Redaktör Viljo Mäkipuro^1           1.11.1974 Salo

Ni har skickat mig Eder bok samt ett brev, för vilka jag ber att få tacka så mycket.

I Edert brev beröres mycket det ofta nämnda faktum, att många som utrikespolitiskt misstänkliggör andra medborgargrupper, gör det av enbart inrikespolitiska orsaker. Samtidigt framför Ni förhoppningen, att jag i något sammanhang skulle fördöma detta inrikespolitiska spel med utrikespolitiska kort, såsom Ni skriver, och att jag skulle få slut på det.

Jag värdesätter till fullo Eder försäkran att Ni är en aktiv anhängare av den utrikespolitik som har förts i vårt land efter kriget, men jag har en något annan uppfattning om i vilken mån utrikespolitiska yttranden tillgripes av inrikespolitiska orsaker. Såsom Ni väl lagt märke till, har jag själv nödgats kritisera vissa utrikespolitiska ståndpunktstaganden, och därom har ofta sagts, att denna kritik skulle ha ägt rum av inrikespolitiska skäl.

När man får höra sådana bedömningar, nödgas jag undra vilka inrikespolitiska bevekelsegrunder jag månde ha, som får mig att för den skull rikta kritik mot dem som framfört enligt min mening utrikespolitiskt okloka eller rent av enfaldiga åsikter. Nej, en gång för alla inga sådana bevekelsegrunder. Men Ni måste medge, om Ni har följt med tidningen Express eller vissa artiklar i tidningen Nootti, att här alltjämt skrives mycket sorglöst om spörsmål med anknytning till utrikespolitiken; sorglöst och ansvarslöst.

Jag råkar ha i min hand Juha Vikatmaas i år utkomna bok Porvarin puheenvuoro. Hur mycket man än inom Vikatmaas eget parti^1 tycks kunna beskylla honom för, så borde han såvitt jag förstår åtminstone icke kunna anklagas för att av inrikespolitiska skäl ha anamnat en klar utrikespolitisk linje. Jag hoppas Ni tillåter att jag citerar Vikatmaas text på sid 50. Han skriver så här:

"För landets del ligger ansvaret på den utrikespolitiska ledningens skuldror. Om landet får svårigheter, ansvarar Express-männen återigen inte för någonting. De bara förundrar sig och säger, att det tycks då verkligen vara illa med vår utrikespolitik, när det ställes till med oväsen om sådana här bagateller. Om de får ett verkligt avsevärt fotfäste, kanske ingen längre skulle kunna ansvara för saker och ting. Åtminstone skulle inte jag vilja vara med och experimentera i ett Finland, lett av Expressfalangen.

Redan på 1930-talet försökte den utrikespolitiska ledningen tygla skriverierna en aning. Efter kriget tog Paasikivi itu med saken med hårda tag. Han var ju välkänd för att följa med och tillrättavisa tidningspressen. Kekkonen har kontinuerligt varnat och undervisat i detta avseende. T ex i sin kortfattade hälsning i tidskriften Ulkopolitiikka vid VSB-paktens 25-årsjubileum tar han saken till tals. Även partiernas ledande organ har klarlagt saken för tidningspressen.

Varför tar man inte lärdom? Därför att man inte har förstått att till yttrandefriheten även ansluter sig ansvar för följderna. Yttrandefriheten är inget undantag i detta avseende. Den är inte och kan inte vara någon frihet utan ansvar. En rätt utnyttjad frihet betyder, att utnyttjaren bär ansvaret för sina ord. Detta har den skribentgrupp som givit anledning till en fortsatt kritik inte velat förstå. Knappast kommer den heller någonsin att fatta det. Man måste hoppas att den nya skribentgenerationen är klokare. -- --

Jag vet mycket väl, att inte heller detta skriveri gör annat än ökar de modiga karlarnas lust att pröva hur långt isen håller. Jag ville emellertid säga ut saken klart och tydligt, för att den för första gången på länge skulle bli obestridligt konstaterad också av en borgare. Den här saken är inte en vänsterns eller K-linjens käpphäst för inrikespolitiska ändamål. Den är tvärtom en nationell ansvarsfråga.

Gränsen mellan utrikes- och inrikespolitiken är som en linje dragen i vatten. Den finns inte. Så ej heller i Finland. Utrikespolitiken har spelat och kommer att spela en stor roll i den politiska kampen hos oss. Annorlunda kunde det inte heller vara. Så förhåller det sig därför, att vi inte kommer loss från vår ställning i världen. Kopplingar finns det många."

Jag har citerat Juha Vikatmaa så här utförligt, därför att hans framställning på ett ungefär motsvarar den uppfattning jag har. De i första hand ansvariga är här verkligen icke de som kritiserar utrikespolitiskt vettlösa handlingar och yttranden, sådana som t ex Ehrnrooth och hans vederlikar har gjort sig skyldiga till. Huvudsaken är nog trots allt att de ej tar i betraktande Finlands position och Finlands bästa, då de sysslar med utrikespolitiska bedömningar. För dem finns ingenting annat kvar än de gamla känsloladdningar vi alla känner så väl från 1930-talet och början av 1940-talet.

--------

1 Viljo Mäkipuro, f 1899, redaktör, författare, Salo, har bakom sig en lång bana som journalist i både agrarförbunds- och samlingspartistiska tidningar, mest i mellersta och norra Finland; fungerade 1935 45 som sekreterare i samlingspartiets uleåborgskrets; har även gjort sig känd för aktivitet inom turismen och turistorganisationerna samt skrivit ett halvt tiotal böcker, av vilka de flesta skildrar förhållandena och människor i Lappland och det övriga norra Finland; den bok för vilken Urho Kekkonen tackar i brevet torde ha utkommit 1971, haft titeln Köyhiä ritareita (=Fattiga riddare) och har av författaren försetts med undertiteln "pohdintaromaani" (= en diskussions- eller dryftningsroman).

--------

1 Samlingspartiet.

--------