Landshövding Uuno Hannula^1        10.4.1963 Kemi

Ibland har jag haft lust att skriva till Dig, men det har inte blivit av. Jag vet inte om det här brevet heller någonsin blir färdigt.

Om utrikespolitiken skriver jag därför att den ligger mig varmt om hjärtat, alltid. Jag skriver inte på agrarförbundets vägnar, det åligger icke mig, utan jag handlar på basen av de kunskaper och förpliktelser som mitt ämbete ger mig.

Enligt min åsikt står det i vissa avseenden ej väl till med saker och ting. Finlands officiella relationer till Sovjetunionen är ju goda, och tack vare detta har vi kunnat avsevärt närma oss väst. Även på det hållet har uppnåtts goda resultat. Men vår inre front är splittrad. Detta är oss i någon mån till förfång även i utrikespolitiken. Mest och framför allt vållar det oss svårigheter i inrikespolitiken och den ekonomiska politiken. Jag tror, att de räkningar landet nödgas betala på grund av VY-strejken kommer främst och trots allt är anspråkslösa i jämförelse med vad som komma skall.

Du vet att jag önskar samarbete med soc dem partiet även i regeringen; vi var ju med och snickrade ihop det tillsammans i slutet av 1930-talet. Och den gången var det icke lätt att övervinna agrarförbundets misstro och motstånd. Också den här gången anser jag denna samverkan nödvändig för att landet skall kunna räddas från ekonomiska bakslag, som ger kommunisterna ökande jordmån. Men huru få detta till stånd? Det förstår jag ej. Jag har ställt den frågan till många visa män, och därför ställer jag den nu även till Dig. Jag har utbytt åsikter om våra soc demokrater med de ledande männen i Sovjetunionen, vid officiella förhandlingar och i privata samtal. Deras uppfattning är att Tanner och hans kumpaner är Sovjetunionens fiender, och de baserar sin uppfattning på dessa karlars offentliga anföranden under årens lopp. Dessutom låter de förstå att de vet, att karlarna i fråga, uttryckligen då Leskinen, är hjälpredor åt väst i kampen mot Sovjetunionen. Åt denna uppfattning mäktar man intet. Jag kan ej göra invändningar mot dem, emedan deras argument antingen är sådana, om vilka jag ingenting vet, eller sådana, i vilka jag måste instämma med dem om, att dessa karlar har pratat strunt. Allmänna försäkranden förblir sålunda det enda vapnet. Huru pass månde då detta hjälpa? När jag var i Leningrad i januari 1959, sade sig Gromyko ha hört att regeringen Fagerholms utrikesminister Virolainen hade motiverat samarbetet med Leskinen därmed, att Leskinen sålunda skulle dras in i en hållning till förmån för vänskapspolitiken. Till detta anmärkte Gromyko torrt: "Det är naivt tänkande, och naivitet är ett svårt fel i politiken." Chrustjev har sedan år 1957 många gånger i sina offentliga tal yttrat sin uppfattning om dessa soc dem ledare, vilka för sin del har givit tillbaka så att det har rungat om det. Jag vill minnas att just svenska LO:s språkrör Stockholms-Tidningen en gång skrev, att det inte finns någon annan lösning än att antingen Chrustjev eller också Leskinen sträcker upp händerna. Tillspetsat sagt är läget just nu sådant. Leskinen planerar måhända att den avgörande striden mellan världskapitalismen och världskommunismen skall föras på Finlands mark. Enligt min mening bör Finland icke eftertrakta detta äreställe. Då Du synes ha skrivit att Maakansas (=agrarförbundets dåvarande huvudorgan) oupphörliga skriverier måhända får Sovjetunionen att tro, att soc dem ledningen ej stöder den officiella utrikespolitiken, håller detta enligt vad jag vet icke streck, ty uppfattningarna i Sovjetunionen har varit och är orubbliga, och den senaste Tanner-intervjun hjälpte säkert icke upp saken mycket. För övrigt lade jag för ett par dagar sedan märke till, att tidningen Neuvostoliitto (=Sovjetunionen) publicerade ett utdrag ur ett tal av Chrustjev år 1959, vari han såsom vettvilliga stämplade påståendena, att Sovjetunionen skulle trakta efter finländskt territorium. Tanner svarade på det år 1963 och sade, att just detta är målet för Sovjetunionens hela politik. Där hjälper det inte med att kvittra att hela Finlands folk står bakom Paasikivis politik, såsom också jag har gjort, då den andra parten slår fram Tanners, Leskinens m fl dylikas egna yttranden.

Att klara upp relationerna mellan Sovjetunionen och soc dem partiet åligger ju icke agrarförbundet och Maakansa. Såvitt jag kan se, efter det olycksaliga experimentet 1958, kan den saken skötas blott av soc dem partiet självt. Jag tycker visserligen att Maakansa har underlåtit att tillräckligt tydligt säga tre saker: 1. att det för agrarförbundets del är fråga blott därom, att det ej kan gå med i regeringen tillsammans med soc dem partiet, så länge det ej förefinnes säkerhet om att en på så sätt bildad regering ej råkar i svårigheter med Sovjetunionen; 2. att agrarförbundet ej ställer hinder i vägen för en förlikning mellan soc dem partiet och Sovjetunionen; och 3. att agrarförbundet ej undviker regeringssamarbete med soc dem partiet vare sig av principiella eller taktiska skäl eller på grund av personliga aversioner. De får ju ej inverka i politiken. Det enda skälet är att en sådan regering ej vore utrikespolitiskt funktionsduglig.

För min egen del säger jag att jag samarbetar med vem som helst, om det kan främja landets utrikespolitiska trygghet, vilken det till stor del ankommer på mig att draga försorg om, och att jag avvisar ett samarbete till och med med ärkeängeln Gabriel, om det leder landet in i en utrikespolitisk återvändsgränd. För mig vid denna ålder betyder personliga aversioner ingenting i jämförelse med själva saken.

Jag är bedrövad över att landet är splittrat, men jag kan ingenting göra. Om jag blir borgensman för Leskinen och misslyckas, så vem ur det icke-kommunistiska lägret kommer därefter att åtnjuta den minsta lilla gnutta förtroende i Sovjetunionen. En gång meddelade jag Lindblom, att om han övertar ledningen av soc dem partiet, så sätter jag mitt namn i pant för honom åt Sovjetunionen. Han tog icke emot erbjudandet -- efter att ha funderat på saken -- och lät sig 2 månader senare väljas till ordförande i Honka-förbundet. Efteråt har jag tänkt, att jag antagligen var ute på farliga vägar och blev räddad av Lindblom.

Paasios tal var ju bra, där var ingenting att anmärka om, till den del som fanns i det. Jag hörde att det hade blivit en livlig debatt i Paasikivi-Samfundet med anledning av föredraget, i vilken även Sorvali hade uppträtt. Överstelöjtnant Halsti säges ha framfört en bra slutresume, som kommer att publiceras i tidskriften Ulkopolitiikka (=Utrikespolitik).

Saker och ting har gått i baklås. Sovjetunionens ståndpunkt är fastslagen. Soc dem partiets ståndpunkt är fastslagen. Hoppet om att den s k tredje linjen skall segra vid partimötet tycks det redan vara skäl att lämna ur räkningen. Soc dem partiet ämnar fortsätta att störa både den politiska och den ekonomiska linjen -- detta enligt vad magister Burman har förkunnat i Paasikivi-Samfundet. Man bereder sig för nya val. Till dess har man för avsikt att bedriva en så vänsterbetonad politik, att luften pumpas ur skogiterna. Det kan gott hända att det går så, men vad förestår. Soc dem partiet kan för västs skull icke bilda regering tillsammans med kommunisterna, även om de tillsammans skulle få majoritet i riksdagen. Om Leskinen finns i ledningen utan att Sovjetunionens bannlysningsbeslut är återtaget, torde agrarförbundet på grund av läxan år 1958 ej våga gå med i en regering tillsammans med soc dem partiet. Sedan väntar man åter på valet år 1970! Och landets affärer ligger för fäfot medan kommunisterna njuter av situationen!

Jag vet att våra kommunister är missnöjda med Chrustjevs Finlandspolitik för att den gynnar "borgarna" och håller kommunisterna i skymundan. "Säg åt Chrustjev, att han skall låta bli att leka med Finland", ropade en karl nyligen på ett kommunistmöte. Inom FKP (=Finlands kommunistiska parti) påstås det att det också i Sovjets regering finns medlemmar, som icke godkänner Chrustjevs koexistenspolitik och negligerandet av kommunisterna i Finland. Jag befarar, att om vi försöker oss på någonting, vars misslyckande är säkert redan på förhand, såsom Leskinens medagerande i landets ledning, så kan det gå så att hela den nuvarande mycket nöjaktiga linjen kollaberar. När man minns att USA var berett att ockupera Kuba, står det klart hurudan stormakternas maktpolitik har blivit. För Finlands del existerar ej samma fara som för Kubas, men harm och svårigheter kan vi nog dra över oss.

Jag vet, att Sovjetunionen av en hel mängd orsaker önskar upprätthålla vänskap, gott grannelag och sin nuvarande politik gentemot oss. Det är ej lätt för dem, om vissa ambitionsståndpunkter, vid vilka de i egenskap av stormakt fasthåller, icke beaktas. Jag sade nyss till en person som jag samtalade med, att vi så gott vi kan bör hjälpa Sovjetunionen, så att det ej på grund av därvarande inre orsaker blir omöjligt för den att fortsätta den nuvarande Finland-politiken. Därför borde vi icke ta oss till med något, som är omöjligt för dem att svälja. Jag kan ej förstå, huru Leskinen & consortes kan inbilla sig att det här kriget, som pågår mellan dem och Sovjetunionen, skall sluta med en seger för dem. Jag tror inte på det -- på basen av allt vad jag har hört, erfarit och fått vetskap om.

Stormakternas maktpolitik är stram till det yttersta även under de allra lugnaste tider och överallt. Också hos oss. Hittills har vi haft tur. Om Tanner icke 1957 hade blivit vald till ordförande i soc dem partiet, skulle vi ha besparats många svårigheter. Efter det har saker och ting trasslat till sig i så många härvor, att jag ej inser huru vi skall klara oss ur dem. Just nu har jag framför mig ett brev från en av våra ambassadörer. Han berättar att han har träffat en av sitt stationslands ministrar, en soc dem, som har besökt Finland och sagt sig ha hört, att soc dem partiet ej kan bli kvitt Leskinen, "eftersom det är han som har pengarna".

Jag har talat med Kreisky, Nilsson och Gerhardsen om soc dem partiet och vridit mina händer för att jag ingenting kan göra. För Dig kan jag i förtroende omtala, att dessa socialdemokrater i huvudsak har hållit med mig. De förstår ej soc dem politiken och de kan ej giva mig något råd.

För tillfället skönjer jag alltså ingen ljusning. På nyval är det ingen ide att tänka. Vänstern skulle därvid kunna få majoritet, och det vållar mig ej så mycket bekymmer, men i regeringspolitiken skulle det icke vara till någon hjälp. Om agrarförbundet och soc dem får majoritet och vill bilda regering, förhindrar jag det självfallet icke. Men om jag har den uppfattningen, att det på regeringens väg kommer att hopa sig utrikespolitiskt övermäktiga svårigheter, avgår jag från mitt ämbete efter att ha utnämnt regeringen. Januari 1959 i Leningrad och november 1961 i Novosibirsk är för mig erfarenheter, som jag ej vill återuppleva. Då gick det visserligen personligen och för landet synnerligen bra, men om nästa gång skall bli ett misslyckande, överlåter jag den erfarenheten åt någon annan. Om detta har jag ej talat med någon människa, och jag hoppas att det stannar mellan oss. Men jag vill säga det för att Du skall se hur allvarligt jag tar saker och ting och vad jag betraktar såsom en lek, på vilken jag ej vågar inlåta mig. Jag vet vad jag säger och gör. I en äventyrlighet av det här slaget är jag ej med, även om hela folket åter skulle önska sätta i gång en spännande kraftmätning. Utrikespolitik är inte känslosamhet, önsketänkande eller tjurskallighet. Jag anser det bättre att hoppa åt sidan och bli åskådare, om jag ej får observera och bedöma utrikespolitiken på grundval av reella fakta.

Jag har skrivit detta under förloppet av tre dagar, ett stycke nu och ett annat då. Det är klan att framställningen därigenom har blivit osammanhängande, men på så sätt har jag måhända fått fram många saker, av vilka alla kanske ej skulle ha kommit med, om jag skrivit i ett sträck. Lång som ett fattigår har ju episteln på det här viset blivit, men om Du ej orkar läsa alltsammans på en gång, sa anslå tre dagar därtill, alltså lika många, som det har åtgått till nedskrivningen.

När jag idag, den 10/4, lämnar den här episteln till renskrivning, märker jag att det har uppstått debatt om en artikel av Dig. En del av pressen stryker den medhårs. Så icke Sorvali. Jag blandar mig icke i denna ordväxling, emedan jag ej ämnar debattera med Dig. Du vet vad Du säger och varför, själv vet jag likaledes på vilka synpunkter -- som jag är tvungen att beakta i det här ämbetet -- mina uppfattningar baserar sig. De är i allmänhet av mig oberoende fakta, om vilka det icke lönar sig att gräla.

Såhär långt kommen märker jag, att det troligen är omöjligt att avsända det här brevet, det kan ge anledning till missförstånd. Men eftersom jag en gång hav skrivit, så låt gå. Rakt på sak har vi ju alltid talat till varandra.

--------

1 Uuno Hannula (1891-1963) var medlem av riksdagen 1927-44 och under 30-talet en av de ledande agrarpolitiker, som samarbetade med Urho Kekkonen; 1917 44 var han chefredaktör för tidningen Pohjolan Sanomat och 1944-58 landshövding i Lapplands län.

--------