppnås krävs det en inkomstutjämning till förmån för dem som har det sämst ställt i samhället. Endast på det sättet kan samhällets alla mänskliga kraftresurser komma till nyttig användning. Det gemensamma ansvaret, fosterländskheten i ordets bästa bemärkelse, förpliktar oss att göra en effektivare insats till förmån för de medborgare som blivit minst gynnade i det gemensamma fosterlandet.

Det har sagts om Finland, att landet är i ett lyckligt läge emedan förmögenhetsskillnaderna här är ringa och de samhälleliga motsättningarna därför små. Utan tvivel är detta riktigt vid en jämförelse med månget annat land. Men för en inte så lång tid sedan skrev en lekman i en församling till mig: "Klyftan mellan de bättre lottade och de nödställda har blivit alltför djup inom vårt folk. Den fräter sönder nationen." Detta bör vi hålla i minnet särskilt under en tid som präglas av ekonomisk tillväxt. Staten gynnar en breddning av företagarverksamheten, men de skatte- och andra lättnader, som i detta syfte verkställs, kommer främst dem till godo som har stora förmögenheter och som är beredda att ställa den förmögenhet de förtjänat till förfogande för en utökning av vårt produktionsliv. Detta är givetvis fördelaktigt för vår nationalekonomi och för hela folket. Stora produktionsenheter är ur konkurrenssynpunkt förmånliga och den ekonomiska integrationen, uppkomsten av vidsträckta enhetliga marknadsområden, direkt tvingar utvecklingen inom många branscher i riktning mot storföretag. Av allt detta följer dock lätt, att skillnaderna i förmögenhet växer mellan storföretagarna och de breda medborgarlagren, något som på längre sikt inte är fördelaktigt ur samhällets synpunkt. Det är möjligt att man inte tycker om vad jag här har sagt, men jag har sagt sanningen. Jag har läst mina historieböcker och försökt lära mig av dem, jag har hållit ögonen öppna också under de år, då mina läppar har varit förseglade, och jag har gjort mig förtrogen med de senaste årens bokslut.

Nittonhundrasextiotalet har nyligen börjat. Det öppnar stora ekonomiska och kulturella perspektiv för Finlands folk - förutsatt att vi kan använda oss av våra möjligheter. Men vi måste frigöra oss från det förgångna, från det politiska 1930-talet. Det återvänder aldrig, fastän det ibland har förefallit som om man försökte vrida utvecklingen i den riktningen. Historien brukar i allmänhet inte ta kliv 30 år bakåt i tiden. Vi lever i nya förhållanden, och de är i många avseenden bättre än 1930-talets. Vi levde då på randen av en vulkan, vårt överdrivna självförtroende, och vår självsäkerhet var - såsom vi fick erfara - riktningsvisare som ledde oss fel. Nu lever vi i verklighetens värld, vi vet att den inte är bättre eller sämre än vi själva upplever den. Vi har gått i en hård skola; nu känner vi också våra egna möjligheter bättre och använder oss av dem. Vi har inlett en kraftfull utveckling inom vårt kulturella liv. Detta är, såsom Snellman betonade, ett litet folks egentliga uppgift. En amerikansk vetenskapsman skrev i slutet av 1950-talet: "Tillgången på utbildade förmågor blir ett verkligt kapital; deras antal, kvalitet och utnyttjande är det klaraste uttrycket för de krafter som bildar varje enskilt lands förmögenhet." Vi kan vara lyckliga, då vi vet att vår ungdom är på det klara med sin uppgift, den ser med förhoppningsfullt sinne mot framtiden och kommer att finna sin egen väg för att skydda vårt folks frihet och självständighet.

I förlitan på detta tillträder jag ånyo mitt ämbete för sex år framåt. Jag vet, att största delen av Finlands folk står bakom mig och stöder mig. Med tillhjälp av det stödet önskar jag efter bästa förmåga och av alla mina krafter främja folkets välgång. Jag tror, att den nya mandatperioden inrikespolitiskt kommer att vara lugnare än de sista åren av den som nu går ut. Jag hoppas att ett gott samarbete skall kunna nås mellan riksdagen, republikens president och regeringen. Det är en viktig förutsättning för goda resultat. Jag citerar Sallustius` ord: "Concordia res parvae crescunt, discordia maximae dilabuntur." Genom endräkt tillväxer det lilla, genom tvedräkt går också det största under.