15

IDROTTSPOLITIK. ÅSIKTER OM TRÄNING. ANDRA AKADEMISKA MÄSTERSKAPSTÄVLINGARNA I STOCKHOLM 1927. OLYMPISKA SPELEN I AMSTERDAM 1928. ORDFÖRANDE FÖR SVUL:s IDROTTSSEKTION. SPECIALFÖRBUNDEN GRUNDAS 1930.

Egentligen kom jag in i idrottspolitiken av en slump, om nu någon tror att det man kallar slump existerar. Om slumpen finns, så råkade jag ut för den i Åbo den dag, då jag först hade vunnit Finska mästerskapet i höjdhopp. Mina övriga grenar vid denna tid var höjd utan anlopp (bästa resultat 149 cm), hundra meter (bästa tid 11,0) och trestegshopp utan anlopp, där mitt bästa resultat, 972 cm, är nämnt som inofficiellt världsrekord. Med sådana resultat skulle man inte numera ha någonting på tävlingsbanorna att göra, men på den tiden klarade man sig rätt bra med dem. Jag hade någon gång i Ylioppilaslehti använt benämningen "impulsidrottsman" och den passade in på mig. Jag tränade knappast alls. Jag kom till tävlingsplatsen. mjukade upp mig och gjorde sedan mitt bästa i tävlingen. Kanske var det gammalmodigt och amatörmässigt, men jag hade länge den åsikten, att systematisk träning inte är förenlig med idrottens natur. Jag tyckte den dödade glädjen i idrotten.

Denna min åsikt gav jag uttryck åt i Suomen Urheilulehti (Finlands Idrottsblad). Där använde jag bland annat uttrycket "lödderidrottare". Jag gillade inte att man tränade som en galning, när det bara gällde en hobby. Jag tyckte mitt eget sätt att idrotta var bättre. Jag hade inget intresse för att träna, med undantag för vintern 1923-24. Visst tyckte jag att var och en skulle sköta sin hälsa, men jag ansåg det inte nödvändigt att man gjorde det till ett yrke. Min artikel väckte ond blod. Tahko Pihkala fällde en dyster dom över mina funderingar: "Vad skall det leda till. om man börjar fördöma den systematiska träningen. Men han var redan då en ytterlighetsman i sitt slag. På idrottsbanorna levde han och han gjorde slutligen hela sin tillvaro till ett enda idrottssystem. Men sant är att han utförde ett gott arbete till fromma för idrotten i Finland.

Senare fick jag lov att revidera min uppfattning om tävlingsidrottens krav; framgång förutsätter en ständig träning. Men den uppfattningen tillämpade jag aldrig på mig själv.

I den diskussion som här pågick före olympiska spelen i Amsterdam stod tävlingsidrott och folkidrott emot varandra, fast det sistnämnda ordet knappast ännu var i bruk vid den tiden. Då SVUL:s förbundsstyrelse beslöt, att vi inte skulle delta i de kommande olympiska spelen, försvarade den sig på förhand i sin beslutsmotivering mot de angrepp, som var att vänta, och sade att "viktigare än att inför världen göra reklam för vårt land med en idrott, som är mer lysande på ytan än till sitt inre, är det för Finlands folk att idka idrott för att tillfredsställa sina egna livsbetingelser. Vi måste beslutsamt ta avstånd från hittillsrådande praxis, enligt vilken idrotten enbart eller i främsta rummet har utnyttjats för att dra reklamvagnarna i nationernas idrottskarnevaler, medan man å andra sidan har försummat att här hemma använda den för uppfostringssyften, som kan genomföras så gott som uteslutande med dess hjälp."

Till den principiella frågan hade jag skäl att förhålla mig objektivt, fast jag opponerade mig mot det beslut som fattats. I Ylioppilaslehti skrev jag: "Som man kunde vänta sig väckte detta överraskande beslut stor uppmärksamhet och den allmänna opinionen är nästan utan undantag beredd att fördöma det. Men det är anmärkningsvärt, att ingen av motståndarna har förmått kullkasta de motiveringar, som förbundsstyrelsen har anfört, och ingen har ens velat göra det. Klandret har närmast framförts på emotionella grunder; man har omöjligt kunnat fatta, att Finland frivilligt kunde stanna borta från de olympiska spelen, i vilka landet tidigare har vunnit så stor berömmelse." Och jag fortsatte med att granska, vad de lärda, studenterna och Helsingfors universitet hade gjort för att sprida idrottsintresset, vilket hopp det fanns att vårt uteblivande skulle förändra situationen; vad som i praktiken borde göras. "Men den bästa lösningen vore enligt vår åsikt, att vi nu före följande olympiad skulle trygga den ekonomiska grunden för vår inhemska idrottsverksamhet under de närmaste åren. Då kunde vi enligt allas åsikt med fullt skäl resa till Amsterdam. För att förlora eller vinna? Det blir de dagarnas glädje eller sorg."

Och till Amsterdam begav vi oss i alla fall med en stor trupp.

Innan dess arrangerades på hösten 1927 på Stockholms stadion de andra nordiska akademiska mästerskapstävlingarna i friidrott. I det referat jag skrev i YlioppilasLehti om dessa tävlingar spelade språkpolitiken en stor roll. Jag behandlade såväl finnarnas svårigheter i de svenska familjerna som det sätt, på vilket den svenska pressen förvrängde de finska namnen. Tulikoura blev i Sverige omdöpt till Tuolikura, och visst är de finska namnen svåra för utlänningar. Men är de verkligen så svåra, att man helt tvingas ge upp och i stället för namnet använda en rad bokstäver i ungefär vilken ordning som helst, frågade jag. Hade inte också vi varit tvungna att lära oss, om inte på annat sätt så genom utantilläsning, en otalig mängd konstiga namn, bokstav för bokstav. Så kunde man inte låta bli att tänka. Och hur skulle man ha kunnat underlåta att kommentera tidningarna i Stockholm, som påstod att den första tävlingsdagens finska framgång till stor del berodde på det dåliga vädret: "Som om vi alla vore som Ville Ritola, han som har för vana att löpa världsrekord i störtregn." -- Min egen andel i Helsingfors seger under dessa universitets-stadstävlingar var anspråkslös. Hundrametersloppet och höjdhoppet gick samtidigt; jag valde det sistnämnda och blev trea.

I den finska olympiatrupp, som åkte till Amsterdam, rådde fortfarande en runebergsk rollfördelning. Truppens ledning bestod nästan i sin helhet av svenskspråkigt folk och idrottsprestationerna hade lämnats till menige man, på samma sätt som Runeberg tilldelade dem ett ödmjukt sinnelag och krigets vardag. Svenskarna talade reserverat ovanifrån till dessa finnar, som de ansåg vara dumma, medan finnarna i själva verket drev med dem:

"En av ledarna hade ännu en av de sista dagarna av spelen frågat lagets massörer: `Vilka sträckor löper ni?`

Samme ledare hade frågat Rastas vilka sträckor han löpte. Den tystlåtne Rastas, som alltid hade en humoristisk glimt i ögat och som var medveten om `ledarens` totala okunnighet, hade svarat: `Det där 1500 meters lagloppet`. Ledaren hade verkat en aning förbryllad och undrat om det verkligen fanns en sådan gren, men när Rastas hade försäkrat att så var fallet, hade också han dragit sig till minnes att så var det, alldeles riktigt, visst, visst. Rastas hade stått och fingrat på ett par gummisulade maratonlöparskor, ledaren hade tittat på dem och frågat: `Varför löper ni inte i spikskor?`. Rastas hade förklarat att han på landet hade vant sig vid att springa på gummisulor, och säkert skulle det också gå bra att löpa 1500 meter med dem."

År 1928 blev jag vald till ordförande i Finlands Riksidrottsförbunds idrottssektion. Så inleddes det sysslande med idrottspolitik, som för min del varade ett par tiotal år. Situationen var i stora drag klar: vi hade SVUL:s borgerliga idrott och TUL:s (Työväen Urheiluliitto -- Arbetarnas Idrottsförbund) arbetaridrott plus den svenskspråkiga idrotten. Inom SVUL pågick en segsliten tvist om organisationsformerna. Frågan gällde om specialgrenarna skulle få en mera självständig ställning eller fortfarande vara underordnade centralförbundet och dess finansiella välde. Jag drev specialförbundens sak. Inom den idrottsliga utrikespolitiken var den ömma punkten relationerna mellan Finland och Sverige, som inte avgjordes av landskamperna. Detta motsatsförhållande inskränkte sig inte till tävlingsbanorna, och frågan om Finlands representation i internationella idrottsorganisationer sammanhängde med problemet. Dessa frågor gav mig en hel del huvudbry under de närmaste åren.

Man behövde inte längre provocera gräl, det var tvärtom skäl att försöka åstadkomma en relativ sämja.

Men idrotten gav mig också något mer än resultat och svårlösliga konflikter. Den tog mig med ut i nya miljöer och ledde till vänskapsförhållanden, som annars aldrig hade uppstått. I sällskap med Kalle Kaihari har jag ofta kommit ihåg, hur vi år 1924 träffades i Tammerfors, där samma hotellrum hade reserverats både för pojkarna i Pyrintö och för oss. Lotten fick avgöra, vilka som måste sova på golvet, och den gav Kaihari golvplatsen, medan jag fick sängen. Men Kaihari klagade inte. Den gången vann jag i höjdhopp och tog alltså finska mästerskapet. På hundra meter blev jag tvåa. Dessa resultat var frukterna av mitt enda träningsår. Kaihari var stavhoppare, finsk rekordman, men han tillhörde fortfarande det andra förbundet, d.v.s. TUL, och deltog inte i dessa tävlingar.

Tanken att grunda självständiga specialförbund inom SVUL hade fötts, innan jag kom in i ledningen av idrottsorganisationerna. Det fanns klara och logiska motiveringar för att de olika idrottsområdena självständigt skulle sköta sina tävlingsarrangemang och sina relationer till motsvarande utländska organisationer. Verksamheten hade utvecklat sig så mycket och arbetet inom varje idrottsgren hade i så hög grad fått sina speciella drag, att centralförbundet inte längre på ett tillfredsställande sätt förmådde klara av allt. Det hade arbete mer än nog med att sköta idrottens gemensamma intressen, bl.a. i förhållande till statsmakten.

För olika former av idrott hade man redan grundat sektioner inom centralförbundet; nödvändigheten av specialisering hade alltså konstaterats i praktiken på ett mycket tidigt stadium. Men det föreföll som om man inte hade velat slutföra det man påbörjat. I min egenskap av boss för den grupp som krävde specialförbund tvangs jag nyttja både argument och armbågar. Det är naturligtvis lättare att försvara en existerande organisation än att få till stånd en förändring, och när den av mig ledda idrottssektionen redan år 1929 kom med ett förslag om självständiga specialförbund, förkastades detta av SVUL:s centralstyrelse. Följande år blev omorganisationen godkänd, men det bestämdes att den skulle genomföras först från början av år 1932.

I augusti 1931 kunde jag på Idrottsförbundets konstituerande möte påvisa utvecklingslinjerna och följderna av det beslut som hade fattats:

"Idrottssektionen har, trots att den idrottsform den representerar under årens lopp har inbringat så mycket pengar, att SVUL nu är en rik koncern, aldrig fått njuta det ekonomiska resultatet av sitt arbete, utan detta har gått både hit och dit. För all del, man har gärna unnat andra former av idrott dessa bidrag, men under senare år har det börjat gå så långt, att man inte har kunnat få medel till sådan verksamhet, som nödvändigt borde ha inletts. Idrottens utveckling och representationsidrotten hade snart äventyrats. Den enda rätta lösningen var då en övergång till specialförbund, som får använda det ekonomiska resultatet av sitt arbete för sina egna ändamål. Men ett specialförbund kan sägas vara ett tveeggat svärd. Det ställer krav på ett mera uppoffrande och framför allt mera ansvarsmedvetet arbete än någonsin en sektion, som inte behövde bekymra sig för morgondagen, utan kunde förbruka vad man gav den, och inte var skyldig att ta vara på sina inkomster, ja inte ens var berättigad att förtjäna dem. När man grundar ett eget förbund, är det som att från föräldrahemmet bege sig ut i världen, där man måste förtjäna sitt bröd med egna krafter. Var och en kan förstå, att detta betyder mera bekymmer och arbete, det ökar framför allt vårt ansvar och kräver skicklighet inte bara i idrottsliga utan även i ekonomiska värv."

I början blev det mycket stora svårigheter, ty Idrottsförbundet var en underavdelning till SVUL och SVUL ansåg sig ha rätt att dirigera och representera friidrotten på samma sätt som övriga idrottsgrenar. Vi hade till exempel en friidrottstävling i Paris och Idrottsförbundet svarade för valet av ledning och idrottsmän. Då ville SVUL visa sin överhöghet och sände sin viceordförande till Paris, där hans enda uppgift blev att vara närvarande vid prisutdelningen. Ett par år senare hade läget emellertid klarnat och vi fick fungera någotsånär självständigt i friidrottssammanhang.

Idrotts- och tävlingsorganisationen i alla dess former var på den tiden i många avseenden amatörmässig i ordets negativa betydelse. Idrottsmännens egen inställning åter var fortfarande helt i överensstämmelse med det traditionella amatöridealet. Man upplevde glädjen över individuella prestationer och resultat utan någon ekonomisk målsättning. Den förändring som sedermera har skett härvidlag är visserligen inte alltid förenlig med den rätta idrottsandan, men svårt är det att inse, hur idrottarna hade kunnat förbli de enda i samhället, som inte hade fått någon ersättning för sina insatser på ett område, där stora summor är i omlopp och där man av olika skäl befinner sig i den internationella blickpunkten.

Samtidigt som centralorganisationens och specialförbundets uppgifter skildes åt, gällde det att organisera SVUL:s beslutanderätt och ansvarsfördelningen. Det gällde att komma ifrån dessa beskäftiga klockarfarstyper, som det fanns speciellt många av i denna bransch, och stipulera vem som skulle bära ansvaret för vad. Inom centralorganisationen tillsattes tre utskott, mellan vilka träningsverksamhet, ekonomi och utrikesärenden fördelades. Direktionen bestod av män, som det på grund av bostadsort och andra omständigheter var svårt att få ihop, och den var därför besvärlig att mobilisera. Då man fick utskotten att fungera snabbt och bli medvetna om sina möjligheter som beslutsfattare, gick frågebehandlingen undan och läget lättade. Idrottsförbundet, som jag hade lett sedan 1931, var inte längre betungande, då det fanns klara linjer för beslutsfattandet.

Organisationerna är endast hjälpmedel för idrotten och den enskilde idrottsmannen. När tävlingsarrangemangen förbättrades och resultat på internationella tävlingsbanor började uppnås, blev följden -- utom personlig tillfredsställelse för deltagarna -- även växande uppmärksamhet och intresse från allmänhetens sida. Och detta skapade en fast grund både ekonomiskt och ideellt. Först senare fick vi uppleva, att idrotten förmår närma olika medborgarkretsar till varandra. Under den tid som nu behandlas var den förvisso även en isolerande faktor. Åtminstone för mig stod det klart, att ett sådant sakernas tillstånd inte i längden kunde accepteras.

Jag ville att stor vikt skulle fästas vid utbildningen av funktionärer. För att bli funktionär på fältet var det inte längre nog att man kanske någon gång själv hade idkat idrott; nu gällde det att kunna mäta upp resultaten raskt och korrekt, så rapporterna blev snabba och pålitliga. Det är just detta som särskilt vid internationella tävlingar vittnar om organisationsnivån.