Nu när vi återigen befinner oss i ett läge där "världshistorien spyr eld och hot" -- som Mika Waltari skriver i en dikt --har jag funnit det angeläget att kartlägga vårt lilla lands läge i stora världen.

Naturligtvis beror ett lands öde inte enbart på att det är litet eller stort, inte blott på yttre händelser och skeenden, utan också på folkets beslutsamhet att bevara sin självständighet och oavhängighet.

Arbetet med den här boken har jag startat på närhåll: gått igenom mina tal, skriverier och anteckningar. De har alstrat tankar av mångahanda slag.

Den på så sätt tillkomna helheten har jag här delat in i tio kapitel. I dem försöker jag från olika håll och synpunkter granska vårt lands läge i världen.

Jag börjar med nationens säkerhet, fortsätter med Finlands och Sovjetunionens ställning som varandras grannar samt med VSB-fördraget och skärskådar Finland både som ett land i Norden, ett land i Europa och som en medlem i världssamfundet. Vidare finns här också kapitel om relationerna mellan Finland och utvecklingsländerna, om handelspolitiken, om utrikespolitiken och medborgaropinionen samt om neutralitetspolitiken.

Alla de här sakernå och tingen har jag nog så ofta funderat på och handlagt på mitt ämbetes vägnar under loppet av åren på Ekudden.

Jag vet att vi i allra högsta grad själva är vår egen lyckas smeder.

Jag vet att Finland -- och dess folk -- i dag fritt och utan inblandning från utomstående kan utveckla det samhällsskick och ekonomiska system som det själv har valt.

Jag vet att det är genom att ta lärdom av det förflutna, sköta det dagsaktuella omsorgsfullt och verka till fromma för landets och folkets intressen som vi tryggar vår framtid.

Jag hoppas att Finlands folk i endräkt skall arbeta för landets bästa, för att bevara självständigheten och för att värna freden.

Det finns bara en väg till detta mål: att vara goda finländare.

Repetitionen är kunskapens mor. Därför är det hälsosamt att ägna vårt fosterlands angelägenheter uppmärksamhet och eftertanke, hälsosamt både för oss gamla och för de unga, som redan är i färd med att bygga upp vårt eget lands och hela världens framtid.

Jag hoppas att funderingarna i den här boken inte skall förbli blott och bart mina egna funderingar.

Ekudden våren 1980 Urho Kekkonen

1

Om nationens säkerhet

Mitt i vår nationella olycka ar 1943 karakteriserade jag med pseudonymen Pekka Peitsis penna en liten nations säkerhetspolitiska ställning så här:

"Särskilt för en liten nation, som illusionslöst är på det klara med att den inte genom sitt eget ställningstagande kan få vågen att väga över åt vare sig den ena eller den andra sidan, är det livsviktigt att den i god tid är kapabel att klart och riktigt uppfatta styrkan hos de reella faktorer av vilka den kommande utvecklingen på det militära och politiska planet beror. När beslutet fattas i enlighet med sådana kalkyler sker det på den egoistiska bas som nu för tiden har visat sig vara den enda pålitliga grundvalen för en liten stat som försvarar sin existens. Små stater kan ju som sagt i allmänhet inte genom sina ställningstaganden inverka på de stora världshistoriska avgörandenas gång, därför måste de nöja sig med att bevaka blott bevarandet av sin egen nationella existens och frihet."

Mina synpunkter, som skrevs ner mitt under det stora kriget, var onekligen högst pessimistiska och cyniska. Numera är jag inte så skeptisk när det gäller småstaternas möjligheter att utöva inflytande. Ändå är det alltjämt i dag min åsikt att en liten nations säkerhetspolitik för att lyckas måste suga åt sig energi ur en viss nationell egoism, självbevarelsedriften. Dessutom behövs det en god portion självfortroende. Nationen bör förlita sig enbart på sig själv. I det avseendet lärde oss krigsåren en dyrköpt läxa: det är ingen annan som blåser på vår grötsked, och om vi inte gör det själva kan vi få brännblåsor i munnen.

Erfarenheterna lärde oss också att ett litet land i sin utrikespolitik en gång för alla inte har råd att blanda in känslor -- vare sig sympatier eller antipatier -- i besluten och avgörandena. En realistisk utrikespolitik bör vara grundad på kunskap om de väsentliga faktorerna i den internationella politiken, nämligen om statsintressena och om styrkeförhållandena mellan staterna.

För den finländska utrikespolitiken har det gällt att finna sin egen väg i en föränderlig värld. Var grundmålsättning har varit bestående: att under alla omständigheter trygga Finlands självständighet och oavhängighet och i anslutning därtill ombesörja medborgarnas trygghet och välfärd.

Någon historiefilosof har enligt vad Jag erinrar mig konstaterat att varje stat i varje ögonblick har blott en enda handlingslinje som är den bästa just för den staten. Att söka efter denna den bästa, m a o den idealiska linjen för den statliga aktiviteten är en lika viktig som svårlöst uppgift.

Hos oss har under årens lopp neutralitetspolitiken, framvuxen ur den finländska jordmånen och grundad på rent finländska avgöranden, format sig till denna optimala linje.

Varje land som har intresse av att upprätthålla och stärka sin säkerhet skapar via olika kanaler så förmånliga ramar som möjligt för sin politik och håller så konsekvent som möjligt fast vid den orientering som nationen och dess politiska ledning har ansett att bäst tillgodoser landets säkerhetskrav.

Emellertid bör det dock ärligt medges att plikten att upprätthålla konsekvensen i neutralitetspolitiken tidvis har krävt tro och förtröstan på det berättigade i vårt grundläggande val, ty när det gäller en nation av den finländskas numerär har man inte och kommer aldrig att få råd att leka med dess öde. Ett yttrande som Talleyrand fällde år 1817 håller streck i dag ännu bättre än då "I våra dagar är alla politiska felgrepp farliga". Då förhållandena verkat föränderliga har det varit skäl att hålla sig till de väsentliga och på lång sikt betydelsefulla faktorerna och bygga politiken på dem.

Även om vi lyckats i vår politik har vi dock inte råd att för den skull invagga oss i självbelåtenhet. En oavlåtlig strävan att stärka sin utrikespolitiska ställning är karakteristisk för varje stat. Ställningen i fråga är aldrig tillräckligt god, inte ens under de bästa av tider. Därför är det skäl att ständigt tänka på och dryfta vad Finland för egen del skulle kunna göra för att förbättra sin säkerhet. Också härvid behövs den självkänsla av rätta sorten, som jag härovan förkunnade.

Å andra sidan är det bara ett kort steg från självkänsla till svammel i utrikespolitiken. Den ansvariga ledningen måste vara kapabel att gång på gång i varje enskilt fall definiera var den där skiljelinjen går. Men en aktiv utrikespolitik bör sträva att till fullo utnyttja de mojligheter varje aktuell situation kan erbjuda till att främja de för landet viktiga målsättningarna, och härvid är ett sunt självförtroende välbehövligt.

Riktiga slutsatser kan dras endast under förutsättning att man är på det klara med fakta och accepterar dem. Den utrikespolitiska ledningen kan förstås någon tid blunda för de fakta, som inte passar in i dess ritningar, men i längden hjälper det inte att gå så tillväga. Fakta väger med sin egen tyngd och förverkligar sig oberoende av grundlösa förhoppningar och självpåtagna skygglappar. När det är nationens öde som ligger i vågskålen tar de politiska ledare, som inte har karaktärsstyrka nog att inse fakta, på sig ett ansvar som är tungt.

I det här avseendet får vi finländare beklagligtvis inte ett berömligt vitsord. Sinne för politiska realiteter hör verkligen inte till de starkaste sidorna hos Finlands folk. Man tror att saker och ting förhåller sig som man önskar att de skall göra och handlar som om det man önskar vore sant.

Till de fakta som måste inses och accepteras hör bl a de geografiska och historiska faktorerna. Apropå de förstnämnda kan jag inte låta bli att minnas och påminna om en läcker ögonblicksbild av vår stränga utrikespolitiska läromästare Paasikivi.

Medan Paasikivi efter kriget var statsminister nödgades han en gång lyssna till ett anförande av en riksdagsman, i vilket denne skarpt kritiserade regeringens utrikespolitik. När Paasikivi slutligen fick ordet uppmanade han riksdagsmannen att gå hem, ta fram kartan och titta efter var Finland ligger. -- Den här uppmaningen är till nytta för envar av oss ännu i dag.

Positionen på gränsen mellan den östliga och den västliga kulturkretsen har tiderna igenom varit kännetecknande för vårt land. Man kan fråga sig om den omständigheten alltjämt har någon betydelse?

Vanligen har det varit så, att om den västliga världens inflytande ökar i något land på gränsen mellan väst och öst så innebär det samtidigt att ställningen försvagas för öst. Om åter det östliga inflytandet växer, nödgas väst för sin del retirera.

För Finlands del håller detta emellertid inte streck.

Vårt läge är tvärtom sådant, att ju mera vi kan vinna Sovjetunionens förtroende för Finland som fredlig granne desto bättre är våra förutsättningar för ett nära samarbete med de västliga länderna.

Sålunda gör den geografiska positionen det nödvändigt att ordna relationerna till grannarna på ett tillfredsställande vis.

Till de historiska lärdomarna hör för sin del det faktum att ett litet folk som Finlands inte förmår tvinga sina grannar till vilket slag av sämja som helst som folket i fråga måhända gärna vill. Våra egna kraftresurser är inte tillräckliga för sådant, och att ty sig till utomstående stöd skulle betyda att på nåd och onåd kasta sig i armarna på det okända och att dessutom utså osämja.

Den enda hållbara och realistiska metoden är att bygga upp ett inbördes förtroende. Det kräver mod och självförtroende, men det kräver också handling eftersom det inte går att åstadkomma någonting konstruktivt i den internationella politiken genom ensidiga deklarationer och bedyranden. Förtroende bygger på trovärdighet. Positiva erfarenheter av tidigare samarbete är väsentligt viktiga. Men ensamma är de inte nog. Det gäller att få övriga stater övertygade om den förda politikens kontinuitet även i framtiden.

På varje blad i historien finns det också exempel på att inget enda folk har någon självklar på naturens ordning grundad "rätt" vare sig till sin självständighet eller till sitt territorium. Självständigheten måste bildligt talat erövras på nytt varje dag.

Till de realiteter som alltid måste beaktas hör även stormakternas statsintressen. För ett litet land gäller det att anpassa sin verksamhet till det faktum att stormaktsintressen existerar. Den primära uppgiften för Finlands utrikespolitik är att sammanjämka nationens existens med de stormaktsintressen som behärskar Finlands geopolitiska omgivning.

Försiktigheten har varit och kommer alltid att förbli a och o i Finlands utrikespolitik. Om vi därtill är kapabla att lära oss något av våra erfarenheter så är också detta värdefullt.

Vår försiktighet blir ofta jämställd med pessimism. Jämförelsen är också riktig såtillvida att det är kännetecknande för den finländska utrikespolitiken att beakta också det sämsta alternativet i den internationella politiken. Härtill ansluter sig väsentligen det handlingssätt, som Dag Hammarskjöld på sin tid karakteriserade som "förebyggande diplomati". Denna diplomati har till uppgift att vädra en hotande fara innan den är alltför nära och vidta åtgärder som hjälper till att undvika den -- helst på så sätt att så få som mojligt märker att man gått tillväga på det viset.

Historikern E G Palmen har träffande konstaterat att ett litet folk för att rädda sin ställning måste kunna ta intelligenta initiativ och därigenom avvärja farorna innan de blir för stora.

Eftersom utrikespolitikens uppgift måste vara att med alla medel värna och främja respektive rikes intressen har man varken skäl eller råd att låta ideella sympatier och antipatier påverka de allmänna riktlinjerna för utrikespolitiken. I synnerhet en småstat bör följa det direktivet, ty dess ställningstaganden och deras återverkningar i landets utrikespolitik väger sannerligen inte många uns i världshistorien som präglas av de stora folkens kamp om makten. I stället kan de vålla oanad skada.

I interna angelägenheter förorsakar fanatism och blindhet vanligen förfång blott för den som förfaller till dylikt. Men när det gäller internationella relationer kan de leda till allvarlig fara för hela riket.

Det jag nyss nämnde kan utvidgas till att gälla även olika slags moraliserande ställningstaganden, gester och attityder, som ofta nog inte har någon annan än demonstrativ betydelse. Om vi ser oss omkring så finner vi i varje väderstreck företeelser som man i humanitetens namn borde protestera mot. Men det gör vi inte.

Aven härvid dikteras vårt förfarande av vår neutralitetspolitik. Mellan den och en protestpolitik är skillnaden stor.

Hetsiga ställningstaganden förändrar sällan händelsernas gång. Med sådana kan vi kanske lugna vårt samvetes röst eller känna ett ögonblicks självbeundran för vår egen oräddhets skull. Detta förblir också ofta det enda vi uppnår med dylikt. På förlustkontot kan man däremot i värsta fall bokföra en utomlands uppkommen indignation mot vårt land; en indignation som kan leda till svårigheter. Härmed har ett land som Finland inte råd. Vad var det som senator Lennart Gripenberg fastslog redan i slutet av 1800-talet: "Att blint beakta och handla enligt det i abstrakt bemärkelse rätta, utan tanke på följderna, utan tanke på vad som under de rådande förhållandena är klokt och möjligt, leder i det verkliga livet till fördärvet."

Utrikespolitiken är ett exceptionellt svårt verksamhetsfält i det avseendet att den i avgörande grad kan påverkas av omständigheter och händelser som är oberoende av oss och vilkas eventualitet inte har kunnat beaktas på förhand. Om vi inte har lyckats skapa en grundval av trovärdighet och förtroende för vår utrikespolitik kan överraskande skeenden -- som det inte ens under de senaste åren har rått någon brist på ute i världen -- ställa oss inför problem som t o m hotar vår existens. En sådan med tanke på svåra tider förvärvad utrikespolitisk tillförlitlighet uppnås inte blott genom bedyranden eller ens handlingar från de ledande statliga kretsarnas sida, utan kräver konsekvent och uppriktigt stöd av hela folket.

Förtroendeförhållandet har haft och har fortfarande en alldeles särskild betydelse för våra relationer till vår östliga stormaktsgranne. I det avseendet har vi finländare under de gångna årtiondena utfört ett konsekvent uppbyggnadsarbete. En del av småstatens tragik är dock det faktum att även om den skulle ha hur uppriktigt goda intentioner och avsikter som helst när det gäller Sovjetunionen, så är alla bemödanden fåfänga och allt spjärnande mot udden lönlöst, om Sovjetunionen inte litar på den. Detta gäller också politikerna och de politiska grupperingarna.

I utrikespolitiken kan ingen fungera som borgesman för någon annan.

Härvidlag utgör vederbörandes egen verksamhet den enda grunden för pålitlighet och förtroende.

Indirekt reglerar förtroendefaktorn också förnyelsen av vår säkerhetspolitik. Trots att den internationella politikens utmaningar kräver en fortlöpande förnyelse och finslipning av vår politik måste detta dock ske inom sådana gränser att förtroendet för Finlands politik bevaras.

Om detta förtroende går förlorat har tillvägagångssättet varit ansvarslöst.

Förtroende för vår utrikespolitiska linje och för konsekvensen i den är en förutsättning för alla nyttiga resultat. Därför är det en av de viktigaste uppgifterna för vår utrikespolitik att bevara förtroendet i fråga.

Detta får man inte heller glömma vid de inrikespolitiska avgörandena.

När vi definierar det inbördes förhållandet mellan utrikes- och inrikespolitiken har vi vant oss vid att citera Paasikivis ord: "Utrikespolitiken går före inrikespolitiken".

Paasikivi var historieforskare och -kännare och hade därför på klara fakta grundade åsikter om de allmänna historiska företeelserna. En särskilt djupgående bekantskap hade han stiftat med Bismarck, vars åsikter han gärna citerade. Det är också sant att envar som önskar få uppfattningen om utrikespolitikens primat bekräftad finner ett ypperligt stöd i Bismarcks uttalanden. Betecknande i detta avseende --och samtidigt fullt tillämpligt på nutidsförhållandena -- är hans yttrande i den preussiska lantdagen år 1866:

"Deputerade Twesten har framkastat påståendet, att jag i min politiska verksamhet begagnar utrikespolitiken blott som ett inrikespolitiskt medel i syfte att främja regeringens kamp mot de krav som framlagts från parlamentets sida. Jag är nödsakad att avvisa sådana här påståenden såsom fullständigt oberättigade. För mig är de utrikespolitiska ärendena ett ändamål i och för sig, och dem ställer jag högre än några som helst andra angelägenheter. På det inrikespolitiska gebitet är inga nederlag eviga. Men i utrikespolitiken finns det ögonblick och tillfällen som aldrig någonsin återkommer."

I Finland går utrikespolitiken, och det måste den göra, före inrikespolitiken. Om vi inte är kapabla att sköta utrikespolitiken i enlighet med våra nationella intressen så förblir frågan om inrikespolitiken är bra eller dålig helt akademisk. I praktiken visar det sig ofta svårt att dra en gräns mellan de ut- och inrikespolitiska spörsmålen.

Under årens lopp syns det utrikespolitiska fältet ha vidgats, och många frågor som förr var rent inrikespolitiska har numera även utrikespolitisk bärvidd. Därför måste vid allt flera ärenden och beslut också utrikespolitiska synpunkter noggrant beaktas.

Jag har här utförligt behandlat det viktigaste elementet i vår säkerhetspolitik: utrikespolitiken. Ett annat element utgör som känt försvarspolitiken som i den säkerhetspolitiska helheten har blivit betraktad närmast som ett stöd för utrikespolitiken och som en garant för dennas kontinuitet i händelse av en eller annan kris som tangerar Finland.

Vår försvarsmakts huvuduppgift är att bereda sig på att försvara riket och värna dess neutralitet i enlighet med anda och bokstav i våra statsfördrag. Alltså är försvarsväsendet ett av statsmaktens redskap till stöd åt vår utrikespolitiska linje. Den linjen stöder försvarsmakten redan genom sin blotta existens och gör det naturligtvis bättre ju effektivare den är. Till avgörande dimensioner växer försvarsmaktens betydelse emellertid dock först när alla andra utvägar till biläggning av konflikter är prövade men spärrade och slut för vår del.

Om vårt land blir utsatt för ett angrepp så är vapnen det sista halmstrået som härvid kan och måste tillgripas. Apropå detta är det nödvändigt att påminna om att vårt läge i gränszonen mellan östs och västs intressesfärer i dag i ljuset av den vapenteknologiska utvecklingen inte längre är lika avsides och fredat som förr. Följaktligen är faran för att vi kan bli indragna i konflikter mellan stormakterna större än tidigare.

För att en neutralitetspolitik skall kunna föras framgångsrikt krävs det tilllit till landets förmåga och vilja att fullfölja denna politik. En sådan tillit väcker man med politiska medel, genom att bedriva en klar och konsekvent utrikespolitik och genom att respektera ingångna statsfördrag. Till neutralitetsviljan ansluter sig förmågan att förhindra eventuella kränkningar av neutraliteten. Sålunda ansluter sig detta försvarsmaktens åliggande organiskt till vårt lands allmänna utrikespolitiska orientering.

Under de senaste drygt två årtiondena har försvarsväsendets verksamhetssfär fått nya dimensioner. I stället för att begränsa sig enbart till att öka vårt lands försvarsberedskap anknyter försvarsmaktens verksamhet nu i större utsträckning än förr till förverkligandet av vår fredsvänliga utrikespolitik. Ett gott belägg härför är de uppdrag försvarsmakten fått och har i och med vårt lands deltagande i Förenta Nationernas fredsbevarande verksamhet.

Jag har redan framhållit att vår utrikespolitik för att vinna och bibehålla förtroende måste ha kontinuitet och konsekvens i sin linje. I den ständigt föränderliga internationella skeendelavinen kan positiva resultat på det utrikespolitiska området förbli kortvariga om de inte målmedvetet förstärks i situationer som kräver nya ståndpunktstaganden. Därför är kontinuiteten och en därmed förknippad koncentration väsentliga funktionsbetingelser för en lyckad utrikespolitik. Det är i syfte att trygga dem som vår statsförfattning har anförtrott ledningen av utrikespolitiken åt presidenten.

Under debatter om presidentens ställning har det här hos oss någon gång blivit sagt att den utrikespolitiska ledningen borde omhänderhas av statsministern och inte av republikens president. Härvid har man hänvisat till praxis i några andra länder som är jämförbara med vårt land. Den situation som råder hos oss är emellertid en följd av historiska fakta och praktiska omständigheter. Som vi vet har våra regeringar varit beklagligt kortlivade. Deras genomsnittliga "livslängd" har varit bara ett år. Under dessa omständigheter har i vårt statsliv presidenten företrätt kontinuiteten, varit dess symbol och garant. Så har det förhållit sig särskilt på det viktiga utrikespolitiska fältet.

Det är mycket svårt att tänka sig att ansvaret för ledningen av utrikespolitiken, av vilken man både hemma och utomlands med rätta väntar sig långsiktighet, skulle överlämnas åt de påfallande ofta växlande regeringarna och statsministrarna. Från praktisk synpunkt kunde det vara egalt om ledningen av utrikespolitiken ligger i statsöverhuvudets eller statsministerns händer. Det viktiga är emellertid det faktum att i våra förhållanden statsministern inte kan företräda kontinuiteten, medan detta däremot är möjligt för statsöverhuvudet.

Professor Paavo Kastari har i sin bok "Finlands statsförfattning" framhållit att till och med i så statsministerdominerade system som Österrikes och Förbundsrepubliken Tysklands, den viktigaste uppgiften för statsöverhuvudet är att bevara kontinuiteten. I ett land med så instabila och kortlivade regeringar som Finland har den omständigheten ännu större bärkraft.

Realistiskt tänkt förefaller vårt lands utrikespolitiska ställning vara sådan att den ända in i en oöverskådlig framtid kräver av vårt system en stark president

som fungerar utanför partierna -- naturligtvis under förutsättning att presidentämbetet innehas av en person som fyller måtten.

Presidentens befogenheter på det utrikespolitiska området har stundom avsevärt överdrivits i det offentliga ordet och den politiska debatten. Om riksdagen och regeringen inte accepterar presidentens uppfattning om hur landets relationer till främmande makter bör skötas, kan presidenten i det långa loppet inte fullfölja sin utrikespolitik. Om riksdagsmajoritetens vilja varaktigt och målmedvetet motsätter sig presidentens vilja sa drar presidenten det kortare strået. Detta gäller utrikespolitiken såväl som andra med presidentämbetet förknippade åligganden. Parlamentarismen är den hävstång med hjälp av vilken riksdagen får sin vilja igenom också när den står i motsättning mot presidentens samt i utrikespolitiska frågor.

Med utgångspunkt från detta har jag alltid haft den åsikten att om de grupper som företräder riksdagsmajoriteten vill bilda regering så kan presidenten inte hindra det ens om han ser att regeringsbildningen kan försätta nationen i yttre svårigheter. Men å andra sidan kan presidenten i sin egenskap av utrikespolitisk ledare inte sitta med händerna i kors om en regering som styrt in i en utrikespolitisk återvändsgränd inte begriper att avgå.

Då och då har republikens president blivit kritiserad för att han stött relationer till främmande makter och särskilt till Sovjetunionen i samband med personliga sammanträffanden av olika slag. Det har tom insinuerats att det bakom alltsammans finns blott en lust hos vederbörande person att till sig själv koncentrera skötseln av de för Finland viktiga östrelationerna och på så sätt säkra sin egen "oersättlighett". -- Låt oss dryfta den saken närmare:

Mellan Finland och Sovjetunionen har det skapats ett tätt samarbetsnät på basen av VSB-fördraget. Inom ramen för detta försiggår årligen hundratals överläggningar på olika nivåer. Republikens president har fullt upp redan med att försöka hålla sig å jour med resultaten av dessa kontakter åtminstone beträffande de mest centrala sektorerna. Det kan inte ens bli tal om att han själv skulle kunna sköta alltsammans i praktiken. Om de politiska relationerna förhandlar förutom statsöverhuvudena och regeringscheferna även bl a utrikesministrarna och de högsta tjänstemännen i utrikesministerierna.

Personliga sammanträffanden mellan de högsta statliga ledarna är för resten inte typiska bara för relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. Tvärtom. De har kontinuerligt fortsatt att få ökad betydelse särskilt i umgänget stormakterna emellan.

Toppmöten är inte heller någon ny företeelse i de internationella relationerna. Nuförtiden anordnas bi- och multilaterala sammanträffanden regelbundet tiotals stater emellan. Fastän dessa överläggningar kanske har förlorat en gnutta av sitt nyhetsvärde sedan det praktiska samarbetet tagit fart, har deras betydelse som upprätthållare av det inbördes förtroendet och pådrivare av gemensamma projekt fortbestått. En sak som säkert delvis har medverkat till en renässans för kontakterna på toppnivå är teknikens och informationsförmedlingens snabba utveckling som ökat den politiska ledningens möjligheter att följa med och leda den diplomatiska aktiviteten på olika håll i världen och att själv delta i den i de avgörande momenten.

Finland har en ovanligt långvarig erfarenhet av samarbete med Sovjetunionen. Redan för länge sedan har vi insett hur stort värde man i detta vårt grannland sätter på ett rättframt och öppet åsiktsutbyte på högsta politiska nivå om gemensamma, ibland också brydsamma angelägenheter. Det inbördes förtroendeförhållande som på detta sätt uppstått har blivit en av grundförutsättningarna för det finländsk-sovjetiska samarbetet. Detsamma gäller i växande mån också i det internationella samarbetet i allmänhet. Ett utmärkt exempel härpå är avspänningsutvecklingen.

Utöver de egentliga statsbesöken erbjuder inofficiella sammanträffanden med ledare för andra stater tillfälle till givande meningsutbyte. Och dethär gäller inte enbart umgänget med Sovjetunionen fastän detta otvivelaktigt från Finlands synpunkt har den största betydelsen.

Jag har utgått från att man även genom informella kontakter kan på ett betydelsefullt sätt stabilisera och upprätthålla förtroendet för Finlands utrikespolitik. Å andra sidan är det självklart att alla för staten förpliktande nya utfästelser alltid har gjorts och alla kommunikeer utfärdats med strikt iakttagande av bestämmelserna i regeringsformen.

Skötseln av de internationella relationerna kräver i dag av alla stater större smidighet än förr, snabbhet i lägesbedömningen och anpassning till nya fakta. Det gäller att trygga den utrikespolitiska funktionsförmågan i alla situationer, och de personer som leder utrikespolitiken måste vara redo att ta ansvaret för avgörandena, vid behov även för sådana som på kort sikt inte ökar deras popularitet.

Paragraf 33 i Finlands regeringsform har enligt min mening gott och väl bestått det prov den varit satt på i drygt sex årtionden. Den har möjliggjort ett flexibelt uppfyllande av de krav som ställs på skötseln av de internationella relationerna under ständigt skiftande omständigheter, och med den som grundval har vi också nått en hållbar säkerhetspolitisk grundlösning som folkets stora flertal gjort till sin.

I dag kan det finländska folket fritt, utan inblandning från utomstående, utveckla det samhälls- och ekonomiska system det själv har valt. Vi har alla möjligheter att avskaffa brister och missförhållanden i vårt samhälle. Vi är i allra högsta grad vår egen lyckas smeder.

Detta har möjliggjorts tack vare att vi lyckats med vår utrikespolitik efter kriget och är otvivelaktigt den viktigaste och väsentligaste delen av de gångna fredliga årtiondenas resultaträkning.