11

DET SISTA SKOLÅRET BÖRJAR PÅ HOSTEN 1918. IDROTT, ARTIKLAR I KAJAANIN LEHTI, NOVELLFÖRSOK. EKON AV FÄRDEN TILL AUNUS NÅR KAJANA. STUDENT PÅ VAREN 1919. TUREN TILL KONGASJOKI.

Sommaren 1918 varjag i skogsarbete som biträde åt arbetsledaren i Korholanmäki, Sotkamo. På hösten gällde det sedan att från detta arbete för män återvända till skolbänken. Abiturientåret började och för min del kom det att rymma en hel del annat än koncentration på en förestående examen. Den sista skolvintern fick sin egen prägel av det nyligen genomkämpade kriget och dess följder.

Vägen till skolan var kort. Som motionsväg räckte den inte till i något väder, men när det blev en riktig storm under hösten eller vintern, brukade jag med flit ta en omväg. Nära hemmet tog skogen vid och det var någonting som formligen drog mig ut i störtregn, storm och yrväder. Jag tog på mig dåliga paltor och gjorde en runda i omgivningen av Kajana, på dessa samma stigar som under vackra dagar blivit mig välbekanta. Den lilla staden tog tvärt slut mitt i skogen, och i ett sådant väder mötte jag ingen. Jag bara längtade ut i det värsta oväder. Sådana kvällar satt jag aldrig hemma. Jag gillar -- det är kanske svårt att tro det, men det är sant -- svåra förhållanden och dåligt väder och så det välbefinnande man känner efteråt. Det var det jag gav mig ut för att finna i stormen.

Där fick jag också kondition och kraft för idrotten, som jag ivrigt deltog i, både på fältet och inom organisationerna. Redan år 1914 hade jag gått med i Kajaanin Kipinä. Snart blev jag också invald i styrelsen, sällskapet var litet, och sedan valdes jag så gott som varje år antingen till ordförande eller viceordförande. I styrelsen satt jag fortfarande år 1925. Under de två sista skolåren och ännu under min första studietid var jag dessutom medlem i styrelsen för Kajanalands distrikt inom SVUL (Suomen Valtakunnan Urheiluliitto -- Finlands Riksidrottsförbund) och även dess sekreterare. I distriktets mästerskapstävlingar deltog jag första gången 1915, jag löpte 1500 meter och blev etta. Men viktigare än resultaten är, tycker jag, att man på den tiden i idrottskretsar hade för vana att delta i många olika grenar. Jag var till exempel med i fem grenar i distiktsmästerskapen 1918.

Jag fortsatte också med mitt skrivande, det hade gått mig i blodet. Redan under sommaren började jag i Kajaanin Lehti publicera de minnen från krigsmånaderna, av vilka jag i det föregående har citerat några avsnitt, och denna serie pågick nästan ett helt år, fram till juni 1919. På hösten 1918 höll jag också på och skrev ett slags noveller. Jag liksom mina uppdragsgivare gillade berättelser, som inte var alltför litterära, utan gjorde intryck av självupplevda minnen. Många av dessa noveller eller historier hade därför krigsmotiv, som framgår av titeln på en av de i tryck publicerade "Extra vakt -- minnen från tiden i Fredrikshamn". Jag knåpade faktiskt ihop ett slags samling av mina historier, men avstod inom kort från dessa planer. Jag skrev också kåserier om aktuella händelser för Kajaanin Lehti. Ynglingen tycks i september från sin egen synpunkt ironisera över ett påfund av stadens "fäder":

"De lär ha fattat ett förträffligt beslut om att man inte längre får arrangera enbart danstillställningar på stadshuset. Vilket vidsynt beslut! Det är förstås så, att ungdomen inte kan lata bli att skutta, trots att lädervarorna har stigit sa skyhögt i pris, de fattar inte att livsmedlen har stigit fruktansvärt och att även arbetets värde har stigit. Därför är dansen, som i forna tider, när "fäderna" var unga och i form och benen ännu orkade bära överkroppen också om de hoppade omkring, alls inte ansågs vara någon dödssynd, nu helt förbjuden. Låtom oss rycka på axlarna och applådera med lillfingrarna åt det kloka beslutet."

En annan vid ungefär samma tid publicerad historia handlar om hur hemstadens dåtida marknad skilde sig från marknaderna under gångna år. Också i denna lilla genrebild spåras tidens tecken. Den unga staten som upplevde sitt första år hade "en reguljär arme", men förhållandena var långt ifrån reguljära. Det frispråkiga kåseriet kan inte undgå att beröra livsmedelsbristen, som dag för dag blev alltmera påfrestande:

"Sedan vi senast hördes av har vi haft marknad och till på köpet en riktig `halsningsmarknad`.

Inte för att den kunde jämföras med föregångarna under flydda år, men vi har ju för länge sedan vant oss vid att vara nöjda med de minsta glädjeglimtar, så man hörde ingen klaga.

Men vi har i alla fall lov att komma ihåg, hur det brukade vara, för hågkomster är väl ännu inte på kort. Annat var det på den tiden, när man jämt hade munnen full. Pitkänens Sordavalakringlor hängde kring halsen i kringelband och dessutom hade man en arm kring sin hals, där man traskade på Kanans knöliga gator. Ibland gick man och tittade på karusellen, som snurrade i fin belysning och spelade så underbart att tårarna steg en i ögonen. Och om man råkade hitta en slant i bottnen på portmonnän, så steg man på, svingade sig upp på en hästrygg och frågade med hög röst allt det närvarande marknadsfolket, om det var tillåtet att skrika. Äta fick man på den tiden i Kajana, och dricka. På många pojkar putade bakfickan ut på ett misstänkt sätt och där drogs det fram diverse buteljer, vilkas innehåll snart försvann i bättre gömmen. Nu är det slut också med det. Bara några få upplevde på senaste marknad den där forna marknadsfröjden.

Ack ja, dessa tider som har varit och farit och aldrig kommer igen.

Denna nutida halsningsmarknad var bara en blågrå skugga av vad som varit. Inte ens folk fanns det gott om, och det som fanns hade fått kommendering till de reguljära trupperna och skulle på söndag morgon åka söderut. Någon anhörig hade kommit för att följa och förundrade sig över att `vår pojke` hade blivit kommenderad till kavalleriet, han som var kutryggig. Man tröstade honom med upplysningen, att då hade han förstås inte dugt till något annat.

Hur skall det bli på vintermarknaden, månntro? Nu fick man faktiskt halsas (finl.svenskt utryck för: få en arm om halsen, kramas) utan någon begränsning, men nästa gång är väl också det förbjudet och på kort. Jojomän."

Ännu var freden med den östra grannen inte sluten och gränsen var så öppen, att man i början av september ordnade en dagsutflykt från Raate till andra sidan. I krigets efterglöd flammade bland annat stamfrändeideerna upp. Det hägrande målet var att befria frändefolken, och vad Kajana beträffade gällde det då givetvis Karelen. Det första av ett par brev, som jag fick på våren 1919, visar hur denna verksamhet började, vad man främst ämnade ta itu med. I det senare åter kan man tydligt spåra början till slutet. Och mellan de två breven hade blott omkring en månad förflutit:

Sordavala 14/4 19 Hej Urho

Nu är jag här och eftersom min resa kom så plötsligt och jag inte träffade dig och dit kom pengar för värvning av 900 man som är adresserade till mig så gå till oss och ta telegrammet därifrån och pengarna från banken sen karlarna hit ge bara respengar 125 mk per man lön för gemen soldat 300 mk kompanifältväbel 500 plutonchef 700 mk fri Underofficer eller gruppchef 400 mk mat och kläder ersätts all transport fri sätt i gång fort så mannarna kommer iväg jag skriver mera hälsa Eero Rih. arbeta ihop,

Hälsningar från Lögreen. Högaktningsfullt Albin Tolonen Adress Societetshuset Karlarna skall sändas under adress Aunus` "Frivilliga Arme" under befäl av jäg. major Hertzen.

Vitele 16.5.19 B.B.!

Jag öppnade ett av Alpos brev då jag antog, att det inte var någonting särskilt viktigt och det var från Dig, det där Du frågade om man ännu får sända folk. Visst får Du sända oss folk, hur mycket som helst, det behövs minsann. Tack för hälsningarna. --  Vi har efter svåra förluster tvungits retirera från Aunus stad nu igen, då kapt. Hannula (berömdheten från Estland) flydde med hela sin struntbataljon och åstadkom en fruktansvärd förvirring, i samma bataljon lär ha funnits folk direkt från fånglägren med märken på ryggen, och de viglade upp manskapet att fly m.m. Det skall nog bli bra igen, om vi får tid på oss. Här bildas nu på nytt Bataljoner och så ger vi oss av igen med större kraft, erövrar Aunus stad för tredje gången och stannar inte förrän vid Syväri. Också artilleriförstärkningar har vi fått, och kustförsvaret är ordnat, här till exempel har vi vid älvmynningen 2 st. 3,5 tums, så "polsut" vågar inte komma och störa oss. I går kväll gjorde de ett försök, men det blev hastig reträtt. Kallt har det varit på senare tider, ser nästan ut att bli snö. Striden har kostat på ibland, hela Staben med personal och officerare var med i kedjan, när vi senast retirerade från Aunus. Nu försöker vi hålla fronten utmed Tuulos älv, tills vi får nya trupper.

Hälsningar Eino.

Men ännu den 11 juni skrev min skolkamrat Emilia Lyytikäinen, en flykting från Petersburg, några entusiastiska ord från Savitaipale om detta försök:

"Far Du till Aunus? Min vän, far medan Du ännu har en hjältes hjärta i bröstet, då den rättvisa saken, idealen kunde jag kanske säga, förpliktar! Återvänd som segrare med rika minnen! Hur de än försöker undergräva våra vitas sak, bringa den att svikta -- ändå vill jag tro att den är vår lycka, vår trygghet, fast jag ofta irrar på tvivlets vägar. Klandrar Du mig, det vore rätt!

Kanske är Du redan i strid, åter ute i den blodiga leken. Må den Högste skydda Dig där, spara Ditt liv för fosterlandet!

På Petersburgs erövring hoppas och väntar även jag och mina närmaste. Kommer Du ihåg Dina ord från senaste sommar: `Hoppet lever att också jag en gång är med och stormar Petersburg med gevär.` Jag vill tro att den stunden snart är inne, också Du är en befriare och erövrare. Om jag ändå vore pojke och kunde finna lindring för min sorg i era led."

Som man kunde förstå av "Einos" -- Eino Lönnbohms, så vitt jag minns -- rader, var Emilia Lyytikäinens förhoppningar inte längre aktuella. Det började lugna sig vid gränsen, några Aunusresenärer behövde man inte längre, inte heller mig. Men hur personligt det än var, är flyktingflickans patos dock representativt: det uppfyllde sinnena på många skolungdomar som genomlevde denna brytningstid. Och därför fäster jag mig också vid att Emilia, fast hon så gärna ville tro, dock "ofta irrade på tvivlets vägar".

Uppgifter. och plikter var det alltså gott om, och intressen, idrottsliga, litterära, ideella. Det kunde inte hjälpas att skolan blev lidande. Jag fick dock ett gott avgångsbetyg. Det att jag ibland råkade i konflikt med lärarna -- bråket under den sista terminen har redan behandlats -- verkade inte på deras bedömning. Också studentexamensnämnden gav mig laudatur i modersmålet, men approbatur i de främmande språken, svenska och tyska, liksom i matematik. Dessa resultat tillfredsställde mig, jag såg inte tillbaka, mot skolan. Under vårens lopp hade jag redan grubblat en hel del på vilken levnadsbana som vore den rätta. Jag skrev om saken till Emilia Lyytikäinen och berättade om mina funderingar, ty jag litade på henne, och hon har daterat sitt ståndpunktstagande 28.4.1919:

"Du ämnar alltså börja studera. Du frågade om min åsikt, min uppriktiga mening om vad du skulle passa bäst till. Du är den födde journalisten, enlige min åsikt. Om denna bana bjuder en trygg och garanterad framtid, det vet jag inte. Jag föreställer mig att Du som jurist också kunde arbeta i tidningsmannabranschen, juridik är ju i allmänhet mera lovande med tanke på framtiden. Du passar säkert till advokat, också om det innehär att `rota` i andras angelägenheter. Du är inte ensidig, också till forstmästare skulle Du duga, jag skulle inte precis föreslå det, inte med bästa vilja lyckas jag hitta någonting ideellt i det yrket. Här min åsikt i korthet."

I mitt svar har jag tydligen preciserat mina åsikter, och 14.5. ger min brevvän dem sitt odelade godkännande. "Jag hälsar med glädje Dina framtidsplaner. För en gångs skull överensstämmer våra åsikter fullständigt. Jurist och journalist, där är Du på Din plats. Låt inte Heikkis nior (som jag också lyckönskar till) fresta Dig..."

Men sedan jag hade klarat av skolvägens slutraka, längtade jag dock mest av allt att få komma ut på mera levande stigar, till skogarna, till land och vatten. Och i början av juni, den 4.6. för att vara exakt, begav jag mig därför med två kamrater på en färd till Kongasjoki, denna strida älv, som flyter från Osmankajärvi i Puolanka till Kivesjärvi i Paltamo. Vår resa började i själva verket på norra stranden av Oulujärvi vid mynningen av Varisjoki älv, dit vi begav oss med båt över Paltaselkä. Därifrån färdades vi upp för Varisjoki till Kivesjärvi, sedan till Kongasjoki norr om Kivesjärvi och vidare upp till Osmanka. Den vandrande studentens stämningar, sådana de under dessa dagar fästes på papperet, finns alltjämt bevarade i några brev till en nära vän:

4.6.19

Kära Aili. -- En gubbe sitter där på sängkanten, blossar på sin pipsnugga, som på grund av tobaksbrist har fått ligga i sin vrå i veckotal, men nu nådigt har fyllts av oss, drar in röken så det rosslar i rören och berättar hemska historier om Sirviö, som har skjutit förfärliga vidunder. Han ljuger visst! Villi-Pulle-Kalle pratar med gubben, Esa läser och jag skriver till Dig, skriver och minns Dig med kärlek.

Båten gick klockan två från Mieslahti och på släp hade den en liten båt, som tillhörde tre skogslöpare. Vi kom med heder fram till kajen i Varislahti, där vi lossade våra grejor (och mycket hade det blivit, ett helt berg). Genast sedan vi lämnat fartyget, vi hade inte ens hunnit få grejorna ordentligt instuvade i båten, började det regna. Till en början strilade det helt stilla, så vi tänkte att låt regna. Vi rodde till Varisjokis mynning, hoppade i land och började dra båten längs stranden, Pulle i aktern och jag i fören. Det var fyra svåra forsar i älven, men det gick stadigt uppåt, fast det var väldigt mycket vatten. Det fanns timmerflottare vid älven och glada såg de ut, fast det regnade och de blev våta. Om jag hade kunnat sälla mig till dem och göra mig hemmastadd, så hade det känts skönt för en stund. Där satt gubbarna vid sina lägereldar och torkade kläder, som de höll upp på båtshakar. Blodets röst!

Och hela vägen regnade det. Och vi blev våta. Genomdränkta. När vi kom till Kivesjärvi vid halvsextiden, tilltog regnet, men glatt sjungande fortsatte vi färden. Det blåste ganska kallt och de våta kläderna började kännas ruskiga. Esa var litet nedslagen och frågade gång på gång, om det var långt kvar, och vi skrämde honom med omkring tjugo kilometer. Den som i leken går, får leken tåla. Min skogslöparnatur ger sig inte för sådana här små besvärligheter.

Vid ett forshuvud i Varisjoki passerade vi ett timmerflottarlag. Det var översvämning där och en lada hade hamnat i vattnet. Jag frågade karlarna, varför de hade lämnat ladan stående så dar. "För att den int ska gistna", blev det slagfärdiga svaret. Detta finurliga finska folk.

När vi såg en gård på stranden, tittade vi in för art värma oss. Och eftersom det var så skönt inomhus och det kändes mycket ruskigt att bege sig ut i regnet på fjärden i våta kläder, stannade vi på gården över natten. Gårdens namn är Rahula och värdfolket mycket vänliga människor, pratsamma och trevliga. Ohyra tycks det finnas i massor. Nu har vi badat (tänk! badat! kan en regndränkt luffare önska sig något bättre. Nej.) ett mycket gott och härligt bad, vi har ätit dubbla ransoner, till och med lagt ut långrev och nu njuter vi, njuter vandrarens lyckliga stunder. Man känner sig så underbart lätt. Jag tänker på Dig, jag har tänkt på Dig hela dagen och kommer att göra det också i fortsättningen och fast jag förfärligt gärna ville vara tillsammans med Dig, tröstar mig vetskapen om att jag en gång igen och ganska snart får se Dig. "De stunderna är allra svårast."

Vi glömde Pulles metspö och min regnrock ombord på båten. Pojkarna skall ge sig av och fråga efter dem i morgon.

5.6. 19

Aili kära! -- Jag skriver till Dig, för att jag längtar efter Dig. Det är redan sent på eftermiddagen, vi är nu i den där stugan vid Kongasjokis nedre lopp, som det var tal om. Vi har gjort upp eld vid stugan och i dess sken skriver jag detta, pojkarna sover vid stugväggen insvepta i sina filtar. Solen är täckt av dystra moln, men fåglarna kvittrar dock i träden och myggorna sjunger sin sövande sång i mina öron.

När vi vaknade på Rahula i morse inemot klockan fem, var luften ännu mycket fuktig, regn hotade, men snart klarnade det upp och blev sol. Pulle och Esa begav sig till båten för att hämta spöet och regnrocken, men det förstnämnda hade redan hunnit försvinna. När de kom tillbaka, for vi och tog upp långreven och fick en gädda på nära tre kilo. Sedan vi hade ätit på gården, begav vi oss vid middagstid (meridies) uppför älven i milt solsken och stilla fläktande vind.

På sjön bogserade timmerflottarna en flotte och sjöng medan de vred varpspelet. Där skulle man ha varit med. Vi följde älven upp mot den här stugan, gjorde upp eld och kokade en läcker fisksoppa. Ännu en gång hade vi drivit hungern på flykten. Nu har pojkarna vaknat, de sysslar med att göra upp eld inne i stugan, så vi skall ha det varmt i natt. En god princip.

Denna dag har varit vacker, solen brände min bara rygg så den ömmar. Aili, Du skulle ha varit med och rott -- nej -- Du skulle ha suttit mitt i båten och beundrat, jag skulle ha rott för oss båda. Nu när jag redan har varit så länge borta från Dig, känner jag en våldsam längtan att vara hos Dig. Den gör, ont, ont, men på ett underbart sätt. Jag vet ju att jag en gång kommer tillbaka till Dig och jag vet att jag har min egen flicka, som kan lindra min smärta, utplåna de dystra rynkorna på min panna.

Senare på kvällen. Pojkarna metar i älven, de lär ha fått några abborrpinnar och jag sitter här som lägervakt. Vi har eld i spisen och jag måste se till att det inte faller glöd på det torra höet på golvet. Baracken är full av rök och jag får ögonen fulla av tårar varje gång jag tittar in för att kontrollera läget. Jag sitter vid stugdörren, lutar mig mot väggen och skriver, medan jag tänker på Dig. Jag tänker på Dig både när jag är ensam och i sällskap.

6.6. 19 Aili kära. -- Jag är ensam i lägret, pojkarna är ute någonstans.

På kvällen var det en väldigt vacker solnedgång. Hela det västliga himlavalvet var tegelrött och utåt skiftade denna rodnad i violett. Jag satt vid stugdörren, pojkarna vräkte sig där inne och jag tänkte på Dig, vad annat skulle jag väl tänka på. Du har erövrat min tankevärld. På natten sov vi gott, det var inte för kallt eller för varmt. Vi vaknade någon gång mitt på dagen (ingen av oss har klocka) och tog itu med att laga mat. Vi stekte gädda och lagade sås och kokade potatis. En verkligt läcker måltid. När vi hade ätit tog vi en bild, där vår ståtliga barack syns. Nu är stugan full med rök. Jag sitter på huk på golvet och ändå fördunklas min blick. Jag kokar potatis. De tycks ha börjat koka. Nyss gick vi och tittade på reven, och vår glädje var stor, då vi fick en stor id på inemot två kilo. Nu har vi åter fisk för i morgon. Jag ligger nu på min säng och skriver. Röken driver tät ett par tiotal centimeter över mitt huvud. Där ute skiner solen varmt. Nu upplever jag sannerligen den fria luffarstämningen. Det här är verkligt stimulerande efter skoltvånget. Man får driva omkring här i skogsbygden som en fri luffare, obesvärad av civilisationens fängslande former (och kragar), leva ett hurtigt friluftsliv, det är någonting det. Jag vet hur Du kände det i Riuttala. Jag kan säga detsamma.

8.6.19

Pingst. Helgdag, vilodag, sabbat. Också vi har nu en vilodag, "tänk på att du helgar vilodagen!" I går hann jag inte skriva till Dig, det fanns ingen tid för det. Det betyder ingalunda, att jag inte skulle ha kommit ihåg Dig, ty jag tänker på Dig varje dag. Nu skall jag berätta vad vi gjorde i går. I förrgår kväll vakade vi länge i bastun och därför sov vi i går till mitt på dagen. Därpå skyndade vi oss att koka fisksoppa och sedan vi samlat ihop våra saker, begav vi oss uppför älven mot Osmanka. Till en början tog vi det lugnt, vi metade och sköt någon fågel och vädret var väldigt vackert. Solen gassade och det var skönt att vara skogslöpare. Men eftermiddagen blev påfrestande. I älven fanns ett par tiotal forsar, en del riktigt långa, steniga och med litet vatten. Vi fick minsann svettas, innan vi hade tagit oss upp för 8 forsar och där hade funnits nattkvarter i en ganska förfallen riskoja för flottare. Fötterna var redan då alldeles våta och fast vi var en aning trötta, beslöt vi streta vidare ända upp till älvhuvudet och det gjorde vi. Men Du skulle ha sett i vilket skick vi var, när vi kom fram. De sista forsarna var nämligen så gement svåra att komma upp för, så vi fick lov att vada bredvid båten och släpa den uppåt. I borjan blev vi våta bara en bit över knäna, men sedan snavade och snubblade vi, så vi var alla dyblöta upp till midjan, som dränkta kattor. Vädret blev kyligare mot kvällen, men vi bet ihop tänderna, sjöng för att dölja vår trötthet och lyckades med knapp nöd dra upp båten.

Vi var faktiskt i ett eländigt skick, när vi nådde älvhuvudet och stugan. Kläderna dröp av vatten och kändes kalla. Vi gjorde upp eld i baracken, kastade av oss de våta kläderna, torkade oss framför den flammande brasan och drog på oss torra underkläder. Vi kokade potatis och åt duktigt och sedan var det skönt att sitta och värma sig vid elden med magen full och en behaglig trötthetskänsla i kroppen, njuta av skogslöparlyckan, vandrarens sagolika välbefinnande. Jag kunde inte låta bli att sjunga "Kulkurin valssi". Det var en underbar njutning!

I dag låg vi nästan halva dagen. Vi har helgat vilodagen. På morgonen åt vi ett stadigt mål, sedan har vi legat i den här låga rökiga stugan och bara njutit igen. Jag har tänkt på Dig, undrat om Du skulle tycka om mig sådan jag är nu. Hela dagen har jag gått omkring i underkläder, som helt har förlorat sin vita färg i den sotiga baracken, där jag har legat på det svarta jordgolvet. Och svart är jag i nunan, solbränd och beckoljig (här finns mycket mygg). Utan huvudbonad och med illa medfarna reservskodon på fötterna. Sådan har jag stökat omkring här, och månntro Du skulle säga att det där är min pojke, om Du såg mig? Den här stugan ligger vid stranden av den sista forsen, som brusar dag och natt, och ett gammalt kvarnskrälle finns här i närheten. Jag har suttit på takåsen och sjungit mest hela dan. Skogslöparfröjd!

9.6.19

Aili kära! -- Också denna dag lider mot kväll, det har gått många dagar sedan jag såg Dig senast. Många! Nu är vi på Raappananvaara gård på andra stranden av Osmanganjärvi. I morse, när solen redan stod i söder, vaknade vi i baracken, åt och knäppte en ståtlig bild av två fula gubbar, slaktare Kekkonen och luffare Tolonen? båda lättklädda, i svarta underkläder. Och när vi hade ätit begav vi oss hit till Raappananvaara. Vi hade hård motvind, när vi rodde över fjärden och svettas fick vi på den sex sju kilometer långa turen. När vi kom till gårdens strand, därifrån det ytterligare är över en kilometer till gården, var vi redan utmattade. Men vi tog oss i kragen och lade ut en långrev med hundra krokar. Nu har vi ätit på gården och skall gå och lägga oss på bänkar på loftet.

De här breven är avsedda för Dig och många gånger när jag sitter och präntar i boken inbillar jag mig att Du skall få läsa dem, innan jag kommer tillbaka till Kajana. Du har väl inte rest Din väg utan att orka vänta på Din pojkes återkomst. "Jag kommer och skaparen vill." Du hälsar mig kanske välkommen. För jag vill så förfärligt gärna komma till Dig, komma nära Dig.

10.6. 19

Vi befinner oss åter i samma barack, där vi var innan vi for till Raappananvaara. Och se! Vädrets makter torde vara i någon mån avogt stämda mot oss, ty när vi for till Raappanan hade vi en fruktansvärd motvind och följande dag, då vi återvände till vårt läger, fick vi åter med grinande tänder tvinga vår båt upp i en ännu värre motvind. Men fram kom vi och nu är vi här i den välkända stugan. Honkakoski brusar här invid, pojkarna metar och jag kokar fisksoppa, för vi har fått bra med fisk. Och jag får alltid vara kock eller kokerska, för pojkarna gitter inte. Inte heller jag tycker det är så roligt att ligga här i röken och vakta elden, men jag måste, för pojkarna lät väl hellre bli att äta, än de kokade någonting. Då och då hjälper de till, men mest är det jag som får jobba. Få se om den här stugan skall rasa ihop och döda tre ynglingar. Bjälken som bär upp taket har bågnat på ett hotfullt sätt, den knakar hela tiden och hotar brista. Den böjer sig alldeles synbart neråt. Och jag olycksalige sover precis under den! "En eländig död för en soldat" sade jag under krigsvintern, när jag föll i en vak och var nära att drunkna, och detsamma säger jag nu. När skall jag få se Dig igen?

1 1.6.19

Aili kära! Senaste natt klarade vi med heder. Bjälken brast inte än, men snart. Vi begav oss ner från stugan utför de där tjugo forsarna i Kongasjoki. Pulle i aktern, Esa i mitten och jag i fören. Och i så här små forsar är mannen i fören viktigast. Här finns nämligen så mycket stenar, att han måste staka båten fram mellan dem. Och utan att skryta kan jag säga, att jag inte är så skral i det jobbet. Jag är alldeles förälskad i det, dock inte så mycket som i Dig. Är jag i Dina tankar, lika ofta som Du är i mina?

Tänk bara! Vi är vid forshuvudet och under oss ser vi vattnet slingra sig neråt, försilvrat av solstrålar, det brusar mäktigt i branten och har brutit upp en stenig fåra för sig. Och snart skjuter ett båtlag fart utför forsen, en ung man med pipa mellan tänderna och flottningshake i handen i aktern, en annan mitt i båten och en tredje som står på förtoften, med flottningshaken framåtriktad och uppmärksam blick, alltid redo att styra båten så den inte törnar mot en sten. Och över allt detta sprider solen sin glans, sjöarna slår mot båten och de unga är glada. Så åkte vi utför forsarna. Nu är vi åter i stugan här nere och lever skogslöparnas glada, njutningsrika liv. Leben und leben lassen. Jag har här läst Brott och straff, Morgans miljoner och Han, hon och det. Ännu vet jag inte, när vi kommer hem. Kanske på lördag, om Esa klarar av att leva på sin vägkost. Och då får jag åter träffa Dig. Denna dryga vecka 4-12.6 på Kongasjoki utgjorde min egentliga semester under sommaren 1919. I mitten av juni fick jag min första fasta anställning och snart därefter en till, och på hösten måste jag börja göra min värnplikt.