2

Om grannförhållandet mellan Finland och Sovjetunionen

Finland är ett av de ganska få länder vilkas grannförhållanden är oklanderliga och stabila.

Förstår vi vad det betyder?

I dag känns det naturligt att det råder goda och förtroliga relationer mellan Finland och Sovjetunionen. Så stod det inte till för 35 år sedan.

För den som är missnöjd med läget i dag ar det stundom nyttigt att återkalla i minnet den situation vi befann oss i hösten 1944. Den uppgift som då förelåg den nya regeringen föreföll övermäktig. Kriget hade utarmat det ekonomiska livet här i landet, utrikeshandeln stagnerade, det rådde svårartad brist på allting. Over 400 000 karelare väntade på nya hem. Det gällde att återuppbygga det förstörda Lappland. Krigsskadeståndet som vi i vapenstilleståndsavtalet blivit ålagda att betala var så stort att den ekonomiska expertisen ansåg det omöjligt att klara.

Det allra viktigaste var emellertid att få till stånd förtroende i våra relationer till Sovjetunionen. Detta var särskilt brydsamt emedan förändringen i var politiska position hade varit så total att medborgarna hade svårt att fatta den och ännu svårare att anpassa sig till den. Men de politiska åtgärder som var oundgängliga för att vapenstilleståndsvillkoren skulle kunna uppfyllas och förtroliga relationer etableras till Sovjetunionen måste vidtas om man ville trygga landets frihet och återställa dess suveränitet.

Nu vet vi att Finland klarade de svårigheter som det troddes att vi skulle duka under för. Krigsskadeståndet blev erlagt. Den evakuerade befolkningen fick nya hem. Lappland blev återuppbyggt. Redan år 1948 var vår under kriget kraftigt sänkta levnadsstandard densamma som 1938.

Av alla krigförande länder på den europeiska kontinenten var Finland det enda som undgått att bli ockuperat av främmande makt. Vårt statsskick hade bevarats intakt, och i alla väsentliga avseenden låg vårt öde alltjämt i våra egna händer. Måhända ännu viktigare var det att Finlands folk mitt i sina svårigheter bibehöll sin framtidstro. Med hårt arbete blev landet återuppbyggt och krigsskadeståndet betalt. Det finländska folket hade tillräckligt med karaktärsstyrka för att ta lärdom av sina provningar.

Karaktärsstyrka krävdes det också i kampen mot de följdföreteelser den svåra tiden alstrade. Efter krigsslutet förekom även en exalterad verklighetsflykt vars anhängare var redo att inleda ett nytt krig mot Sovjetunionen. Somliga fantiserade om ett inbillat stöd från västmaktshåll och kalkylerade med att segrarna i storkriget snart nog skulle råka i konflikter inbördes. Om den attityden hade kommit till makten skulle den ha satt hela vår efterkrigstida utveckling på spel.

Till all lycka gick det inte så.

Finlands folk bibehöll behärskningen och gav sist och slutligen sina farhågor och misstankar till trots sitt stöd åt regeringen där den kämpade med uppgifter som föreföll i det närmaste övermäktiga.

"Folkens livsväg är inte en jämn stigning uppåt, såsom vi gärna hoppas och önskar. Stundom leder den ned i bottnen på en dal -- en dal som är avgrundsdjup."

Dessa ord av J K Paasikivi är välbekanta för de finländare som med hjärtat fyllt av beklämning och ångest hade samlats till självständighetsfest en grå decemberdag år 1944.

Paasikivi fortsatte: "Men från dalbottnen går det en stig uppför brinken. An är stigningen lättare, än brantare. Men ständigt leder den närmare de fria, öppna vidderna där Guds himmel allt ljusare öppnar sig för oss. Vi befinner oss nu - - - på dalbottnen, dit vi har blivit slungade av händelsernas gång. Vägen uppåt är svår. Utan ansträngning lyckas vi ej resa oss och stiga. Hårda tag behövs. Men varje steg kommer att föra oss närmare de fria landskapen."

Sedan dess har det nu gått 36 år. För länge sedan har vi lyckats ta oss uppför brinken från dalbottnen -- dalen som var avgrundsdjup.

När vi analyserar på vilka faktorer den kraftiga utvecklingen under efterkrigsåren baserar sig så märker vi att grundvalen för alltsammans är vårt folks orubbliga vilja till självständighet. Den har inte sviktat ens i de tyngsta tiderna. Jag är övertygad om att den har funnits och kommer att fortleva i alla finländares hjärtan, hurudana deras politiska eller samhällsåskådningar än må vara.

Detta är en grund som det har varit tryggt att bygga på.

En annan viktig faktor har varit den framgång med skötseln av vår utrikespolitik som vi har haft efter kriget. Hela vår nationella framtid blev beroende av om vi skulle lyckas skapa vänskapliga relationer till Sovjetunionen och övertyga den om ärligheten och uppriktigheten i vår utrikespolitiska nyorientering.

Den 25 september 1944, strax efter det vapenstilleståndsavtalet ingåtts, sade jag i radion:

"Svaret på detta är att det enda sättet att trygga vår självständighet är att vi gör oss förtjänta av fortroende och att vi skapar grannsämja. Det är inte fråga om två eller flera möjligheter utan om en enda möjlighet...

Det kan tilläggas, att skapandet av goda relationer till Europas ledande stormakt, utom att det är vår enda möjlighet, också är den rätta politiken ur synpunkten av våra nationella intressen."

Redan under kriget hade jag kommit till slutsatsen att Sovjetunionen skulle förbli en stormakt och att detta skulle diktera de absoluta fakta om Finlands geopolitiska läge:

"Det kan inte ligga i Finlands intresse att vara den ytterst belägna bundsförvanten till någon stormakt, ständigt på vakt vid Rysslands gräns och den första som trampas ner av fienden, en bundsförvant som inte har ett så stort politiskt inflytande att dess ord har någon betydelse när man besluter om krig och fred. Landet skulle då vara tyst bolagsman i en koalition, som skulle innebära oskäliga, med tiden övermäktiga bördor. Det skulle bli ett slagfält närhelst storpolitiska tvister ledde till krig, oberoende av om det stod utanför dem. Vi kan inte heller bygga vår framtida utrikespolitik på motsättningarna mellan Ryssland och dess nuvarande bundsförvanter och på en förutspådd missämja mellan dem. Det skulle vara en spekulation i mycket vaga möjligheter, och en sådan politik skulle, om en missämja faktiskt uppstår, resultera i att Finland skulle bli en ständigt kämpande framskjuten stödjepunkt för en mot Ryssland fientlig stormaktsgrupp. Finlands nationella intressen medger alltså inte att landet binder sig vid en antirysk politisk linje eller söker en sådan."

Detta var utgångspunkten åren 1944-45. Men det var bara utgångspunkten. Tvånget som alstrats av vårt geografiska läge och av politiken förvandlades med åren till någonting positivt, till en fördel som öppnade nya möjligheter; i relationerna mellan Finland och Sovjetunionen utvecklades viljan och förmågan att stå ut med varandra till ömsesidig aktning och grannvänskap, alltså till ett faktiskt fredstillstånd.

Ibland har någon som velat förringa den finländska utrikespolitikens värde sagt att den har varit dikterad av nödvändigheten.

Men minskas fredspolitikens värde av det faktum att den har sitt ursprung i en nationell nödvändighet och att dess grundval är nationens rättförstådda fördel? Är inte i dagens värld fredspolitiken en nationell nödvändighet för alla folk?

För Finlands del har uppkomsten av freds- och vänskapspolitiken mellan Finland och Sovjetunionen otvivelaktigt varit en nationell nödvändighet. Men just därpå beror dess fortsatta ikraftvaro och dess orubbliga fasthet. Den stöds av såväl folkets breda lager som av landets ledande personligheter.

Vi finländare har lärt oss att en strävan till politisk spekulation riktad mot Sovjetunionen är att fullständigt missuppfatta situationen. Aktioner i den riktningen vore att göra vårt eget land en björntjänst av värsta sort.

När vi under årens lopp byggt upp vara ostrelationer har vi inte använt oss av utomstående läromästare. Någon förebild har inte stått till buds. Finland har skött sina östrelationer genom bilaterala överläggningar i förtroendets och samförståndets tecken.

Så här kommer det att gå till även framdeles.

Finland behöver inga utomstående borgesmän för sina goda relationer till sin granne Sovjetunionen och begagnar inte någon tredje stat som sitt tillhygge mot Sovjet -- så har Finland inte gjort och kommer aldrig att göra. När det gäller förbindelserna med Sovjetunionen försöker Finland inte söka sig fördelar på omvägar.

En konjunkturpolitik skulle bli till fördärv för vårt fosterland. Vår politiska ställning är varaktigt bestämd. Varje utomstående inblandning i den --även en inblandning hur välmenande som helst -- kommer vi att avvisa emedan den vore skadlig för oss.

Jag har sagt till några utländska tidningsmän att inget land borde önska och hoppas på försämring av förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen. En sådan skulle nämligen inte lända Sovjet till något faktiskt förfång, ingen främmande stat till nytta och inte vara till det minsta lilla gagn för Finland.

I den biografi över J V Snellman som finns i presidentslottet har Paasikivi på sitt personliga maner strukit under följande ord av Snellman:

"Här uppträda stora politici, hvilka synas mena, att politiskt berättigande är det samma som en fiffig deduktion inför en häradsrätt."

Detta är skrivet för hundra år sedan, men alldeles som med tanke på den dag som ar.

Hemligheten med vår östpolitik är dess absoluta ärlighet. Vi för ingen dubbelpolitik, eller med andra ord: vi säger inte ett och gör ett annat. Det är ett allvarligt misstag att inbilla sig att ett dylikt tillvägagångssätt skulle kunna lyckas. I väst har jag sagt bara sådant som kan bli bekantgjort också i Sovjetunionen och vice versa.

Särskilt farlig är en sovjetisk misstro mot Finland. Den mäktiga Sovjetunionen hyser naturligtvis ingen fruktan för Finland, men för oss själva är det livsviktigt att få Sovjet att lita på vårt lands politiska ledning.

Vår egen vilja räcker inte ensam till som garanti för framgång med vår utrikespolitiska linje. Där behövs också den andra partens tilltro till ärligheten och uppriktigheten i våra syftemål och våra handlingar.

Att misstro skingras är en föutsättning för uppkomsten av ömsesidigt förtroende. Dessutom bör man minnas att det ömsesidiga förtroendet alltid är bilateralt, dvs ett förhållande mellan två parter. Vi har lärt oss att beakta också vår grannes tankegångar och utgångspunkter.

Basen för våra östrelationer enkannerligen i krislägen är antingen att

Sovjetunionen litar på den politiska ledningen, riksdagen, regeringen och republikens president i Finland eller också att den måste skaffa sig garantier för sin säkerhet i Nord-Europa genom att använda de instrument som vänskaps- och biståndspakten erbjuder den.

Detta lärde vi oss under notkrisen år 1961.

Notkrisen gav anledning även till andra slutsatser. Om Sovjetunionen kan lita på att dess militära intressen i dethär väderstrecket är tryggade och om den finländska utrikespolitiken fortbestår på den stabila välkända linjen, tar Sovjetunionen inte på sig den barlast som en brytning med Finland eller en politisk påtryckning på Finland skulle vålla den. Sovjetunionen har ingen nytta av att förändra balansen mellan Finland och sig själv. Härpå litar jag fortfarande.

Efter år 1944 och särskilt efter det VSB-fördraget slöts år 1948 har de sovjetiska säkerhetsmålsättningarna i riktning Finland ombesörjts på ett sätt som man kan anta att gott och väl tillfredsställer Sovjetunionen. Då detta resultat har uppnåtts genom arrangemang som inte kränker vare sig Finlands suveränitet eller dess handlingsfrihet betyder åstadkommandet av en dylik balans från Finlands synpunkt sett -- och eftersom det rör sig om den svagare parten så ville jag säga: uttryckligen från Finlands synpunkt -- ett utvecklingsskede av avgörande vikt och betydelse med tanke på vår säkerhet.

Ur denna synvinkel sedd är den för gränsen mellan Finland och Sovjetunionen lanserade benämningen "fredsgränsen", som i några sammanhang har kunnat ge intryck av överord, alldeles på sin plats.

Våra erfarenheter av Ryssland har sina rötter hundratals år, våra erfarenheter av Sovjetunionen drygt sex årtionden bakåt i tiden. Någon skulle kunna påstå att det i snabb utveckling stadda jätteriket under de närmaste decennierna kan nödgas ompröva även sina relationer till Finland.

Vilken är då situationen för vårt land?

Jag kan finna bara ett svar på den frågan:

Vi bör efter bästa förmåga sköta våra angelägenheter så att det inte blir omöjligt för Sovjetunionen att fortsätta sin nuvarande Finland-politik.

Jag anser det viktigt att hos sovjetfolket och dess ledning rotfästa en så bestående uppfattning om Finlands särställning och neutralitet att denna garanterar kontinuiteten i vår position också under eventuella nya förhållanden.

Även om sovjetledningen någon gång senare skulle välja nya linjer för sin internationella politik vore det då möjligt för Finland att bibehålla sin nuvarande ställning i förhållande till både Sovjetunionen och västmakterna.

Under sin tid som sändebud i Moskva år 1940 sammanfattade Paasikivi sin grundläggande förhoppning visavi Finlands östpolitik på följande sätt:

"Vi måste finna ett modus vivendi och skapa goda relationer för att Ryssland inte bara skall fördra Finlands särställning utan även inse att den är bäst förenlig med de ryska intressena."

Denna Finlands "särställning", som är den bästa lösningen för Sovjetunionen, för de övriga stormakterna och för alla våra grannar, är den fredsvilliga finländska neutralitetspolitiken. Fastän Paasikivi med tanke på flottbasen i Porkala inte ansåg det ändamålsenligt att karakterisera sin politik som en neutralitetspolitik i termens folkrättsliga bemärkelse var hela hans livsverk inriktat på skapandet av en grundval för Finlands neutralitetspolitik. Detta framhöll han ofta i sina yttranden. Vi medlemmar av den nulevande generationen finländare kan konstatera att Finlands neutralitet är en gemensam framgång for oss.

Vid mina dryftningar av relationerna mellan Finland och Sovjetunionen har jag ofta stannat vid ordet jämlikhet. Det är klart att på grund av omständigheterna en stormakt och dess lilla granne kan ha sinsemellan olika uppfattningar. Men dessa har inte varit av sådan storleksordning att de skulle ha stört det absoluta förtroende som råder mellan våra länder.

Håller vi i minnet vad bägges bästa kräver så är vi framdeles kapabla att anpassa relationerna mellan Finland och Sovjetunionen t o m till ett starkt föränderligt internationellt läge utan att vårt fosterlands intressen blir lidande på det. Därom har utvecklingen under de senaste 36 åren gjort mig övertygad.

Förändringar som skett i det internationella läget har inte inverkat och skulle inte heller kunna inverka på förhållandet mellan våra länder, ty detta förhållande är ej beroende av växlande situationer utan står för varaktiga, från båda parternas synpunkt konstanta nationella intressen.

Till många åtgärder som vi vidtar på internationellt forum förhåller man sig i Sovjetunionen gynnsamt emedan de inte strider mot den sovjetiska politiken. Men Sovjetunionens positiva inställning till Finlands politik får naturligtvis inte hindra oss från att göra vad som är till nytta for oss.

När vi i november 1944 inledde uppfyllandet av villkoren i vapenstilleståndsavtalet var "stövelslickare?, den kränkande karakteristik som vi ofta fick höra eller ta del av i skrift. Det beror förvisso inte på bitterhet, att jag nu påminner om en så tråkig sak, utan det är tvärtom ett uttryck för att vi numera kan tala om den utan bitterhet. Frågorna var ingalunda så lätt och ledigt skötta som det 36 år senare förefaller. Men för egen del kan jag säga, att då jag som statsminister, utrikesminister eller republikens president underhandlat med representanter för Sovjetunionen, har jag alltid haft möjlighet att framlägga Finlands ståndpunkt öppet och utan krumbukter. Diskussionerna har varit korrekta och sakliga, någon påtryckning har inte förekommit, och de överenskommelser som ingåtts har inte stått i strid med Finlands intressen. Jag har aldrig varit tvungen att slaviskt underkasta mig, att förödmjuka mig eller handla i strid med den nationella värdigheten. Detta har också gällt underhandlingarna med Stalin och Chrustjev. Bland Sovjetunionens nuvarande ledande statsmän har jag personliga vänner, och samarbetet bygger därför på säker grund.

Det är självklart att vi vid utövandet av vänskapspolitiken gentemot Sovjetunionen bör förbli goda finländska patrioter som utan att kränka den andra parten håller fast vid vårt eget lands intressen. Någon annan möjlighet finns inte och Jag har ingen förståelse för dem som tycker sig se ett problem i dethär.

Tidtals tumlar det omkring ett tankespöke enligt vilket den fredliga samexistensen och de fasta grannförbindelserna med Sovjetunionen småningom gör att Finland steg för steg förvandlas till en kommunistisk stat. Jag för min del är övertygad om att Finland, även om hela det övriga Europa blir kommunistiskt, står kvar på den hävdvunna nordiska demokratins grund, om majoriteten av Finlands folk så vill, och det tror jag den gör.

Sovjetunionen har inte tvingat och kommer inte att tvinga oss att anta dess eget system -- fast jag medger, att många i Sovjetunionen och förmodligen också i Finland tror att det vore bra också för Finland. Sovjetunionens ledning vet att vi under alla förhållanden försvarar vårt eget system, emedan vi anser att det passar oss bäst. Och eftersom Sovjetunionens ledning bedriver en vänskaplig och förståelsefull politik mot Finlands folk, tvingar den naturligtvis inte vårt folk till någonting, som är mot vårt folks natur.

Sedan är det en annan sak att Sovjetunionen givetvis väntar sig att vi skall besvara vänskap med vänskap och förståelse med förståelse.

Varför skulle vi inte göra det? Det är ju ett livsintresse för Finlands folk.

Det är inte vår sak att mästra vår grannstat och inte heller att undervisa den om vilken samhälls- eller ekonomisk politik den borde föra.

En misstro av värsta slag är den som gäller vår statliga ställning, vår självständighet och vår utrikespolitik. Vi har en gång för alla inget skäl att tro att Sovjetunionen skulle vara i färd med att blanda sig i dem. Det skulle svära mot Sovjets långvariga och konsekventa finlandspolitik. Finlands självständighet har fått en så fast position i det internationella livet att den inte hotas av någon fara.

Vår samhällsordning blir inte dikterad utifrån, den kommer an på oss själva.

Om den inte klarar konkurrensen med en bättre och rättvisare samhällsordning så förändras den om folkmajoriteten finner det önskvärt.

Så enkel är den saken sist och slutligen.

Det är förmodligen ingen överraskning att alla inte är förtjusta över den internationella aktning Finland har tillvunnit sig. Med hänsyftning på fundamentet för vår säkerhetspolitik har man skapat ett sådant begreppsvidunder som "finlandiseringen". Med Finland som varnande exempel har man försökt bevisa att den stat som strävar till ömsesidigt förtroende med Sovjetunionen och ger sig in på ett vittomfattande samarbete med den kantänka oundvikligen hamnar i en underordnad ställning. Aven om staten i fråga skulle bibehålla de yttre insignierna på sin oavhängighet kan den enligt vad som påstås inte längre föra en självständig in- och utrikespolitik.

Vårt svar på detta är entydigt.

Vi har ingått politisk förlikning med vår stormaktsgranne som har ett olikartat kulturarv och en annorlunda samhällsordning än vi. Under förloppet av drygt trettio år har vi kommit till insikt om att samarbete med Sovjetunionen inte blott är möjligt utan också mycket fördelaktigt för oss.

Det på VSB-fördraget baserade ömsesidiga förtroendeförhållandet har inte inskränkt vår självständighet utan tvärtom befäst vår internationella ställning och vår statliga oavhängighet.

Sedan är det en sak för sig huru självständigheten ådagalägges och vad den används till. Enligt vår mening är avsiktligt tvistande med andra ett dåligt mått på oavhängigheten. Vi försöker prestera en kultiverad självbehärskning.

De facto har sämjopolitiken ofta och inte minst under det kalla krigets tid krävt uttryckligen mod och självständighet.

Å andra sidan har vi ändå på det hela taget inte skäl att ta så illa vid oss av, "finlandiseringsteoretiserandet". Begreppet har blint tillskapat i helt andra syften än för att svartmåla Finland eller försvåra vårt lands internationella strävanden. I bakgrunden fanns konflikterna i slutskedet av det kalla kriget, konflikter som vi inte bar skulden för och vid vilkas uppklarande man knappast trodde att vi skulle spela någon större roll. Till sin karaktär var konflikterna i fråga närmast inrikespolitiska. Det är naturligtvis ingen slump att just Finland utsågs till varnande exempel på vad som skulle hända om man gav sig in på att göra kompromisser. Det kapitalistiska Finland som upprätthöll vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen passade inte in i det kalla krigets svartvita världsbild, utan vårt lands särställning tolkades på många håll som någon sorts försåtlig fälla. Denna monomana förhandsbild var det sedan lätt att utnyttja när man ville gå till angrepp mot avspänningspolitiken både hemma och utomlands.

Begrepp som är härledda från geografiska namn gör då och då entre i det politiska språkbruket. Denhär sortens benämningar brukar därpå småningom försvinna efter att ha mist sitt politiska bruksvärde. Från årtionden tillbaka minns vi bl a termen "balkanisering" som avsåg ett områdes splittring i sinsemellan tvistande nationella enheter. De flesta av de experter som talar om "finlandisering" tänker inte ens uttryckligen på Finland utan är i allmänhet till och med beredda att be oss finländare om ursäkt för att de använder ordet. Trots att det förhåller sig såhär kan vi ändå inte godta att Finland ens i denna form utnyttjas som redskap för en politik präglad av misstänksamhet och kontroverser.

Begreppet "finlandisering" hjälper ingen att bättre förstå de nutida internationella problemen och ännu mindre att finna hållbara och rättvisa lösningar på dem.

Därför är vårt råd åt "finlandiseringsteoretikerna" rättframt: välj något annat ord om ni nödvändigtvis vill kränka och såra.

Utrikespolitiken är inget pappersbegrepp och de som sköter den inga mekaniskt fungerande automater. De är människor av kött och blod och går att närma sig på mänskligt vis.

Då man på ömse sidor har strävat att fördjupa vänskapen och förtroendet mellan Finland och Sovjetunionen har sammanträffanden än vid förhandlingsbordet och än inom mindre högtidliga ramar visat sig vara synnerligen värdefulla och nyttiga.

Vid dessa personliga samtal har vi öppet och uppriktigt kunnat utbyta åsikter om våra gemensamma angelägenheter och också om andra saker och ting som har samband med bägges våra öden. Under dehär årens förlopp har vi på ömse håll lärt oss att vårt samarbete alltid bygger på desto säkrare grund ju öppnare och ärligare vi framlägger ärendena. Det kan vara så att den öppenhjärtighet som förekommer under diskussionerna måhända inte alltid faller den andra parten i smaken. Men det är endast på öppenhjärtighetens väg vi når fram till det som måste vara grundvalen för ett gott samarbete, nämligen förtroendet.

Som jag ser saken är det också en viktig förutsättning för ett förtroendefullt samarbete att vi har lyckats åstadkomma goda personliga relationer. Härtill måste man enligt min uppfattning sträva även i framtiden.

Jag har någon gång blivit tillfrågad om förtroendeförhållandet mellan Finland och Sovjetunionen har också en bredare bas än den som utgörs av den finländska presidentens personliga östrelationer. Jag har svarat att även om Jag tack vare min bakgrund och mina erfarenheter kan tänkas stå på stadig mark när jag samtalar med sovjetledarna så finns det i Finland säkert tillräckligt många dugliga och skickliga personer som befinner sig på den rätta och riktiga utrikespolitiska linjen och i sinom tid kan överta presidentämbetet.

Och ytterligare skulle jag önska betona att våra folk har lärt sig så mycket av varandra och att frukterna av samarbetet på ömse sidor har setts som så värdefulla att risken för missförstånd och misstag nu är väsentligt mindre än i gångna tider.

Men vi får ändå inte slå oss till ro och så att säga vila på våra lagrar. Man bör ständigt arbeta för ett ökat förtroende. Vi bör också alltid komma ihåg att se till att den ömsesidiga förtroenderelationen inte begränsar sig blott till de ledande statsmännen och experterna utan sträcker sig även till folkets djupa led. Den bör grunda sig på kännedom om förhållandena i grannlandet och på personliga kontakter med dess folk.

Detta är viktigt redan därför att bilden av en nation ofta alstras förbi de officiella kanalerna. Det mest levande kulturutbytet och de omedelbaraste mänskliga kontakterna inleds ofta just sa.

Med tanke på vår världsdels historia bör det sägas att Finland och Sovjetunionen har vandrat en betydelsefull och ganska enastående väg tillsammans. Det förgångna, till och med ett dystert och blodigt förgånget, är inte avsett att skämmas för utan att ta lärdom av. De av oss som personligen minns kriget mellan Finland och Sovjetunionen och dess förpassning till historien utgör redan minoriteten av Finlands folk. Vi som då var med har våra egna erfarenheter att bära på. Vi har våra egna ofta till och med skakande upplevelser, resterna av våra egna rädslor, förhoppningar och önskemål. Det kan hända att de generationer som var med om kriget kommer att förbli sitt förflutnas fångar ända till slutet. Men majoriteten av det nuvarande finländska folket är i en annan belägenhet. För de yngre generationerna är krigets och våldets tider redan historia.

De unga är fria från historiens börda och kapabla -- det tror jag -- att ta den lärdom som står att få av de tunga åren. Jag tror att de som har vuxit upp och levat under fredliga förhållanden instinktivt inser fredens värde och den goda grannsämjans betydelse. Hos dem har jag funnit den rätta sortens självkänsla som inte behöver hat mot grannen och nationalistisk chauvinism, krig och blodsdåd till stöttor.

En sådan allt mera allmän inställning hör till de mest positiva resultaten av utvecklingen under de tre senaste årtiondena.