3

MINA FÖRÄLDRAR JUHO KEKKONEN OCH EMILIA PYLVÄNÄINEN. MORS BREV: "JAG HAR EIN SÅ TREVLI MAN". FLYTTNINGEN TILL PIELAVESI. LEPIKKO TORP. FARS BREV: "FÖDDES DEN 3 DENNES EN FRISK OCH DUKTIG TIMMER FLOTTARE". FARBROR KALLE OCH ANDRA PÅVERKARE. MIN FARS KARAKTÄR. MIN OMTÄNKSAMMA MOR.

Från Tarkkala gård fick min mor en ko i bröllopsgåva. Sådan var seden på den tiden. Sönerna ärvde gård och grund, döttrarna fick något slags lösöre som tecken på att man önskade bevara samhörigheten mellan dottern och gården. Fars och mors gemensamma vandring började i Otava. Där hade de sitt första hem, visserligen under främmande tak. Min far Juho hade fått arbete på Halla Aktiebolags såg i Otava. Denna arbetsplats blev dock inte långvarig, ty Halla sålde sin andel i sågen i Otava till affärsmannen Viktor Topelius och min far fick förflyttning till Pielavesi.

En bild av livet på den tiden ger ett brev, som min mor den 13 mars år 1900 från Otava sände till sin vän Ida Utti i Valkiala. Min mor hade inhämtat grunderna i läsning och skrivning i en ambulerande skola. Hon skämdes för att hon skrev så dåligt och vi barn passade förstås ofta på och retades med henne för detta. Mor hade för vana att ofta upprepa samma ord. När vi anmärkte på detta, brukade hon sjasa undan oss från sina papper med orden: "Här behövs det inga kloka!"

Mor hade rätt. Nyheterna framgick säkert ur hennes brev ändå  -- och de framgår än i dag.

Otava 13 mars

min goa vän Ita får be om förlåt när ja int ha skrivi fast ja allti ämna men he blei bara ämning ti å Iåta dig veta än ja ha måddi bra å he ä riktit trevlit ti va i otava å min mor ä Nu här hos oss å vi va på marknan å från erat va topija å din far på marknan å mor had vari ti erat å tala om tetär kuddon dom had svara än dom int ger föri nästa höst å Mina Tihonen ha fått gubbe tetär viktiga kalle eller kalle Pylvänäinen å josevina har rei ein flicko å heim hos erat finns int pigor Kija komer ibland från nederby Etus butiken å mor lova än ein gang försök gå å bigär tetär kuddon din heimifrån erat häls ti vihtori så myky å fick tu Ita ein rikit trevli man ja har ein så trevli man å om int han va så trevli sku ja ha döi åv heimlängtan här i Otava men han ha vari heim hela vintern fast nu for han på ein tri vikurs reiso fast int veit ja kanski han komer heim förr å skriv nu ti mig genast så ska ja skick dig eit fotografi att ha tu fått tetta breivi å kangas Almas brölop ä på maria dagen me housuahos severus å tintto etus brölope va föri juln å myky hälsningar från vårat å särskilt från mig å mor siger än skrif ti mig bara så går ja no personligen å uträttar dina ärinden å int ha de nu händi så myky bara keskievaris kusti do å hoikkalas tehilla do å skräddar mattis mor å tihonens lovisa å tarvolas Ida dom ha gått ti den eviga hvilan å int meir denna gangin bara må bra å skrif snart ti mig å mor väntar å på ditt breiv Ja ska no skrifva sen min adress ä Emilia Kekkonen Otava

I juli år 1900 flyttade mina föräldrar till Pielavesi. Min far hade till bostad köpt ett rökpörte, som låg mitt emot det hus, som ägdes av kassör Lyytikäinen, anställd vid Halla Aktiebolag. Stugan var en tidstypisk svedjebrukarbostad. Nu blev den Juhos och Emilias första egna hem, som ursprungligen omfattade ett enda rum. Min far började emellertid genast reparera och utvidga bostaden. I stugan murades först en riktig spis med ugn och skorsten, alltså en spis som kunde användas både vid bakning och matlagning. Så förnyades dörrar, fönster och golv, och en liten kammare och ett kallt skafferi byggdes till invid farstun.

Sitt namn har Lepikko torp så vitt jag förstår fått efter den ståtliga aldunge (fi. lepikko), som fanns bakom huset.

Själva torpet är byggt i en backsluttning och genom fönstret i stugan har man en vid utsikt över vägen och åkrarna ner mot den blå sjön. På sommaren kunde man följa med hur solen först förgyllde stockväggarna i stugan och sedan gick ner bortom sjön.

På tunet vid Lepikko torp fanns det också en rökbastu och där föddes jag den 3 september 1900. Ida Sedergren som bodde i Pielavesi kom ihåg, att min far hade kommit till dem för att söka hjälp. Idas mor hade varit tvätterska i byn och hon hjälpte ibland till också hos oss. När Ida i sällskap med sin mor och sin syster kom fram till Lepikko, ångade det heta vattnet redan i murgrytan. Men denna gång varslade det inte om stortvätt. Man kallade ytterligare på Aada Liimatainen, som var en skicklig barnmorska, och så hjälptes jag till världen.

Sex dagar efter min födelse skrev min far och berättade nyheten för Ida Utti. Detta brev har hon sänt mig som minne. Min far hade själv lärt sig läsa och skriva. Han var känd för sitt goda räknehuvud. Det berättas att timmerflottarna hade förundrat sig över att "Juho han kan räkna ihop två rader siffror på samma gång". Jag är mycket stolt över brevet, som min far skrev till Ida Utti, för där berättade han att en frisk och duktig timmerflottare hade fötts i familjen. Långt senare har jag ibland tänkt där jag suttit bakom mitt skrivbord, att i mig har en timmerflottare gått förlorad.

Brevet Iydde så här: Pielavesi d. 9 Sept. 1900 Värdinnan Ida Utti Walkiala

Härmed få vi tillfälle meddela att vi annars ha mått bra men hos oss föddes den 3 i denna månad en frisk och duktig timmer flottare som har blifvit till hos oss sedan vi sågos senast men annars har Emilia hälsan. Inga särskilda besvär ha vi haft hit tills men vet icke huru det är med Edra angelägenheter och eder hälsa när ni icke har Skrifvit till oss men var så god och skrif om ni bara ids. Och intet mera denna gång än farväl och må så gott önskar med Vänskap

Emilia och Joh Kekkonen

Vår adress är

Pielavesi

Rantakylä

Av min dopattest framgår att jag döptes till Urho Kaleva av pastor Castren. Kassör Aapeli Lyytikäinen och hans hustru från andra sidan vägen stod faddrar.

Medan vi bodde i Pielavesi, arbetade min far som skogsarbetsledare eller timmerförman. Under somrarna sysslade han med skogsräkning, vintertid med avverkning. Far var mycket borta hemifrån, varför det huvudsakliga ansvaret för min uppfostran vilade på mor. Hos oss i Lepikko torp bodde så gott som alltid några av min fars arbetskamrater, och de hade god tid att syssla med mig. Bäst minns jag Kalle Kuosmanen, Ville Ikonen, Jussi Nuutinen och Antti Tokkola. Farbror Kalle hade på ett alldeles speciellt sätt åtagit sig att förbereda mig för livets stora och svåra skola. Han var som en far och en äldre bror för mig. Hans undervisningsmetoder minns jag inte längre i detalj, jag minns bara den anda, i vilken han utförde sin uppfostrargärning. Nu på gamla dagar har jag ibland läst någonting, där begreppet positiv uppfostran har använts för att beteckna en riktig fostran. Det var en sådan som kom mig till del under de soliga dagarna i Lepikko torp. De åren strålar verkligen för min inre syn fyllda av värme och sol.

En på sätt och vis sorglig episod har fastnat i mitt minne. Farbror Kalle och jag hade en ritual, som bestod i att vi varje kväll före läggdags tillsammans gick ut och pissade mot husväggen. Varje gång tävlade vi om vem av oss som kunde pissa högst upp på stockväggen. Det var alltid jag som vann och min glädje och stolthet var stor. Men en gång hände det sig att farbror Kalle segrade i vår höjdpissningstävlan. Det var en överraskning för mig och jag blev djupt sårad. Jag brast i gråt av besvikelse. Och farbror fick anledning att under flera dagar förklara för mig, att livet inte bestod av enbart segrar, och att nederlagen, hur överraskande de än var, måste bäras med manlig fattning.

Jag minns också en annan episod. Jag hade gjort något litet hyss och farbror Kalle kom för att klara upp det. Han tog mig på knät och sade, att jag måste sitta kvar där, tills jag hade bett mor, som var den som hade drabbats av mitt illdåd, om förlåtelse. Det blev en rätt långvarig kraftmätning, för jag ville inte be om förlåtelse. Jag har alltid varit en aning envis. Jag kommer ihåg att också farbror Kalle hade det svårt, han svettades så att han måste få handdukar att torka av sig med. Men till sist hjälpte ingenting annat, jag måste be om förlåtelse. Därmed var saken klar och innan vi kröp till kojs, hade vi åter vår pissningstävling.

I Pielavesi har många personligheter levat och verkat. Jag kommer ihåg kommunalläkaren, Kalle-Veikko Kolehmainen, som på den tiden skötte pielavesibornas hälsa. Om honom fanns det många goda historier. En gång kom en gammal gumma till Kolehmainens mottagning. Man dryftade både sjukdomar och andra angelägenheter. Så gick det plötsligt upp för gumman att kommunalläkaren hette Kolehmainen. Hon utbrast: "Kolehmainen, Kolehmainen. Ja hett å Kolehmainen i me sjölv. Kan vi va släkt månntro?" Varpå doktorn svarade: "Möjligen genom Adam." Och gumman förundrade sig: "Aj, hett han Kolehmainen, han me?" Min far Juho Kekkonen skrev i Pielavesi sitt namn Joh.

Kekkonen, men återgick senare till formen Juho. Grannarna kallade honom Jussi, min mor kallades allmänt Emmi. För mig var de far och mor.

Pekka Huuskonen, som min far tog i arbete i firman Halla, har berättat att far höll sträng disciplin på arbetsplatsen. Han lär ha varit noga med att man skulle arbeta energiskt så länge arbetstiden varade. Om kvällarna hade min far inte för vana att delta i timmerflottarnas kortspel. han rökte inte tobak och drack inte heller något brännvin att tala om. När min far blev språksam berättade han intressanta historier. Men om andra pratade, Iyssnade han. Som arbetsledare var min far känd som en rejäl karl. Till sin natur var han lugn och medgörlig, ända tills han fick ett slaganfall och blev laestadian. Därefter var han, som fallet i allmänhet är bland laestadianer, mycket snar att döma andra människor. Men å andra sidan var han en så stor humorist, att man många gånger såg hur hans godmodiga skämtsamhet skymtade bakom en sträng dom. Inte heller vad min mor beträffar var andan i vårt hem någonsin trångsinnad.

Min mor var mycket omtänksam. Hon var tystlåten och flitig, trivdes med sina sysslor. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin såg henne sitta lat. Hon knåpade alltid med något handarbete. Vårt hem höll hon snyggt och gjorde det, var vi än bodde, till ett ställe där man trivdes. Några av hennes handarbeten finns ännu kvar i mitt födelsehem. A andra sidan var min mor mycket sällskaplig. Hon gick gärna på frälsningsarmens möten. Min mor var en snäll och harmonisk människa.

Den 18 december år 1904 fick jag en syster, då föddes Siiri. Jag har ett minne av en väldig uppståndelse och många främmande tanter. Jag tror jag blev glad, när de talade om för mig att jag hade fått en lekkamrat. Svartsjuk och övergiven kände jag mig inte.

Från tiden före åren i Kajana kan jag egentligen inte minnas att jag en enda gång hade känt mig olycklig. Också Kalle Kuosmanens uppfostringsåtgärder minns jag i grund och botten som roliga episoder. Jag levde ett mycket Iyckligt och harmoniskt liv -- och det har säkert lämnat spår i min utveckling. Jag var blyg, stillsam och känslig som barn. Min Iyckliga barndom fick jag till gåva.

Från Lepikko torp flyttade vi med fars arbetsplats till Kuopio i början av 1907. För att vara exakt är det datum som antecknats i flyttningsbetyget 24.12.1906.

"Detta är Lepikko torp, mitt födelsehem. Med den vägkost jag fick i mitt hem, av mina föräldrar och deras vänner, samt av min livsmiljö under seklets början, har jag klarat mig i livet."

Så har jag skrivit på pärmen till den broschyr, som presenterar mitt födelsehem.

Lepikko torp är numera renoverat och återställt i det skick det var i, när vår familj bodde där. Det har gjorts till ett museum. Också rökbastun på tunet är i användbart skick, den är visserligen byggd år 1966. Då slutfördes renoveringsarbetena och Lepikko torp öppnades för turister. I stugan står ett ståtligt Iångt bord med bänkar. Där finns också familjens gungstol och en del kärl, bland annat dopskålen och en kanna. I ett litet skåp står en silverkanna jämte sockerskål och gräddsnäcka, som min far fick av sina arbetskamrater på sin 50-årsdag. På kammarväggen över sängen hänger ett täcke, som min mor har sytt, och i en kista finns linnekläder som hon har namnat.

Invid dörren i stugan finns en hyvelbänk och skomakarverktyg. De minner om min fars byggnads- och skomakarskicklighet. Jag kommer väl ihåg hur far lärde mig att becka tråd. Själv hade han en tid varit i skomakarlära tillsammans med Pekka Huuskonens far. På väggen i farstun är skogsarbetarens redskap upphängda; där finns en mätklave för virke, en flottningshake och sågar av olika slag. Där hänger också skidor och en karda.