DÅ SAMARBETET MED SOCIALDEMOKRATERNA INLEDDES

Tal den 22. 1. 1951 i Kuopio.

Talet är hållet kort efter det Kekkonens första regering --

i vilken agrarerna hade majoritet -- i januari 1951 hade ersatts av Kekkonens andra regering, som byggde på ett samarbete mellan agrarförbundet och socialdemokraterna. I detta motiverar statsministern, ådagaläggande en viss kritik, den nya regeringens nödvändighet och karakteriserar dess kommande uppgifter.

Skall den lösning, som den 17 denna månad åstadkoms för att utvidga regeringsunderlaget, visa sig vara till lycka för landet? Detta är en fråga, som dessa dagar sysselsätter medborgarnas sinnen. Man kan lägga märke till att det mottagande regeringsombildningen fått i pressen varit jämförelsevis lamt. Det är ett tecken på en viss osäkerhet. Men å andra sidan kan man konstatera en allmän önskan, att den nuvarande regeringen skall kunna garantera stabiliseringsprogrammets förverkligande. Det enda undantaget utgör den yttersta vänstern, som påstår, att den nuvarande regeringen är farlig för landet ur utrikespolitisk synpunkt. Till detta kan sägas, att det inte funnits och inte kan finnas någonting att anmärka mot regeringens utrikespolitiska program. Regeringen kommer också att handla i enlighet med detta program. Men jag har skäl att här säga, att om den föregående regeringen bland kommunisterna anses ha varit utrikespolitiskt acceptabel, varför gjorde då kommunisterna genom sina oförnuftiga krav i riksdagen och inom FFC en fortsittning av denna regering omöjlig. Kommunisterna har avsiktligt drivit frågorna i det läge, där de nu befinner sig. Inom agrarförbundet anser man nämligen att det viktigaste inrikespolitiska målet är en stabilisering av det ekonomiska livet och ett tryggande av landsbygdsbefolkningens ställning. Då hela FFC tillsammans med den yttersta vänstern, skapade stora svårigheter för att förverkliga dessa mal, återstod som den enda utvägen att försöka säkra stabiliseringen tillsammans med socialdemokraterna. Tiden skall visa om man lyckas däri. För egen del är jag skyldig att säga, att jag ända in i det sista tvivlat på lösningen av den 17 dennes -- det vet ju alla Då frågan om en utvidgning av regeringsbasen kom före hösten 1950, var min uppfattning den, att det vore bäst att invänta 1951 års val och låta den d.v. regeringen sköta angelägenheterna till dess. Min uppfattning bildades mot den bakgrund, som det kritiska utrikespolitiska läget erbjuder. Vi visste under den dåvarande regeringens tid var vi befann oss, men vi visste inte var vi skulle hamna om det skedde förändringar. Om oss finländare säger man att vi är ett modigt folk, men det är skäl att minnas Shakespeares ord, att djärvhetens bättre sida är försiktigheten.

Då det likväl under höstens lopp började visa sig, att svenskarna och framstegspartiet inte ville sitta i den dåvarande regeringen, utan fordrade, ibland på ett mildare sätt, ibland mera bestämt, bildandet av en majoritetsregering, föreslog jag för riksdagsgrupperna en hela skalan omfattande regering på bred bas. Den skulle, enligt min mening, ha varit den säkraste vägen till ett förverkligande av stabiliseringspolitiken. Jag hade även rätt att meddela, att Republikens ärade president intog samma ståndpunkt. Av denna plan blev det beklagligtvis ingenting. Och likväl har historien oräkneliga gånger givit vid handen, att övertagandet av ansvaret är det bästa medlet, då det gäller uppfostran till att acceptera fakta. Måhända man icke för att bevisa detta behöver söka stöd i Anatole Frances verk, men det kan vara mödan värt att minnas, att drottning Gåsfots värdshusvärd med stöd av egna erfarenheter lärde: "På den tiden då jag var lärpojke, tänkte jag inte på annat än att skada min mästares egendom och hustru. Men genast, då jag själv fick en rörelse och en hustru, började jag vinnlägga mig om samarbete, av vilket min framgång är beroende."

Efter underhandlingarna i december mellan agrarförbundet och socialdemokraterna föreföll det som om försöket skulle ha misslyckats. I början av detta år öppnade likväl FFC:s och Tjänstemannaförbundets till regeringen inlämnade krav särdeles bekymmersamma perspektiv Med anledning av dessa var det nödvändigt att sluta sig till, att det troligen före valet nästa sommar skulle kunna uppstå ekonomiska svårigheter, vilkas besegrande kunde bli en tung och även övermäktig uppgift för en minoritetsregering. På samma gång såg det ut som om den kamp man skulle komma att utkämpa före valen i varje fall komme att i högsta grad underblåsa oron och splittra nationen. För att hindra detta ansågs det inom agrarförbundet nödvändigt att försöka åstadkomma ett samarbete med socialdemokraterna i syfte att förverkliga det stabiliseringsprogram, som upgjorts inom regeringen. Med flera dragare, kan ett tungt lass säkrare komma till målet. Som sagt, vi hoppas att den nuvarande regeringen skall lyckas i sin svåra uppgift. Om den lyckas, kan man därav dra den slutsatsen, att de har haft rätt, som önskat denna lösning och energiskt drivit på den. Om den åter misslyckas på det ena eller det andra sättet, är det givetvis mitt fel.

Vi ser klart de svårigheter, som denna majoritetsregering har framför sig. Vår statshushållning står ingalunda på fast grund, men den huvudsakliga anledningen till bekymmer är störningarna på världsmarknaderna. Ännu under 1950 var prisnivåns rörelser i olika länder tämligen svagt stigande. Från december 1949 till juni 1950 steg partipriserna i USA med 4 procent, i England med 6 procent och i Frankrike med omkring 2 procent. I början av juni ändrades kurvan starkt och i december 1950 var prisnivån i USA omkring 11 procent högre än i juni. I England var motsvarande stegring 15 procent. I november 1950 hade prisnivån i Frankrike gått upp från juni med 15 procent.

Den viktigaste anledningen till denna prisstegring var det krig som i slutet av juni utbröt i Korea samt den allmänna upprustning och upplagring, som blev följden av detta, vilket höjde efterfrågan på världsmarknaderna mer än utbudet. Detta å sin sida föranledde en stark prisstegring. Från juni 1950 har det amerikanska Moody-råvaruindexet stigit med mer än 30 procent och det engelska Reuters index med omkring 20 procent. Uppgången har ingalunda fördelat sig jämt på olika råvaror. Våldsammast har stegringen varit i fråga om de s.k. strategiska råvarornas priser, gällande exempelvis metaller, gummi, ylle o.s.v. Så har ullpriset stigit från december 1949 till december 1950 med 135 procent, av vilket på den senare delen av 1950 faller hela 106 procent. Prisstegringen för gummi under motsvarande tid var under förloppet av ett år 250 procent och under ett halvt års förlopp 121 procent. Det är lätt att förstå, att bibehållandet av den tidigare prisnivån i hemlandet inte är möjligt då världsmarknadspriserna stiger avsevärt. Å andra sidan kan det sägas, att priserna på våra exportprodukter också stigit. Enligt tillsvidare osäkra uppskattningar har träförädlingsprodukternas pris under första tredjedelen av år 1951 i vissa fall varit t.o.m. 80 procent högre än senaste år. Denna omständighet erbjuder måhända en möjlighet att lindra det tryck, som stegringen av importvarornas pris utövar på den inhemska prismarknaden.

Under de senaste dagarna har man i offentligheten mycket diskuterat vårt lands varulager och anklagat den föregående regeringen för att den icke anskaffat tillräckliga reservlager innan det internationella läget skärpte till. Med anledning av detta bör först sägas, att en inventering av våra varulager givit en trots allt rätt trösterik bild av tillgångarna. Ställningen skulle givetvis kunna vara bättre och bättre borde den också ha varit. Men det, att den icke är bättre, har sina speciella orsaker. Vid en pressinformation nyligen påpekade chefen för utrikesministeriets handelspolitiska avdelning, minister Nykopp, att vara lager är så små av följande tre olika orsaker. För det första fördröjdes vårt handelsavtal med Sovjetunionen mer än ett halvt år. Under denna tid var Finland tvunget att för inköp av spannmål, koks, flytande bränsle, kraftfoder o.s.v. använda nästan hela sin valutareserv, som hade kunnat sparas för andra inköp från väster, ifall man från Sovjetunionen hade kunnat få dessa varor genom byteshandel såsom nu sker enligt handelsavtalet. Efter avslutandet av handelsavtalet började Koreakriget, som försvårade varuanskaffningen och höjde priserna Den tredje anledningen till lagrens knapphet var att strejkerna på hösten i högsta grad minskade våra valutatillgångar. Dessa tre faktorer har lett därhän, att reservlager icke kunnat anskaffas, men den ärade åhöraren märker att inte ett enda av dessa skäl tynger på den föregående regeringens skuldror. Då vi beskylls i synnerhet för knappheten på kaffe är det skäl att återkalla i minnet, att strejkerna på hösten betydde en minskning av våra valutainkomster med 4 å 5 miljarder mark. Jag har redan en gång sagt, att man med denna summa väl skulle ha kunnat tillfredsställa kaffetörsten hos Finlands kvinnor och män under två års tid. Det är just strejkerna som lämnat så svåra spår i vårt försörjningsläge. Jag fattar väl att kaffe bör anskaffas, nästan till vilket pris som helst, men det minskar inköpsmöjligheterna beträffande andra oundgängliga varor. Man klandrar mycket vederbörande för att de från utlandet onödigt köper frukt, lyxartiklar o.s.v., men man bör komma ihåg, att då handeln är en affär emellan två parter, så kan vi inte ensamma bestämma vad vi tar, utan handelspartnern kan också kräva att vi köper varor som är viktiga för honom att sälja. Det är ofta ett villkor för att vi skall få oundgängliga varor.

Jag har här i huvudsak dröjt vid att repetera gammalt. Det har enligt min uppfattning varit nödvändigt för att läget, då man ger sig ut på en ny väg, skall vara klart. Den föregående regeringen försökte ärligt tillvarataga helhetens intressen och i det sammanhanget bevaka landsbygdsbefolkningens angelägenheter. I synnerhet utvecklandet av norra Finlands och de avlägsna trakternas jordbruk har regeringen betraktat som en specialuppgift. Regeringen kan från sin verksamhetstid inregistrera både segrar och nederlag. En närmare granskning av dessa nederlag ger vid handen, att de främst vållats av utomparlamentariska faktorer. Det är skäl att särskilt nämna detta här, ty det är ett allvarligt tecken på det demokratiska systemets svaghet. Och om olika intressegrupper får makt att på den utomparlamentariska påtryckningens väg tvinga den av folket valda riksdagen och den regering, som fungerar med stöd av dennas förtroende, att underkasta sig och verka mot sin egen vilja och mot helhetens intressen, har man blott en villkorlig demokrati. En demokrati med förbehåll jämnar vägen till den västerländska demokratins nederlag.

Till slut ett ord om jordbrukets kommande ställning. Man kan måhända konstatera, att det gått uppåt för jordbruket under de senaste åren och att dess lönsamhet torde ha förbättrats. Jordbrukarbefolkningen har kunnat lita på att regeringen försöker ge den rättvisa. Hurudan kommer den framtida utvecklingen att te sig? Därom är det omöjligt att ännu säga någonting, men genast i början är det skäl att öppet erkänna, att regeringskompromissen till en viss del har åstadkommits på jordbruksbefolkningens bekostnad. Löntagarna får sina löner höjda med 10 procent, men ett motsvarande inkomsttillägg har man inte kunnat garantera jordbruksbefolkningen, som dessutom inte fått en den tillkommande kompensation motsvarande en 5 procents höjning. På vilket sätt lantbrukets lönsamhet skall tryggas är ännu en öppen fråga, men det är skäl att nämna, att representanterna för jordbrukarnas yrkesorganisationer inte motsatt sig godkännandet av en sådan kompromiss, till vilken rådplägningarna i regeringsfrågan lett. De, som anklagat agrarförbundet för att driva själviska gruppintressen, torde efter de medgivanden, som agrarförbundet gjort i samband med regeringsfrågan, snabbt byta skiva. Men oss agrarer ålägger denna överenskommelse, som omedelbart kommer att ha skadliga verkningar för idkarna av sådana större jordbruk, som använder främmande arbetskraft, och senare även kommer att vara till indirekt skada för småbrukarna, en ännu större förpliktande vaksamhet än förut vid tillvaratagandet av landsbygdens och lantbruksbefolkningens intressen. Den nya regeringens uppgift är att nu trygga den ekonomiska stabiliseringen. Regeringen måste utfinna medel för att lönerna åtminstone fram till de kommande valen kan bibehållas på den nivå, till vilken de stigit efter de två höjningar på 5 % var, vilka beviljats senaste lördag Detta förutsätter, att priserna icke rubbas. För att möjliggöra detta hade den föregående regeringen redan uppgjort en plan. Denna måste nu utan dagtingan verkställas.