FRÅGAN OM KRIG ELLER FRED OCH TRYGGANDET AV FINLANDS STÄLLNING

Utkast till "pyjamasficktalet" vid årsskiftet 1951-1952.

Då krigshändelserna i Korea och Indokina på höstsidan 1951 forcerades och man allmänt talade om möjligheten att ett tredje världskrig snart skulle bryta ut, meddelade statsminister Kekkonen redan i oktober Repubtikens President sin avsikt att vid ett lämpligt tillfälle hålla ett radiotal om fredens bevarande och om fredens sak i allmänhet, sedd ur Finlands synpunkt, vartill skulle ansluta sig en hänvisning till nyttan för Finland av de nordiska ländernas neutralitetsgruppering. Först den 7. 1. 1952 sände Urho Kekkonen utkastet till sitt tal, vilket här publiceras in extenso, till President Paasikivi för granskning. Det digra följebrevet slutade med orden: "Jag hoppas att du besvärar dig med att läsa utkastet och att jag sedan får komma till dig för att diskutera saken". Diskussionen några dagar senare hade varit synnerligen positiv beträffande de i utkastet framförda tankarna. Då Kekkonen den 20.1. skulle hålla sitt tal i Virmo beslöt han att foga utkastet till en ekonomisk översikt och göra det till andra delen av sitt tal. Men ett plötsligt insjuknande den 13. 1. och en därpå följande sjukhusvistelse kom emellan, varför talet icke blev hållet. Författaren gav likväl den 22. 1. manuskriptet till talet åt "Maakansas" representant. Tidningen publicerade "talet" den 23. 1. 1952.

Den lugna bedömning och den hänvisning till de nordiska ländernas gemensamma neutralitet, som "talet" innehöll, väckte en ovanlig uppståndelse både i hemlandet och utomlands. "Talets" första del har hittills visat sig hålla streck; det nordiska neutralitetsblocket är däremot ännu icke förverkligat, ehuru vida kretsar torde anse tanken vara sund.

Det världspolitiska läget är ytterst spänt och ehuru ärliga ansträngningar görs för att bevara och trygga freden, kan ingen vara fullt säker på att de lyckas. Människornas personliga inställning till frågan om det blir krig eller inte, beror ofta därav, vad vederbörande önskar. Tyvärr finns det människor i världen, som önskar krig, och då är det klart att de tror att kriget skall bryta ut. Men övermäktiga till sitt antal och, som man får hoppas, också i fråga om sitt inflytande, är de som önskar fred. De tror också på att freden skall bevaras.

Jag vågar försäkra, att vi finländare hör till dem som av hela vårt hjärta önskar fred. Någon gång hör man likväl bland medborgarna sådana åsikter fram föras, att ett nytt världskrig skulle vara oundvikligt. Knappast önskar ens de, som sprider sådana åsikter, likväl krig. Om det trots allt i Finland finns sådana personer, utgöra de en nationell fara. De betänker inte, vilka oerhörda lidanden ett tredje krig skulle föra med sig för Finlands folk. Då Finlands folk hoppas att freden skall bevaras, då det tror detta och arbetar i denna anda, så fördömer det samtidigt sådana människors tänkesätt, som utan att ha blivit klokare av den hårda erfarenheten önskar krig och utbreder uppfattningen att ett nytt världskrig inte kan undvikas.

Det sägs i domarreglerna i 1734 års lag, som ännu till viktiga delar är i kraft: "Thet man gerna seer, ther witnar och holler man gerna medh". Då jag nu framlägger min personliga övertygelse, att ett nytt världskrig inte uppstår, kan man lätt påstå, att mitt yttrande bara beror på att jag med tanke på mitt eget lands framtid hoppas att världen skall undgå ett storkrig. Enbart detta vore en etiskt tillräcklig grund för tron att freden skall bevaras. Men jag har också andra skäl för min optimism än mitt hopp. Det må tillåtas mig att framlägga min motivering.

Då vi skärskådar den allmänna utvecklingen i världen under de senaste åren måste vi medge, att den väcker de allra största bekymmer- Rustningarna har svällt ut på ett sätt som man aldrig tidigare skådat och ett blodigt krig rasar i Asien på tvenne håll. Motsättningen mellan öst och väst har skärpts oavbrutet och trots många försök förefaller det inte att finnas möjlighet till en försoning. Om man inte kan uppnå samförstånd i världen är det uppenbart, att det s. k. kalla kriget fortsätter med alla de faror detta medför. Men därifrån är steget likväl Ännu långt till ett nytt världskrig.

I de västerländska staterna tycks den uppfattningen vara förhärskande, att Sovjetunionen börjar ett anfallskrig emedan den med väpnad makt vill utbreda kommunismen över hela världen. Generalissimus Stalin har i olika repriser yttrat, att det kommunistiska och det kapitalistiska ekonomiska systemet kan verka vid sidan av varandra Finländarna har efter krigsslutet oavbrutet kunnat förbättra sina grannförhållanden till Sovjetunionen och Sovjetunionen har handlat i enlighet med generalissimus Stalins åsikt.

Då den jättelika upprustning är slutförd, vilken som bäst pågår och om vars framskridande tidningsnotiserna dagligen berättar, kan världsläget jämföras med ett osäkrat gevär. Med stöd av den bevisföring historien erbjuder brukar man säga, att en till det yttersta upprustad krigsmakt handlar i enlighet med sina egna inre lagar, d.v.s. att enda sättet att hantera det osäkrade geväret är att trycka av. Därav drar man den slutsatsen, att kriget också nu är oundvikligt. Men då glömmer man att krigets perspektiv nu är andra än någonsin tidigare. En västdiplomat har mycket betecknande sagt, att man efter nästa världskrig kommer att använda orden seger och nederlag blott för att karakterisera olika grader av samma olycka. Alla, av vilka krigets utbrott beror, måste betänka detta. Jag tror att Sovjetunionen, som har så mycket att vinna på att freden bevaras, gör allt för att hindra kriget. Detsamma tror jag att västmakterna gör. Jag kan rent ut sagt inte finna det möjligt att någon stat eller en enda statsman, av vilken avgörandet beror, kan taga på sitt ansvar den förstörelse av nutidens kultur, som ett krigsutbrott ofrånkomligt skulle leda till.

På dessa synpunkter grundar sig min tro att freden skall bevaras.

Finlands ställning i det nuvarande världspolitiska läget är ovedersägligt klar. Vi har frivilligt, för att trygga vår egen fred och för att främja fredspolitiken i norra Europa, slutit en vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. Att ömse- sidigt respektera och uppfylla fredsfördraget samt vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen skapar en grund för förtroendefulla relationer våra länder emellan och för Finlands politik.

Vid en granskning av vänskaps- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen bör man utgå från, att den för de militära artiklarnas vidkommande är territoriellt begränsad. Ett militärt samarbete mellan Finland och Sovjetunionen if rågakommer nämligen endast i det fall, att Finland eller Sovjetunionen över finländskt territorium blir föremål för ett väpnat angrepp. Beroende på geografiska förhållanden kan ett dylikt anfall i praktiken inte ske från något annat håll än över något skandinaviskt land, som gränsar till Finland. Utgående från denna synpunkt skulle man som en logisk fortsättning av biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen ha kunnat tänka sig ett skandinaviskt neutralitetsförbund. Dess betydelse skulle ha legat däri, att också varje teoretiskt anfallshot mot Sovjetunionen över finländskt territorium skulle ha försvunnit. Då Finlands politik strävar till att trygga freden för landet under alla förhållanden och då freden i de nordiska länderna är en oundgänglig förutsättning för att uppnå detta mål, så skulle Finlands samarbete på en bredare bas än hittills med de neutrala nordiska länderna enligt min uppfattning vara möjligt och även nödvändigt för att trygga freden i norra Europa. Finlands speciella ställning i detta samarbete skulle bestämmas av den

med Sovietunionen slutna vänskaps- och biståndspakten, som även förutsätter en viss finländsk neutralitet, då den berättigar Finland att förbli utanför stormakternas intressekonflikter.

Men även under nu rådande förhållanden, såsom de har utvecklat sig, har Finland en egen uppgift när det gäller att främja fredspolitiken i norra Europa. Till den hör ett ärligt iakttagande av vänskaps- och biståndspaktens bokstav och anda. Vi finländare önskar leva i fred i vårt eget avlägsna hörn, vi önskar arbeta för att höja nationens välstånd och vi hoppas i djupet av vårt hjärta, att stormakterna skall kunna finna en sådan, på rättvisa grundad, lösning av det nuvarande krisläget, att freden skall kunna bevaras och befästas. Det är hela det finländska folkets fredsvädjan.