14

AKS (Akateeminen Karjala-Seura -- Akademiska Karelen-Sällskapet). ARTIKLAR I SUOMEN HEIMO. POLEMIK MED ITSENÄISYYDEN LIITTO (Självständighetsförbundet). "ERÖVRINGSFORSÖKET" INOM SUOMALAISUUDEN LIITTO (Finskhetsförbundet) 1927. CHEFREDAKTÖR FOR YLIOPPILASLEHTI (Studenttidningen). VALEN 1927 OCH 1929. FRAMSTEGSPARTIET OCH AGRARFÖRBUNDET.

Nordösterbottens Nation sände mig som representant till Akademiska Karelen-Sällskapets årsfest 1924. Detta var ett av de få uppdrag inom studentlivet, som jag fick tid att åta mig. AKS hade ett stort antal medlemmar inom de finskspråkiga österbottniska nationerna, men också en hel del savolaxiska och karelska studenter var med. Som student från Kajana hade jag anknytningar och kontakter både med Osterbotten och med Savolax och Karelen, så att en stor del av sällskapets medlemmar var folk jag kände, många av dem bekanta från min egen nation. Det AKS jag kom till var inte detsamma som det sällskap, som hade grundats år 1922, och det var heller inte detsamma år 1932, då vår grupp lämnade det och en ny generation tog över. Under de år jag var verksam i sällskapet, var det mera omfattande och mångfasetterat till sin målsättning än senare. Utåt visade det självfallet hela tiden en enhetlig fasad, den som en gång för alla hade skapats, och den stelnade sedermera i denna sin enhetlighet.

För många utgör studentpolitikens år livets aktivaste del av påverkan och delaktighet. Mången bildar sig då en definitiv livssyn, som inga senare erfarenheter förmår rätta till eller förändra. 30-talets första åsiktsschismer uppstod, då ställningstagandet till Lapporörelsen delade studentvärlden itu. Man hade en känsla av att det knappast längre lönade sig att tala med dem, som hade slagit in på den andra vägen. Så definitivt var det. Och jag bar aldrig vikit undan eller tvekat inför brytningar, om det en gång stått klart att uppfattningarna gått isär på någon viktig punkt. Jag har faktiskt varit ganska skicklig i att skaffa mig fiender, vänner har jag utan ansträngningar fått i tillräcklig mängd. Vilho Helanen var en av dem, som jag bröt med under AKS-tiden, då han valde IKL (Isänmaallinen Kansanliike -- Fosterländska Folkrörelsen), och han levde ju kvar i en förfluten tid och skrev senare en roman om den. I den förekommer visst också jag.

Jag började skriva i AKS-tidningen Suomen Heimo (Den finska stammen) under pseudonymen Lautamies (Nämndemannen), vars tonfall bär vittne om hur de aktuella frågorna tog sig ut år 1926:

"För någon tid sedan grundade en grupp studentpolitiker i brist på arbete och tidsfördriv en förening, vars namn blev varken mer eller mindre än `Itsenäisyyden liitto` (Självständighetsförbundet). Dess avsikt var att börja konkurrera med Akademiska Karelen-Sällskapet, vilket enligt den del av förbundets program, som lämnats oskriven, i en handvändning skulle grundligt krossas. Men till sin förargelse kunde det nya förbundets i början mycket entusiastiska ledning snart konstatera, att ju längre den bedrev sitt `upplysningsarbete` inom studentkretsarna, desto mer växte motståndarens, Akademiska Karelen-Sällskapets medlemsantal och desto svagare glödde entusiasmens eld inom förbundets egen fåtaliga medlemsgrupp.

Förbundet hade grundats för att motverka den stränga språk och stampolitiken och dess program var formulerat i en så försonlig anda som möjligt för att kunna bli ett program för alla.

Men det är en gång för alla så här i världen, att ett program för alla är lika med ett program för ingen, och på grund därav lyckades detta förbund inte värva den sunt och finskt tänkande

finska studenten. Inte ens förbundets `titelparad` förmådde skaffa sällskapet medlemmar, ty den moderna studenten tror inte på auktoriteter, vilkas värde särskilt här i Finland just i nationalitetsfrågor har sjunkit under fryspunkten."

Tämligen ironiskt behandlade jag Itsenäisyyden Liittos förehavanden. Detta "självständighetsförbund" hade grundats för att tillägna sig AKS` centrala nationella program och urvattna det. På förslag av stadgekommitten i AKS -- där jag var medlem -- hade år 1927 som sällskapets ändamål angivits "folkets enande i finsknationell anda." Förslaget gick den gången igenom först efter omröstningar, och i stadgarna av år 1930 förekommer formuleringen inte längre. Men ehuru sällskapet alltså senare gav avkall på detta mål. har det för mig varit en samvetssak att göra allt jag förmått till dess fromma. Utgångspunkten för enhetstanken var erfarenheterna från 1918, som visade vad det i praktiken innebär om ett folk slits itu. Ett taktiskt mål i konsolideringen var att göra slut på den ledande roll, som överklassen inom det svenska folkelementet spelade. Men just detta finsknationella krav gjorde att enhetsivrarna kom i konflikt med de politiska partierna och hindrade alltså att målen förverkligades. Det var en besvikelse för mig.

Itsenäisyyden Liitto motarbetade jag just för att förbundet ville utnyttja finskhetens sak i partipolitiken. Samtidigt baserade sig mitt omdöme om partierna alltjämt i hög grad på deras inställning till finskheten. Det var visserligen en smal omdömesbas, men därför inte nödvändigtvis någon dålig sådan.

Inför valen 1927 såg situationen ut så här från Nämndemannens bänk:

"Denna sommar kommer säkert att utgöra en vändpunkt i finskhetsrörelsens historia. Eller närmare bestämt de politiska val, som äger rum denna sommar. De kommer att ge utslag om finska folkets sinne för finskheten och om finska folkets vilja att fatta tyglarna i sitt eget land. I dessa val skall äktfinskheten bestå sitt första eldprov på den politiska kampens arena, och det kommer alt lyckas, om folket handlar i överensstämmelse med de krav, som dess egna fördelar och dess historiska uppgift ställer.

De äktfinska kommer i sommarens val att ha egna män som kandidater inom alla de borgerliga partierna. Det är visserligen uppenbart, att till exempel samlingspartiet har tagit med en del äktfinnar på sina listor i den säkra förvissningen, att de inte kommer att bli invalda i riksdagen, men ändå skall samla röster för partiet, som sedan får in någon antiäktfinne; sådana saknas ju inte inom det partiet. Inte heller framstegspartiet torde på vissa orter stå främmande för liknande funderingar. Dessa partier ämnar bedriva röstfiske på äktfinskhetens bekostnad. Sådan är världens gång. Man utnyttjar sina möjligheter, men struntar i sina förpliktelser. Eller man försöker strunta i dem. Det blir nämligen bara ett försök, detta att strunta i äktfinskheten. Den rörelsen är stark, den är djupt rotad i det finska folkets medvetande och erfarenheter; den kan inte dräpas med likgiltighet eller nonchalans. Nej, och inte heller med direkt strid. Det har man redan sett, men våra mest inbitna politiker vill ännu inte medge det. Men de kommer snart att försvinna, om de inte dessförinnan ändrar kurs i riktning mot äktfinskheten. De fåtaliga grupper av ungdomar, som prövar sina krafter på Itsenäisyyden Liittos utmarker och där låter träna sig i praktisk politik (Det självständiga Finland!), de får säkert snart till sin sorg konstatera, att de inte har något verksamhetsfält i det finska folkets led. De borde antingen bekänna sig till äktfinskheten eller direkt gå över till det hornborgska lägret. Två herrar kan man inte tjäna i det långa loppet.

Äktfinskhetens styrka ser man redan däri, att ett stort politiskt parti, vårt största borgerliga, agrarförbundet, har deklarerat sin äktfinskhet och accepterat ett helt äktfinskt program. Även framstegspartiet har godkänt ett program, där äktfinsk påverkan skönjes, men där det alltjämt finns rum för stora förbättringar. I samlingspartiets språkprogram återstår ännu mera att rätta till. Men dessa program kommer med tiden att förändras, det garanterar de stora äktfinska medlemsskaror som finns i båda dessa partier. De har hittills varit i minoritet, så att en Mantere, en Vennola och en Brander i framstegspartiet, en Ingman, en Arajärvi och en Setälä i samlingspartiet har kommit åt att bestämma partiets ståndpunkt i nationalitetsfrågan."

Våren 1927 var en aktiv tid för mig också för att vi äktfinnar då försökte "erövra" Suomalaisuuden Liitto (Finskhetsförbundet). Dess generalsekreterare var Rafael Engelberg, ett förargelseväckande namn på en man, som skulle leda den släktnamnsförfinskning, som både från praktisk och symbolisk synpunkt utgjorde en viktig del av förbundets verksamhet. Några av oss beslöt gå upp på förbundets årsmöte och ställa till med bråk för att få en ändring till stånd, och jag blev utsedd att leda detta bråk. Men vi lyckades inte genast få ut Engelberg, först vid följande årsmöte gick han med på att avgå. Härmed inleddes min verksamhet i Suomalaisuuden Liitto, och den fortgick ända fram till krigsåren.

Det protokoll som fördes vid förbundets årsmöte på Kaleva-dagen 1927 berättar bland annat om den lägesbedömning jag framförde:

"Om vi i detalj granskar förbundets verksamhet, fästs uppmärksamheten först vid det sätt, på vilket Suomalaisuuden Liitto har utvecklat en levande nationalitetskänsla och ett nationellt självmedvetande. Särskilt efter det att Finland vann sin självständighet, hade Suomalaisuuden Liitto just i detta avseende haft ett synnerligen vidsträckt arbetsfält och till dess plikter hade hört att på det mest energiska sätt verka för utvecklingen av ett äkta finskt nationellt självmedvetande. Men enligt vad jag förstår har Förbundets verksamhet i detta avseende varit försvinnande liten, om den över huvudtaget har förekommit. Jag tror mig våga säga, att Förbundets verksamhet karakteriseras av den dikt till konungen av Sverige, som Förbundssekreteraren för något år sedan publicerade. (Bravo!) Där avslöjades definitivt Suomalaisuuden Liittos och dess generalsekreterares sinnelag, ett torpar- och trälsinnelag, som man knappast hade väntat sig av en ledande funktionär i ett förbund för finskheten. Vi medger att dikten var skriven av skalden Rafael Engelberg, men han är dock sekreterare i Förbundet. Symtomatiskt sett är dikten helt förfärlig."

Efter dessa mot enskild person riktade anmärkningar konstaterade jag att Suomalaisuuden Liitto inte hade lagt två strån i kors för att få till stånd ett finskt statsuniversitet, inte hade ingripit i utdelningen av statsbidrag till finskspråkiga och svenskspråkiga skolor och inte hade gjort någonting för de i svenskbygderna existerande finska skolorna. Då det i Förbundets årsberättelse sades, att Förbundet enligt bästa förmåga hade verkat för att främja finskheten utom Finlands gränser, överallt i världen, anmärkte jag, att om man verkligen hade haft lust att bedriva en sådan verksamhet, hade man sannerligen bort skrida till åtgärder med anledning av att Finlands representation i utlandet inte handhades av finskspråkiga personer.

Den mot förbundsledningen riktade "anklagelseskriften" var lång; kravet på central aktivering framgår ur det följande:

"Suomalaisuuden Liittos trosbekännelse kan läsas redan i Förbundets berättelse för år 1925, där det sägs att Förbundet på senare tider har undvikit att blanda sig i dagspolitiken. Detta påstås närmast bero på att det har funnits ett övermått av sakligt arbete inom Förbundet. Jag måste fråga de ledande: vilket är detta sakliga arbete? Är inte skapandet av ett finskt universitet sakligt arbete? Är inte avlägsnandet av de missförhållanden, som nuförtiden råder i fråga om understöd av finskspråkiga och svenskspråkiga skolor, ett sakligt arbete? Vad avses med sakligt arbete, om dessa uppgifter inte är sakligt arbete?"

Jag blev chefredaktör för studenttidningen Ylioppilaslehti i februari 1927 och skötte detta uppdrag fram till april följande år. Redaktionssekreterare var Lauri Aho. Tidningen hade på den tiden tidskriftsformat och sidorna var få. Trots det innehöll den utom artiklar som behandlade universitetet och studentkåren ett rätt mångskiftande material. Den följde med idrott, försvar och konstevenemang och publicerade dikter av unga författare, d.v.s. medlemmar av gruppen Tulenkantajat (Eldbärarna). Där förekom såväl signaturen Teini, Ilmari Turja, som kulturresenären Olavi Paavolainen, som skrev från så fjärran belägna orter som Paris och Berlin. Kontakterna med Estland upprätthölls; till exempel tredje Studentdagarna Estland-Finland behandlades utförligt. Estland fördes fram som ett alternativ till orienteringen mot Sverige i politiskt och kulturellt avseende. Språkfrågan verkade självfallet irriterande på relationerna till Sverige, liksom även den svenska ockupationen av Åland 1918. På denna -- lika litet som på andra tilldragelser under år 1918 -- ville man helst inte längre tänka, men det är klart att man var medveten om den, då bara ett knappt årtionde hade förflutit sedan dess och efterräkningarna hade förts ända till Nationernas förbund. Det framhölls att det engelska språket var viktigare än det svenska.

I februari år 1928 gav vi ut ett nummer som var ägnat Akateeminen Sosialistiseura (Akademiska Socialistsällskapet) och i ledaren redogjordes för socialdemokratins målsättning. Så öppnades spalterna för denna politiska maktfaktor, som hade förblivit främmande även för mången student. Sex socialdemokrater, bland dem Väinö Tanner och K. H. Wiik, besvarade en något provokativ rundfråga: "Har intelligentian och arbetarrörelsen någonting gemensamt?" Jag vågar gissa, att en så liten grupp som det dåvarande ASS -- sällskapet hade femton aktiva medlemmar  -- aldrig har fått presentera sig själv och sin ide så vidlyftigt som i ett helt nummer av Ylioppilaslehti. Motiverat var det, ty det offentliga ordet, åtminstone de tidningar som lästes av genomsnittsstudenten, behärskades helt av de borgerliga. Någonting borde studenten ha reda på om socialdemokratins läror och tankar.

Året 1927 var ett av de tämligen händelselösa och lugna åren för den unga republiken. Landet regerades av Tanners minoritetsregering med gott stöd av svenskarna. Agrarförbundet leddes av Kyösti Kallio, som Ryti försökte påverka från framstegspartiet. De framstegsvänliga och agrarerna hade ett kontinuerligt samarbete, som sedan under lapporörelsens tid blev ännu fastare. På liknande satt stod svenskarna i nära kontakt med socialdemokraterna. Dessa förhållanden utgjorde bakgrunden till ett politiskt kåseri, som jag skrev på hösten 1927 efter valen. Ett utdrag ur detta illustrerar min dåtida uppfattning om AKS` politiska placering:

"Särskilt Akademiska Karelen-Sällskapet har på vänsterhåll påståtts vara ett av de svartaste fascistnästena. Den uppfattningen har framför allt spritts ut av den i vänsterkretsar uppskattade organisationen Itsenäisyyden Liitto såväl i dess brokiga publikationer som muntligen. Men detta är självfallet struntprat. AKS är en finsknationell studentorganisation, som enligt sina stadgar verkar bl.a. för att ena vårt folk på finsknationell grund. Och detta program om folkets enande har ingalunda lånats av Itsenäisyyden Liitto, som skrikhalsarna påstår, det har framförts inom AKS redan innan Itsenäisyyden Liitto grundades. Läs fil. mag. Niilo Kärkis artikel i Suomen Heimo för år 1924, där han särskilt betonar vikten av att sociala frågor tas upp till behandling i AKS och framhåller AKS` skyldighet att försöka verka för att arbetarbefolkningen och den bildade klassen skall föras närmare varandra. Den artikeln torde ha givit skrikhalsarna anvisningar för det enande av folket, som de gör så mycken reklam för.

För de kretsar, som yrar om regressionen inom AKS, vore det kanske roligt att veta, att det inom AKS existerar en stor grupp, som stöder den av dr Yrjö O. Ruuth representerade statssocialismen. Detta bevisar att AKS inte kan vara något reaktionärt sällskap, då det alltså har medlemmar, vilkas åsikter om liberalism säkert inte lämnar någonting övrigt att önska. Men det bevisar bara, att liberalism och nationalism lätt kan förenas.

Fast för all del: i AKS finns också till sina politiska åsikter rättrogna högerrepresentanter. Och det bästa av allt: dessa höger och vänsterrepresentanter trivs rätt väl i varandras sällskap och har tillsvidare inte grälat om partipolitiska frågor, kommer knappast heller att göra det i framtiden. Ty största delen av sällskapets medlemmar står dock utanför våra nuvarande finska och ofinska partier, så bland dem kommer inte partikäbblarna åt att härja."

Jag hade skäl att följa med framstegspartiets förehavanden och framgång, ty det var en grupp som hade stått mig nära. Desto mer förargligt var det att nödgas konstatera, att partiet i nationalitetsfrågan var "som en pöl fylld av stillastående och stinkande vatten". Så vitt jag kunde se nöjde sig partiet med att existera. Gång på gång tycktes det gå galet för partiet på grund av en viss brist på profil, det råkade i kläm mellan de stora partierna och till exempel i valen 1929 krympte det ytterligare. Dessa val visade för övrigt hur stödet för partierna höll på att stabilisera sig å ena sidan mellan högern och vänstern, å den andra mellan de olika grupperna inom dessa. Jag kommenterade valresultatet för framstegspartiets och agrarförbundets del så här:

"Jämmerligt har det gått i valen särskilt för framstegspartiet, vars redan tidigare fåtaliga grupp förlorade hela tre representanter. Nu stormar framstegspartiets riksdagsgrupp vidare sju man stark (eller snarare med en styrka bestående av sex man och Mandi Hannula) som Jukola-bröderna. Man skulle tro att detta resultat är synnerligen beklagligt från Itsenäisyyden Liittos synpunkt, då förbundet bedrev ett så hårt agitationsarbete just för framstegspartiet, ett parti som i sin egenskap av det enda rätta frisinnade partiet utan nationell fanatism enligt förbundets åsikt hade bort få många representanter. Men fåfängt, ack fåfängt, var förbundets arbete och hopp. Det krympte, krympte oavlåtligt, detta förhoppningarnas parti. Om liberalismen i Finland är beroende av detta parti, så finns det allt bra litet liberalism i detta land.

Samtidigt som vi konstaterar framstegspartiets valförlust, vågar vi blygt fråga: Hur många röster förlorade partiet genom att på partimötet i Kotka förkasta det äktfinska programmet i fråga om förfinskningen av universitetet?

Valen har visat, att det finska folket litar på agrarförbundet. Det är bra från den synpunkten sett, att agrarförbundet i sitt program är vårt allra finskaste parti och att det inte inom agrarförbundets ledning lika litet som bland männen i dess led finns några tvåspråkighetsmän, vilkas inställning i finsknationella frågor inte skulle ha förändrats en hel del efter år 1906. Den finska bondebefolkningen, som står bakom agrarförbundet, är den bästa garanti för att partiet måste driva en finsk politik. Om man bara lyckades få den bondebefolkningen övertygad om att partiet inte under någon Sunilas eller annan dylik persons ledning får tvingas att i regeringen handla på sådant sätt, att de noggranna och klara paragraferna i partiets finskhetsprogram glöms bort. Det kan inte förnekas, att inte den nästsista regeringen, Sunilas agrarförbundsregering, skulle ha avvikit en hel del från agrarförbundets goda språkprogram. Fastän vi å andra sidan är de första att medge att en minoritetsregering befinner sig i ett högst beträngt läge."

Tanners socialdemokratiska minoritetsregering hade följts av en regering ledd av agrarförbundsmedlemmen Sunila, och denna regering i sin tur i slutet av år 1928 av en koalitionsregering, som hade verkat under ledning av framstegspartiets Oskari Mantere och till vilken även hörde samlingspartimedlemmen Lauri Ingman, som jag nämner i min artikel här nedan. Ingman var en av mina bästa måltavlor; jag gav till exempel ett gott råd till ledning och grund för ett politiskt ställningstagande: om man alltid valde en ståndpunkt, som stod i konträr motsats till Ingmans, var man säkert inne på rätt linje. I augusti 1929 började Kallios regering sitt arbete. Landet var på väg in i ekonomiska svårigheter, trävaruexporten höll på att sina, de arbetskonflikter, som redan hade pågått i flera år och som förbittrades av Martti Pihkalas organiserade strejkbrytare, flammade åter upp. Men ännu verkade det allmänna läget inte så tillspetsat, att man inte hade kunnat skriva om regeringsskiftet i glada tongångar:

"Herr Oskari Manteres statsministerkall har alltså definitivt ändats. Den är inte alltid så god, denna världens gång, ibland tas tjänsten ifrån en, fast `jobbet` vore hur angenämt som helst. Liksom nu, då de av folkets grova näve dragna valsedelstrecken --  för att tala figurligt -- välte Oskari från statsministerpallen, dit han hastigt och utan tvekan hade klivit och där han säkert med mera lust än framgång hade suttit. Tillsammans med herr Mantere trillade även herr Lauri Ingman ner från ministertaburetten. Låt oss hoppas att det blir sista gången en gammal man får utstå personlig grämelse i samband med en regerings fall. Och låt oss hoppas, att herr Ingman nu äntligen får tillfälle att börja med positivt arbete till fromma för finskheten, arbete på den finska vetenskapens fält, där hans teg redan torde ha vuxit igen, medan mannen som skulle göra`t har fördröjts av politiska faktorer.

Regeringsansvaret övergick till agrarförbundspartiet, som väntat var. Från högsta instans erbjöd man åter statsministerstolen till doktor Sunila, vars första regering -- som vi minns --  snavade på skräddare Vaskuri från Revolax. Herr Sunila, vars regeringsvilja vi inte har lov att betvivla, åtog sig dock inte att bilda en regering, förmodligen sedan han hade konstaterat, att han inte hade tillräckligt stöd inom sitt parti. Sedan anlände landshövdingen i Uleåborgs län, liten till växten men stark i gärning, för att konferera om statsministerposten, men vände tillbaka till sitt satrapvälde. Regeringsbildandet överlämnades därefter till bankdirektör Kyösti Kallio, en man vars finska sinne och orubbliga finska vilja aldrig har lämnat rum för något tvivel. Vad finskheten beträffar är Kallios regering starkare än någon tidigare, ty i hans tidigare regeringar har det alltid funnits någon Ingman, som bråkat och blandat vatten i brygden. Nåja, också denna gång finns det förstås en svag länk: herr Procope. Det ser sannerligen ut som om republiken Finlands utrikespolitik inte kunde skötas av någon annan än herr Procope. Han måtte visst ha mycket starka gynnare på sin sida, eftersom landets mest finska parti får lov att ge efter och avvika från sitt program. Trots det av Aaltio uppgjorda goda språkprogrammet, enligt vilket man alltid som utrikesminister bör ha en finskfödd, till sinnelaget garanterat finsknationell man."

Vid följande regeringsskifte ett år senare hade tiden och stämningarna förändrats till den grad, att en högergrupp känd som lapporörelsen stod i beråd att genom uppror göra landet definitivt vitt. Man ville dra de yttersta konsekvenserna av det inbördeskrig som hade utkämpats för ett decennium sedan, och det hade man redan under kriget haft nog av enligt majoritetens åsikt. Men den största faran låg i själva den finska demokratins svaghet och den därpå beroende ledan vid parlamentarismen, i vilken man såg enbart "spelet", inte reglernas grundläggande betydelse. Det var snarast på juridisk grund demokratin hade utvecklats och upprätthållits, inte tack vare en inneboende uppskattoch ning av dess värde, och därför blev demokratins kris lång och svår.