SAMNORDISK NEUTRALITET

28. 11. 1954 i HELSINGFORS

Det världspolitiska läget är ytterst spänt, och även om uppriktiga ansträngningar görs för att bevara och trygga freden, kan ingen vara fullt säker på att de skall lyckas. Människors personliga inställning till frågan om det blir krig eller inte beror i många fall på vad var och en själv önskar. Tyvärr finns det i världen människor som önskar krig, och det är klart att de då också tror på att kriget kommer att bryta ut. Men i antal och man får hoppas även i inflytande är de överlägsna som önskar fred. De tror också på att freden kommer att bevaras.

Jag vågar försäkra att vi finländare hör till dem som av hela sitt hjärta önskar fred. Visst finns det medborgare hos oss som företräder åsikten att ett nytt världskrig är oundvikligt. Men önskar krig gör knappast heller de som sprider den åsikten. Finns det trots allt hos oss sådana som gör det betyder de en nationell fara. De tänker inte på vilka hemska lidanden ett tredje krig skulle medföra för Finlands folk. När Finlands folk önskar att freden skall bevaras, tror på freden och arbetar i den andan, fördömer det samtidigt deras sätt att tänka, som utan att ha blivit klokare av en hård erfarenhet önskar krig och sprider uppfattningen att ett nytt världskrig är oundvikligt.

I domarreglerna till 1734 års lag, som till viktiga delar ännu gäller, sägs det: "Det man gärna ser, det vittnar och håller man gärna med."

När jag nu framlägger min personliga tro på att ett nytt världskrig inte kommer att bryta ut, kan man lätt hävda att mitt uttalande enbart beror på att jag med tanke på vårt eget lands framtid önskar att världen skall undgå ett storkrig. Och redan detta vore ju moraliskt en tillräcklig grund för att tro på fredens bevarande. Men jag har andra motiv för min optimism än mina egna önskningar. Låt mig framlägga min motivering.

Ser vi på den allmänna utvecklingen i världen under de allra senaste åren är vi tvungna att medge, att den väcker det största bekymmer. Rustningarna har svällt ut och fått en aldrig förr skådad omfattning och ett blodigt krig rasar i Asien på två olika håll. Motsättningen mellan öst och väst tillspetsas mer och mer och trots många försök tycks det inte finnas rum för någon försoning. Kan inte samförstånd nås i världen är det uppenbart att det s.k. kalla kriget kommer att fortsätta med alla de risker det innebär. Men därifrån och till ett nytt världskrig är steget långt.

Det förefaller som om i västerlandet den uppfattningen rådde att Sovjetunionen kan börja ett anfallskrig för att det med vapenmakt vill sprida kommunismen över hela världen. Generalissimus Stalin har vid många olika tillfällen sagt att ett kommunistiskt och ett kapitalistiskt ekonomiskt system kan fungera sida vid sida. Vi finländare har sedan kriget slutade kontinuerligt kunnat förbättra vårt grannförhållande till Sovjetunionen och Sovjetunionen har handlat i enlighet med generalissimus Stalins princip.

När den jätteupprustning har slutförts, som nu är i gång och om vars fortskridande tidningsnotiser dagligen berättar, kan världsläget jämföras med ett osäkrat gevär. Det sägs i allmänhet med hänvisning till historiens vittnesbörd att en till det yttersta rustad krigsmakt fungerar enligt sina egna inneboende lagar, dvs. att det enda sättet att handskas med ett osäkrat gevär är att avfyra skottet. Därav drar man slutsatsen att kriget också nu är oundvikligt. Men då glömmer man, att krigets perspektiv nu är sådana som de aldrig har varit förr. En västerländsk diplomat har mycket betecknande sagt, att orden seger och nederlag efter ett världskrig i framtiden skulle komma att användas bara för att skildra olika grader av samma olycka. Alla, av vilka inledandet av ett krig beror, är tvungna att tänka på detta. Jag tror att Sovjetunionen, som har mycket att vinna om freden bevaras, gör sitt yttersta för att förhindra krig. Detsamma tror jag västmakterna gör. Jag kan helt enkelt inte anse det möjligt, att någon stat eller någon enskild statsman, som har avgörandet i sin hand, kan ta på sitt ansvar den förintelse av den moderna kulturen till vilken ett krig oundvikligt kommer att leda.

Det är på dessa synpunkter min tro på fredens bevarande bygger.

Finlands ställning i nu rådande världspolitiska läge är ovedersägligt klar. Vi har frivilligt för att trygga vår egen fred och för att främja fredspolitiken i Nordeuropa ingått en vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. Ett ömsesidigt respekterande och uppfyllande av fredsfördraget samt av vänskaps- och biståndspakten skapar en grund för förtroendefulla relationer mellan våra länder och för Finlands politik.

När man ser på vänskaps- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen skall man utgå ifrån att den vad de militära artiklarna angår är territoriellt begränsad. Militärt samarbete mellan Finland och Sovjetunionen kommer i fråga endast ifall Finland eller Sovjetunionen över finländskt territorium blir föremål för väpnat angrepp. Geografiska omständigheter gör att ett sådant angrepp i praktiken icke kan företas annat än över territorium tillhörigt något av de skandinaviska länder till vilka Finland gränsar. Utgående från denna synpunkt skulle man som en logisk fortsättning på biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen ha kunnat tänka sig ett neutralitetsförbund mellan de skandinaviska länderna. Dess betydelse skulle ha legat i att även det teoretiska hotet om angrepp mot Sovjetunionen genom finländskt territorium hade försvunnit. Eftersom Finlands politik går ut på att under alla förhållanden trygga landets fred och fred i Norden är en nödvändig förutsättning för att detta syfte skall nås, vore ett samarbete på ännu bredare bas än den nuvarande mellan de neutrala nordiska staterna enligt min uppfattning möjligt, ja behövligt för att trygga freden i Nordeuropa. Finlands särställning i detta samarbete skulle bestämmas av den med Sovjetunionen ingångna vänskaps- och biståndspakten, som förutsätter ett visst slags neutralitet även för Finland, då den berättigar Finland att stanna utanför intressekonflikter mellan stormakterna.

Men även under nu rådande förhållanden, sådana som de har format sig, har Finland sin egen uppgift när det gäller att främja fredspolitiken i Nordeuropa. Till den hör att ovillkorligt och uppriktigt följa vänskaps- och biståndspaktens bokstav och anda. Vi finländare vill leva i fred i vårt eget avlägsna hörn av världen och arbeta för att höja nationens välstånd. Och vi hoppas av hela vårt hjärta, att stormakterna skall kunna finna en på rättvisa grundad lösning av den nuvarande krisen som gör att freden kan bevaras och stabiliseras. Det är en fredsvädjan från hela Finlands folk.