Ambassadör R. R. Seppälä^1          20.1.1962 Washington^2

Bäste Broder,

Med anledning av Ditt brev till Karjalainen 4/12-61 har jag velat sända Dig några, visserligen försenade, rader.

Den 21/11, alltså innan jag avreste till Novosibirsk, besökte Gufler mig och erbjöd bistånd från USA:s sida. Jag svarade att vår situation blivit dramatiserad i utlandet, samt påminde honom om huru jag i ett tal i Los Angeles den 1/11-61 hade sagt, att vi själva bör förmå sköta våra relationer till Sovjetunionen. Naturligtvis tackade jag för visad vänlighet och lovade att hålla samtalet i minnet.

Men i ett egendomligt ljus framstår saken därför, att från USA:s regering avläts ett meddelande till Sverige, att USA skulle komma att erbjuda oss bistånd -- av allt att döma offentligt -- och detta skedde 24/11, alltså efter samtalet mellan Gufler och mig. Sverige varnade allvarligt och förklarade sig helt och fullt lita på den finländske presidentens förmåga att klara situationen. Den 29/11 gjorde Kennedy sedan ett synnerligen försiktigt och klokt yttrande om Finlands sak. Jag har redan i flera års tid fått den uppfattningen, att i USA:s utrikesministerium den högra handen ej alltid vet vad den vänstra gör, och det är en besvärlig sak, då man ej alltid vet vilken hållning som förestavar det slutgiltiga beslutet.

De samtal Du haft med Johnson och Kohler om ärendet Finland styrker den uppfattning jag fått här t ex av engelske ambassadören O`Neill. Regeringarna i väst betraktar Finlands sak om icke som förlorad, så i varje fall som ytterst riskabel. O`Neill t ex försökte övertyga mig om hur livsfarlig vår ställning är, så att det för mig ej hjälpte annat än att skämta bort saken och säga honom, att "låt för all del bli att skrämma mig, en sjuk gammal man".

Du svarade Johnson alldeles riktigt, att notaffären för närvarande är utagerad. Om Berlin-krisen hotar leda till en väpnad konflikt, är det klart att art 2 i 1948 års avtal automatiskt kommer före, men något kausalsammanhang mellan noten av den 30/10 och den nämnda klausulens framträdande finns ej. Denna bild av sakernas tillstånd är icke blott ett antagande av mig. utan något som jag vet.

Den av Kohler och O`Neill erbjudna hjälpen är som sådan ett vackert belägg för västs sympati och nyttokalkyler. Men huru kan ett land i Finlands situation -- om det ej är fråga om en dödlig fara ta den på allvar. Kennedy medgav för mig, att USA under andra militära styrkeförhållanden än nu har givit löften, som det nu ej längre kan hålla, och utsträckt försvarsallianserna så långt in i östs inflytelsesfär, att läget förefaller ohållbart. Det skulle gälla att lyckas lösgöra sig från de mest hopplösa ställena, men det går ej, emedan hela systemet då skulle falla ihop. Huru skulle vi med sådana perspektiv kunna bryta våra förbindelser med Sovjetunionen och börja leva i skydd av amerikanskt stöd. Dessutom, och det kan Du säga till Kohler, går det ingen nöd på oss, om icke Berlin-krisen förvandlas till en uppgörelse med vapenmakt. Jag är ej naivt blåögd, men jag har i åratal följt med världspolitiken och särskilt med, huru den återspeglas i Nordeuropa. I någon mån känner jag även till relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. Om Sovjetunionen kan lita på att dess militära intressen i det här väderstrecket är säkrade, och om Finlands politik upprätthålls på "Paasikivilinjen", tar Sovjetunionen icke på sig den barlast en brytning med Finland eller en mot Finland riktad fortsatt politisk påtryckning, som hela världen skulle lägga märke till och fördöma, vore för den. Sovjetunionen har ingen nytta av en förändring av balansen mellan Finland och Sovjet. Därför är jag lugn. Även om man ej alltid i politiken kan tro på försäkringar, så var mina samtal i Novosibirsk med såväl Chrustjev och Mikojan som Brezhnev och Koslov mycket öppna och övertygande: Sovjetunionen har inga hemliga avsikter beträffande Finland, men den utgår ifrån att Finland ej heller förändrar sin politik beträffande Sovjetunionen. Så ligger saken till under nuvarande internationella förhållanden. Om det kommer till stora förändringar, så håller ej heller övriga sannolikhetskalkyler streck.

Kohler talade alltså om tannerianerna. Det är ju det sorgliga i det hela, att den stora majoriteten av Finlands folk håller på Paasikivis politik, men den bittre Tanner och vissa uppretade ungdomar har i fem års tid stört vårt politiska liv. Kohler förstår ej det djupgående agg och den misstro som i Sovjetunionen råder gentemot Tanner. Detta kan vara felaktigt och grundlöst (trots att Tanner själv aldrig har velat påvisa det felaktiga däri), men det existerar, det är en politisk realitet, och allt som Tanner griper sig an med förvandlas ögonblickligen i Sovjetunionens ögon till någonting misstänkt. Vi kan ingenting göra åt det. Det var icke en reträtt från min sida, när jag bad förlorarna att vara "goda förlorare"; ett dylikt yttrande från min sida hade inte förutsatts, det var enbart ett konstaterande av faktum i så föga sårande form som möjligt. -- När jag skriver detta den 20/1, märker jag, att Suomen Sosialidemokraatti har bytt skiva i sina ledande artiklar. Jag hörde -- jag hoppas att det är sant -- att partiets ledande organ den 16/1 och 19/1 haft sammanträden, där man beslutat att klappjakten på mig skall upphöra. Om detta samtidigt innebär att Tanners och hans "tre musketörers" grepp om partiets ledning lossnar, vet man ännu icke. Men det vet jag, att agrarförbundet ej går med i regeringen utan de mångomtalade "förutsättningarna", varför det än så länge är svårt att vara optimist beträffande en inrikespolitisk pacificering.

Kohler säger sig vara bekymrad över Finlands läge. Varifrån kommer hans underrättelser? USA:s män här -- det känner man till -- skaffar sig sina informationer hos den s k hårda linjens män, leskinianerna, Ehrnrooth m fl, eller förlitar sig åtminstone på dessas uppfattningar, eftersom de bäst passar samman med vederbörandes världsbild. När mr Knaur, som Du skrev till Karjalainen om, var här på besök och stannade två nätter och en dag, hade han en färdig bild av notens ursprung, densamma som Leskinen här i sina tal spritt ut land och rike runt. Jag vet också vad Klimov helt nyligen har yttrat i USA. Alltsammans är fullständigt grundlösa fantasier, tillkomna antingen av politiska eller kommersiella orsaker. Knaurs slutsats om mitt hopp i havet iförd röda simbyxor, vilket "ådagalade en kallblodighet, som ej verkar naturlig", är en slutledning av en sannskyldig bemböling. Till det kan man inte svara annat än att jag hoppade iförd röda simbyxor, därför att det inte fanns några blåa!

Du ber att "ambassadör Gufler skall få en auktoritativ klargörelse av läget". Jag ämnar överstyra en kopia av det här brevet till Utrikesministeriet, och kanske kan Hallamaa eller Jakobson på basen av detsamma prata med Gufler. Men jag har ej någon hög uppfattning om herr Guflers talanger -- förhoppningsvis har jag fel -- varför jag ej tror att någon förbättring åstadkommes den här vägen. Jag skriver till Dig för att Du skall ta fram det väsentliga i det här brevet och förklara mina uppfattningar för Kohler. Det vore beklagligt, om man därstädes skulle få en felaktig bild av vår ställning, när där i höstas åstadkoms en så god förståelse för vår belägenhet.

--------

1 Richard R. Seppälä, f 1905, har gjort en lång utrikesdiplomatisk karriär och bl a under 30-talet varit stationerad i Riga, Rio de Janeiro och London som attache och leg sekr, under 40-talet byråchef vid och chef för politiska avd vid utrikesministeriet; generalkonsul i New York o. permanent observatör vid FN 1948 -53, ambassadör i Paris 1956-58, i Washington 1958 64, därjämte sändebud i Colombia och Venezuela, ambassadör i Paris 1965 68.

2 Brevet handlar om den s k notkrisen i slutet av år 1961, under vilken republikens president bl a förhandlade i Novosibirsk (2325.11.1961).

--------