OM ATT BIBEHÅLLA OCH FÖRVÄRVA

Riktlinjer i vår jordbrukspolitik. Kyntäjä n:o 4/1955.

I agrarförbundets jord- och jordbrukspolitik kan man särskilja två sidor, av vilka den ena kan karakteriseras med ordet bibehålla, medan man åter om den andra kan använda ordet förvärva.

Bibehållandet syftar till att man drar försorg om bondejordbrukets allmänna förutsättningar. Bevarandet av lägenheterna i deras ägares och dessas arvingars händer bör tryggas så, att en sund bondeodling kan fortsättas och utvecklas. Den alltför stora styckningen av lägenheterna bör man kunna hindra Jordbrukets lönsamhet bör säkerställas så, att den av jorden levande befolkningen inte behöver för sin utkomsts skull eller på grund av de bättre ekonomiska och sociala möjligheter som andra yrken bereder, lämna jordbrukaryrket. Förtroendet för och tron på jordbruket måste upprätthållas.

Att förvärva avser åter det, att man genom en tidsenlig jordpolitik skapar förutsättningar för grundande av nya lägenheter sålunda, att så många landsbygdsfamiljer som möjligt, som har lust och förutsättningar att få sitt levebröd av jordbruket, erhåller tillfälle därtill under sådana förhållanden, att familjens utkomst och framtid är garanterad.

Såsom synes, kan bibehållandet och förvärvandet stå i ett visst motsatsförhållande till varandra, om bildandet av nya lägenheter kan ske endast genom att rubba jordegendom, som ägs av den enskilda jordbrukaren. Sådant inträffade i samband med den s.k. torparfrigörelsen och vid kolonisationen av den förflyttade befolkningen var det nödvändigt att delvis göra på samma sätt. Men bibehållandet och förvärvandet står i regel i alla övriga avseenden i samklang med varandra, ty tryggandet och stödjandet av jordbruksidkarnas utkomst är gemensamt för såväl gamla odlingslägenheter som för grundandet av nya lägenheter. Medlen att trygga olika odlargruppers ställning är visserligen i många fall olika.

Jordägoförhållandena kan vara sådana, att fasthållandet vid de rådande förhållandena är liktydligt med den värsta och mest skadliga sociala reaktion. - Exempel på dylika förhållanden behöver man icke söka längre borta än i Finland. I början av detta århundrade, således för fem årtionden tillbaka, var jordbesittningsförhållandena i södra Finland så bedrövliga att en radikal jordreform var oundviklig. År 1901 fanns det i Nylands, Åbo och Björneborgs samt i Tavastehus län sammanlagt 22.693 jordägare, men 77.934 jordarrendatorer, torpare och backstugusittare, vartill ytterligare i dessa län kom 55.032 lantarbetarhushåll. I Tammela härad var de självständiga jordbrukarnas antal 13,1 procent av alla, som hade jordbruket som sitt huvudsakliga yrke, och i Jockis kommun fanns det endast 6 jordbrukande jordägare, medan torpar- och backstugusittarnas familjer var 246 till antalet och lantarbetarnas 192. Under dylika förhållanden var den första uppgiften för en sund jordpolitik att kämpa mot dem, som önskade bevara de existerande jordbesittningsförhållandena.

Läget var av alldeles andra skäl detsamma fyra årtionden senare. En följd av det hösten 1944 slutna stilleståndsavtalet var, att alla jordbrukarfamiljer från det avträdda Karelen jämte Karelens övriga befolkning hade flyttat till det s.k. Starn-Finland. Åt dessa jordbrukarfamiljer måste man bereda tillfälle att fortsätta det av fäderna ärvda yrket på egna gårdar och därför var det nödvändigt att genom tvångsinlösning anskaffa jord från lägenheter som ägdes antingen av staten, sammanslutningar eller enskilda. På grundvalen av den år 1945 stadfästa jordanskaffningslagen har denna uppgift blivit fylld.

Inlösningen av torpens och backstugornas områden till självständiga lägenheter gjordes först efter det riket blivit självständigt. Under åren 1918-1938 inlöstes 46.410 torp och 44.650 backstugor till självständiga lägenheter. Jordägarbefolkningens antal steg på grund av dessa åtgärder mycket både absolut och relativt. Då år 1910 de självständiga jordägarnas jämte deras familjemedlemmars antal hade varit 748.000 eller 38,7 procent av hela jordbruksbefolkningen, var motsvarande siffror år 1940 1.309.800 eller omkring 70 procent.

Med stöd av jordanskaffningslagen år 1945 har hittills bildats 131.000 lägenheter, tilläggsjordar och betesområden och för detta ändamål har man använt 2.085.000 hektar mark, varav 246.000 hektar åker. Men med dessa åtgärder har även den förflyttade befolkningens placering praktiskt taget slutförts. Samtidigt har man på det sätt lagen förutsätter kunnat ge jord åt tiotusentals frontmän, krigsänkor och krigsvärnlösa o.s.v.

Denna redogörelse visar, att man i Finland på grund av tvingande förhållanden under de senaste årtiondena har fäst stor uppmärksamhet vid den jordpolitik, som jag i början karakteriserade med ordet förvärva. Genom statsmaktens åtgärder har man effektivt skött om, att de familjer, som haft lust och förutsättningar att bedriva jordbruk som självständiga odlare, fått möjlighet därtill. Säkert är, att denna politik, som i första hand grundat sig på agrarförbundets arbete, har stärkt jordbruksbefolkningens ställning i Finland, men lika ogensägligt är också att den samtidigt på ett alldeles avgörande sätt befäst hela det finländska samhällets livsduglighet och uthållighet.

I vissa medborgarkretsar är den uppfattningen förhärskande, att man nu hos oss i Finland gjort allt som är nödvändigt för att binda befolkningen vid den egna torvan, varför det nu vore tid att helt ägna sig åt att skydda de existerande jordbesittningsförhållandena och stärka jordbrukets allmänna förutsätt ningar och lönsamhet. Detta är otvivelaktigt viktigt och man har inte rätt att i agrarförbundets politik försumma detta, vilket man inte heller har gjort. Men förhållandena i vårt kära fosterland är ingalunda ännu så idealiska, att man skulle kunna avstå från att skapa nytt. Tvärtom. Vi har i synnerhet i norra Finland, på gränsområdena samt i mellersta Finland många familjer, vilka genom kolonisationsåtgärder borde beredas tillfälle att få egen jord att odla och skaffa sig sin utkomst av. Kolonisationsverksamheten bör därför drivas vidare. Nya lägenheter bör grundas och jord för detta ändamål anskaffas. En laglig grund för detta får man genom att förbereda de jordanskaffningslagar, som riksdagen behandlar.

Enligt statistiken har vi i vårt land sammanlagt 134.152 odlingar, vilkas jordareal är mindre än 3 hektar. Hur många av dessa odlingar är sådana, att deras jordbruk skulle kunna ge, familjen dess huvudsakliga utkomst om tillskottsjord till åker eller för åkerröjning skulle stå att få? Därom torde det inte finnas några uppgifter. Men även om exempelvis de inemot 40.000 odlingar, vilkas åkerareal är mellan 2-3 hektar, tas med i räkningen och man uppställer som mål att för dessa lägenheters räkning med tillhjälp av en lagstiftning om tilläggsjord anskaffa jord för att trygga lägenhetens livsduglighet, så har vi framför oss en väldig uppgift. Men om vi ärligt ägnar oss åt detta och i tillfredsställande grad lyckas, har vi utfört ett samhälleligt berömvärt arbete. Agrarförbundets politik bör fortfarande draga försorg om skapandet av nytt i den anda som ovan avsetts med begreppet förvärva.