Doktor Johannes Virolainen           8.7.1970

Bäste Broder,

Vid det samtal vi hade efter senaste val nämnde ja för Dig, att jag med hänsyn till centerpartiets valnederlag förstår partiets önskan att hålla sig i opposition och att jag icke i något skede kommer att kräva, att partiet deltar i regeringen. Detta mitt löfte har jag hållit och ämnar jag hålla helt oberoende av om jag personligen betraktar de av partiet omfattade ställningstagandena såsom nyttiga för landet eller ej.

Då bl a de privata underrättelser jag erhöll från partimötet i St Michel gav den bilden, att centerpartiet likväl under vissa förutsättningar skulle kunna överväga ett deltagande i regeringen, ville jag underlätta åstadkommandet av överläggningar, i vilken avsikt jag skickade ett brev till statsrådet K.-A. Fagerholm. På en av honom beredd bas inleddes därpå för handlingarna.

När sedan centerpartiets partidelegation beslöt att hålla fast vid Vennamos medverkan i regeringen (trots att man var underkunnig om Vennamos ovillkorliga krav att få finansministerportföljen), tog jag ännu samma kväll kontakt med företrädare för folkpartierna och föreslog etablering av en majoritetsregering på den enda återstående basen; båda vänsterpartierna och båda folkpartierna. Reaktionen var positiv eller förbehållsamt positiv. Kontakten med soc dem partiet påföljande morgon var även den sådan, att den berättigade till en fortsättning. Jag beslöt åka från Gullranda till Helsingfors för att sätta i gång överläggningar med denna bas som utgångspunkt.

Strax före begynnelsen av förhandlingarna, om vilka jag talade med Dig efter frukost, meddelade Du att Du sammankallat partidelegationen till fredagen.

Jag skriver detta brev till Dig för att kunna omtala, att jag, då jag tog initiativet till bildande av en fyrpartiregering, hade den uppfattningen, att den stora majoriteten av medlemmarna i partidelegationen icke ville binda centerpartiet vid en regering utan Vennamo, en synpunkt, som hade politiska motiveringar. Tanken på etablering av en fyrpartiregering inbegrep icke en påtryckning på centerpartiet för att få det att frångå sin ståndpunkt, ett meddelande, som jag önskar att föres fram till partidelegationen.

Jag kan säga, och jag gör det gärna, att landets utrikespolitik hittills under hela min tid som president har kunnat skötas framgångsrikt därför att den har fått agrarförbundets och centerpartiets stöd, med undantag för några få envisa dissonansstämmor, vilkas politiska betydelse kunnat makuleras. Å andra sidan bör det sägas, att agrarförbundet-centerpartiet tack vare denna utrikespolitiska linje utifrån regeringsposition i stor utsträckning har kunnat bestämma om landets politik, varpå bl a skötseln av lantbrukspolitiken är ett bevis. Eller det bästa beviset är, att efter år 1966, då vänstern inträdde i regeringen -- vilket agrarförbundets högerorienterade tidningar hade krävt i närmare tio års tid -- skötseln av lantbrukspolitiken blivit allt svårare och svårare.

Till min ledsnad har jag konstaterat, huru den tidigare relativa enigheten beträffande utrikespolitiken har försvunnit inom centerpartiet. Jag hade föreställt mig att erfarenheterna från år 1958 fanns kvar i minnet, men så är ej fallet. Jag förstår saken så, att denna utveckling inom partiet kommer att fortsätta, men då utrikespolitiken går före inrikespolitiken, innebär det enligt min erfarenhet åtminstone för centerpartiets del att en felaktig utrikespolitisk linje kommer att leda till förlust av inflytande även i inrikes- och ekonomiskpolitiska frågor.

För att man skall märka att det inom centerpartiet har höjts synnerligen kritiska röster mot mig på grund av den utrikespolitik jag för, bifogar jag två kopior av brev, vilka jag nödgats avsända för att korrigera felaktiga uppfattningar.

Tre gånger har jag blivit vald till Republikens President såsom agrarförbundets-centerpartiets kandidat. Med beaktande av den nya utrikespolitiska åskådning som innästlat sig i centerpartiet må det tillåtas mig att säga att jag personligen icke ämnar dela centerpartiets utrikespolitiska katastrof, om partiet driver saker och ting därhän. Senaste vinter, då jag anade den kommande utvecklingen efter riksdagsvalet i mars, påminde jag i tal, vilka jag höll såväl för riksdagsgruppernas medlemmar som för verksamhetsledarna, om de lärdomar året 1958 gav, men uppenbarligen med ringa framgång.

Partidelegationen, som bär ansvaret för den politik partiet för, kan tänkas ha motiverat skäl att avböja medverkan i regeringen utan Vennamo och att stanna i opposition. Jag har ej bett om att partidelegationer ånyo skall sammankallas. Då jag ej är underkunnig om partiets inrikespolitiska synpunkter, kan jag ej heller rekommendera vad partiet nu borde företa sig, ty om jag skulle göra en rekommendation, låge den risken nära till hands, att jag efter alla de skeden som genomgåtts skulle tillråda partiet att stanna i opposition tillsammans med samlingspartiet och Vennamo. Ett till hälften med våld genomdrivet beslut bådar ej gott för det kommande regeringssamarbetet, ty en hund som föres till skogs med våld ger dåligt skall på villebrådet.

Som sagt, jag skrämmer ej, jag utövar icke påtryckning, jag lockar ej, jag rekommenderar ej, jag försöker icke inverka på partidelegationens beslut i regeringsfrågan. Alltså, jag varken förordar eller förbjuder, saken angår mig icke. Partiet självt besluter, och blott partiet. Men om vissa andra saker har jag velat yttra min åsikt, som grundar sig på långvarig erfarenhet.

Pratet om "fjärrstyrning" i partiets egna tidningar kunde vid det här laget få upphöra såsom smaklöst och nedsättande för partiets prestige.