VAD, VARFÖR, VARTHÄN?

Tal i Paasikivisamfundet

25. 9.1964 i HELSINGFORS

För människor som är intresserade av det förgångna har det alltid varit ett lockande tidsfördriv att spekulera över hur historien skulle ha utvecklat sig om man hade förfarit på ett annat sätt än man gjort. Sådana spekulationer är vanligast i de kretsar som känner att de blivit lidande eller direkt lidit nederlag inför historiens dom. Syftemålet med deras betraktelser är då att komma till klarhet om hur man borde ha begått för att undvika motgångarna. Om dylika tankepejlingar leder till ett entydigt resultat, dvs. att ett nederlag skulle ha undvikits och förbytts i seger ifall man i det eller det sammanhanget hade förfarit på det eller det sättet, har knäckaren av tankenötter kommit till ro med sitt samvete. Sedan han i efterhand ånyo har brottats med de begångna misstagen, känner han sig ha vunnit om inte direkt en full seger så i varje fall en klar poängseger.

Givetvis är det så, att till den allvarligt syftande historikerns arbetsmetoder inte hör spekulationer kring händelser som aldrig har inträffat, han sysslar alltså inte med fantasilekar, vilkas nyckel ligger i detta lilla användbara ord "om". Åtminstone varnar han andra för att göra så. Och det gör han alldeles rätt i. Ty historien skulle annars lätt kunna präglas av den efterklokhet som enligt en bekant tänkare från Kajanatrakten är "den bästa och ljuvaste av alla visdomar, ty med den kommer man alltid längst".

Det har funnits tider då man ansett att historieforskningens uppgift är att reda ut hur det hela egentligen har gått till. En sådan uppfattning kan nog förefalla meningsfylld, men en närmare granskning visar, att det inte kan finnas någon historieskrivning som är oavhängig av forskarens egna subjektiva drag, hans världsåskådning, politiska åsikter och miljö och som alltså vore absolut objektiv. De som allvarligast misstar sig på den punkten är memoarförfattarna och de historiker som själva aktivt har medverkat i händelserna och därför anser sig vara kallade att skildra dem. I det har också vi haft god och aktuell åskådningsundervisning.

Den moderna historieskrivningen har en både anspråkslösare och högre målsättning. Den är såtillvida oförändrad, att man alltjämt söker klarlägga vad som har orsakat ett historiskt skeende, alltså söker ge ett svar på frågan "varför". Men i skildringen av själva händelsernas gång och den betydelse de haft eftersträvar forskaren inte längre ett resultat, som oberoende av tidernas och förhållandenas växlingar skulle utgöra det enda riktiga svaret på frågan "vad". Å andra sidan har den moderna historieforskningen fördjupat målsättningen, då den inom ramen för sina egna begränsade möjligheter söker överföra lärdomarna från i går till framtiden. Man kan nå fram till detta om man, utom att utreda frågorna "vad" och "varför", också håller i minnet frågan "varthän". Därför har det sagts, att den goda historieforskaren bär framtiden inom sig.

Historikern och politikern ställs inför likartade krav. För bägge är det nödvändigt att veta "vad" och "varför" - vad som faktiskt har hänt och vad som varit orsaken, motivet till att det har hänt. För politikern är det dock långt viktigare än för historikern att fråga "varthän". Han skall ju utifrån de förutsättningar nutiden erbjuder försöka utforma framtiden så, att den blir gynnsam för de strävanden han arbetar för. Politik är det möjligas konst, det gäller att kunna anpassa sig efter nödvändigheten och tillgodogöra sig den. Det håller streck ännu i dag och - väl att märka - t.o.m. i de största och mest inflytelserika stater. Från denna botten utgår politikern när han skall börja utforma morgondagen. Längst når den som kan förena nationella strävanden med det som är politiskt möjligt. Utopin utgör inget politiskt program.

Detta möte har anordnats i anslutning till tjugoårsminnet av vapenstilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen. Härvid skulle det naturligtvis ligga nära till hands att beröra både förkrigs- och efterkrigstiden. Material skulle det finnas mer än nog. Men jag skall inte längre dröja vid frågorna "vad" och "varför". En synpunkt på utrikespolitiken under vår självständighets första årtionden förtjänar dock en närmare behandling, därför att den är särskilt betydelsefull både för nuet och framtiden. Den gäller neutralitetspolitiken.

Då jag under kriget, i slutet av år 1943, höll ett föredrag i Stockholms riksdagshus om Finlands ställning, skildrade jag den utrikespolitiska utvecklingen hos oss och konstaterade, att Finland i början av 1930-talet i sitt förhållande till Sovjetunionen slog in på en neutralitetslinje, som landet under hela årtiondet målmedvetet försökte tillämpa och utveckla. Finland, vars neutralitetsvilja var allvarligt menad, slog särskilt åren 1937-1939 vakt om sin neutralitet och önskade förhindra alla åtgärder som skulle ha givit Sovjetunionen anledning till misstro. Så sade jag och så tänkte jag då. Min framställning var likväl ensidig, och det berodde på att jag var lika obevandrad i internationella frågor som största delen av Finlands folk. Jag ansåg ett officiellt proklamerat politiskt ståndpunktstagande vara en politisk verklighet och insåg inte att en neutralitetsdeklaration i våra förhållanden inte var ett avgörande som angick enbart oss. Det grundläggande fel som jag gjorde mig skyldig till var att jag inte tog hänsyn till hur Sovjetunionen förhöll sig till våra neutralitetsförsäkringar. I politiken, särskilt då den är känslomässigt färgad, är det i allmänhet svårt att sätta sig in i den andra partens ställning, ehuru förutsättningen för en framgångsrik politik är att försöka förstå hur denna andra part bedömer exempelvis sin trygghetsfråga, den viktigaste av alla nationella frågor. Då vi nu mer än tjugo år senare försöker tänka oss in i Sovjetunionens ställning, kan vi mot bakgrunden av Hitlers aggression år 1941 förstå de farhågor som Sovjetunionen i slutet av 1930-talet kände och måste känna för sin trygghet.

Min utgångspunkt, då jag skildrar Finlands officiella politik, är ännu i dag uppfattningen, att den utmärktes av en ärlig strävan till neutralitet i ett eventuellt krig. Statsminister Cajander var en fredens man. Regeringen hade ett starkt socialdemokratiskt inslag. Detta parti förde under 1920- och 1930-talen en förnuftigare östpolitik än grupperna till höger om det. Ett uttryck för regeringens önskan att iaktta neutralitet var vår vägran att ingå ett nonaggressionsavtal med Hitlertyskland. Samma syfte tjänade också försöket att upplösa IKL, som var anhängare av nationalsocialismen. Nu efteråt märker vi dock, att också det officiella Finlands inställning till Tyskland stod i uppenbar konflikt med neutralitetslinjen. Sovjetunionen fäste allvarlig uppmärksamhet vid detta, vilket man i Finland visste redan på 1930-talet.

Men säkert i högre grad än man i våra officiella kretsar var benägen att tro byggde Sovjetunionens misstankar på de attityder av fientlighet mot vår östra granne som var rätt allmänna i vårt samhälle och som stod i kraftig kontrast till neutralitetssträvandena. Dessa i den fria medborgarverksamheten vitt utbredda fenomen, som ofta t.o.m. antog bryska former, undergrävde mest av allt den officiella neutralitetsinriktningen.

Jag har redan nämnt IKL med dess svarta skjortor och lika svarta själar. En av detta partis riksdagsmän sade en gång, att han alltid stod på den sida som var emot Sovjetunionen, mer behövde han inte veta om utrikespolitik. Detta var inte en enstaka röst, det var lösenordet för tämligen vidsträckta kretsar i samhället.

Och slutresultatet var att vår neutralitetspolitik bröt samman då vinterkriget började. Jag godkänner inte teorin, att det finns bara en orsak till en historisk händelseräcka, men orätt kan jag inte ha om jag konstaterar att en medverkande orsak till vinterkriget var att man inte hyste förtroende till vår neutralitetspolitik i det till ytterlighet tillspetsade internationella läget. Enligt de krigstida förklaringsgrunderna, som ännu torde gälla för en del, var den enda orsaken till kriget Sovjetunionens önskan att bolsjevisera Finland. På grund av erfarenheterna från tiden efter år 1944 borde man inte vara så säker på den saken. Hitlers slagskugga hade brett ut sig också över Finland, och i sin helhet kan vårt samhälle inte svära sig fritt från att ha sett detta med ett visst gillande.

Kriget var en hård skola för oss. Benjamin Franklin har sagt, att erfarenhetens skola är hård, men att dårarna inte går i någon annan skola. Jag påminde mig denna sentens, som givetvis inte helt kan tillämpas på vårt fall, då en god vän av min egen generation nyligen berättade, att hans dotter - en ung fil.kand. - efter att ha läst Olavi Paavolainens "Finlandia i moll" hade kommit till honom och sagt: "Nog var ni en skön samling brushuvuden."

Då jag nämnde den konflikt som på 1930-talet rådde mellan statsledningens neutralitetsvilja och betydelsefulla medborgarkretsars avvikande uppfattningar, var det i den tanken att vi i dag bättre inser vad det betyder för nationen att man känner förtroende i utlandet för den politik som valts. Givetvis har vi det nu oerhört mycket bättre ställt i detta avseende än på 1930-talet, men ännu har vi våra egna "bourboner", som talar om "arvfienden" och påstår att denna blott väntar på en läglig tidpunkt för att erövra landet. De instämmer med glädje i sådana utomlands utkolporterade dåraktigheter som att lösenordet för landets utrikespolitiska ledning vore: "efter oss ryssarna". Till heder för ärligheten hos denna lilla grupp skall dock sägas, att den inte ens påstår sig godta vår officiella utrikespolitik. För dem var Paasikivi en politiker i en övergångstid, hans "linje" har gått i graven med honom. Men jag tror inte att jag har orätt om jag antar, att de redan nu pinas av en känsla av att vandra i en tunnel utan utgång. De kan fortsätta framåt, men tunneln tar inte slut. Något ljus får man inte syn på om man inte vänder tillbaka.

Men dessutom har det inom en mellangeneration av intellektuella uppkommit en egenartad "hyfs- och plirörelse", som i skrift och tal hudflänger vår officiella utrikespolitik för att vilja kasta våra nationella värden över bord, beskyller den för eftergivenhet osv., samt kräver en utrikespolitisk opposition, menar att vi bör byta hästar eller åtminstone någon gång sätta hårt mot hårt. Då jag som min åsikt framförde, att dylika ogrundade beskyllningar och lösa krav på en ändrad utrikespolitik länder landet till skada, invände man att jag önskar fjättra det fria ordet. Hur i all världen kan det komma sig? Förvisso vill jag inte fjättra "det fria ordet", så fritt som det är hos oss. Men mitt bekymmer var detta: jag har för att bevaka landets fördel ofta utomlands försäkrat att Finlands folk - jag har inte talat om kända undantagsföreteelser; de har nog låtit tala om sig själva - står bakom den officiella utrikespolitiken. Denna ståndpunkt och uppfattning har enligt min åsikt varit viktig och nyttig. Men då samlar man ur mellangenerationen ihop en grupp människor, som genom sina titlar är representativa för den litterära världen. De håller sorglösa gästabud på Aulanko och offentliggör en skarp kritik av vår utrikespolitik och kräver att den skall ändras. Min position var därmed undergrävd. Sålunda skrev jag till förläggaren av en viss bok: "Jag har ofta kommit i den situationen, att jag nödgats klargöra, huruvida Finlands folk står bakom vår utrikespolitik. Bl.a. före besöket i Jugoslavien gav jag en intervju och försäkrade, att en god garanti för att vår politik skall lyckas ligger i den omständigheten, att en allmän medborgaropinion nu står bakom den. Inte ens för fosterlandets skull kunde jag vara en så stor lögnare, att jag skulle ha kunnat säga detta sedan jag läst denna bok."

Det är alltså inte fråga om att fjättra det fria ordet. Om historiens hårda lärdomar inte kan uppfostra landets intellektuella till ansvar för landets framtid, är det inte heller möjligt att med tvångsåtgärder täppa till munnen på de missnöjda. Men för anständighetens skull vore det önskvärt att de som kräver en ändring av utrikespolitiken inte skulle dra sig bakom rökridåer, vilket en del av dem gör då de i ett åberopar Paasikivis linje. Det vore ärligare och bättre om de öppet skulle förkunna sin nya utrikespolitik. Då vore det möjligt att med dem diskutera de mål som de strävar till eller frågan vart det skulle leda om man följde deras råd. Då kunde man också överblicka omfattningen av det stöd de åtnjuter så att det inte utomlands skulle uppstå missuppfattningar om vad denna skuggarme verkligen betyder. En text som trycks i en bok bär nämligen fram sitt budskap med samma eftertryck som en neutral publikation, oberoende av om det bakom tankegångarna i denna text står vidsträckta medborgarkretsar eller en handfull fantaster, som inte tyngs av något ansvar. Skadeverkan är densamma.

Som man lätt märker är jag av den uppfattningen att utrikespolitiken intar en prioritetsställning i vårt lands politik. Den uppfattningen råder f.ö. nuförtiden överallt i världen. Men det innebär inte att jag inte skulle sätta utomordentligt stort värde på att också inrikespolitiken är i god ordning. Jag medger, att även de har rätt som säger, att ett villkor för en framgångsrik utrikespolitik är att det råder inrikespolitisk stabilitet och fred i landet. Men om stabiliteten skall köpas på bekostnad av utrikespolitisk trygghet är jag inte med om köpet. Jag sade en gång halvt på skämt, att om antingen utrikespolitiken eller inrikespolitiken "bör" ligga för fäfot, så må det då hellre vara inrikespolitiken, och då fanns det t.o.m. personer som förtjänar att tas på allvar, som påstod att jag inte gav inrikespolitiken något värde. Detta är inte sant. Dessutom är det inte skäl att bygga upp långtgående slutsatser på det lilla ordet "bör". En gång kom polisen till en by i det inre av Finland där han visste att man sysslade med hembränning. Han steg fram till den man som var misstänkt och sade: "Här bör finnas ett hembränneri." Vartill mannen svarade: "Det bör det, men det gör det inte."

I rubriken till mitt tal ingår ordet "varthän", som är det viktigaste av de tre orden. Det må därför vara mig tillåtet att behandla en känslig fråga, som berett mig personligen många bekymmer och tråkigheter.

Under de senaste årens politiska och ekonomiska svårigheter har åsikten att vi borde återgå till det s.k. rödmyllesamarbetet vunnit allt större understöd som en praktisk handlingslinje i vårt statsliv. Då jag följt med t.ex. pressdebatten och våra politikers tal har jag sett att man hävdat att socialdemokraterna bör få tillbaka den rätt att delta i skötseln av våra gemensamma angelägenheter som berövats dem. Detta förutsätter - säger man - att det socialdemokratiska partiet från ett så officiellt håll som möjligt beviljas "absolution" med avseende på sin utrikespolitiska duglighet. Man hävdar uttryckligen, att det skulle ankomma på republikens president att verka för att känslorna av misstroende skulle skingras hos dem som med välbegripligt intresse följer med hur socialdemokraterna i grannlandet i nordväst tar ställning till internationella frågor. I sitt senaste tal vädjade den nye socialdemokraten, dr Pekka Kuusi, kraftigt till mig och emotsåg nya initiativ både av mig och sitt eget parti.

Jag kommer kanske att anklagas för att ingripa i en fråga, som inte ankommer på mig, om jag försöker påverka ett partis åsikter, då det söker sig en ny väg för att nå fram till politiskt inflytande och för att kartlägga sin position på nytt. Men jag förstår inte att jag skulle kunna såra någon, om jag ger ett ärligt svar på en ärlig fråga. Jag hoppas att den fredsvädjan som Pekka Kuusi framfört i främsta rummet skall påverka hans egen krets. När hans syn på den internationella situationen och Finlands ställning blir allmännare inom den politiska grupp, där han valt att verka, tror jag att något avgörande har skett i fråga om den medborgerliga enigheten i hela vårt samhälle. Och jag betvivlar inte att Kuusis nya realistiska positionsbestämning, som i så hög grad skiljer sig från de tidigare årens socialdemokratiska modell, skulle möta genklang också på det håll man genom hänvändelserna avsiktligt adresserar sig till: Sovjetunionen. Men tyvärr torde det förhålla sig så, att de nya förhoppningsfulla vårsignaler som hörts från socialdemokraternas läger ännu inte har tillräcklig resonans inom deras egen krets. Det som partiets ordförande Rafael Paasio och hans vapendragare Kuusi samt Tammerforstidningen Kansan Lehti och kretsarna kring den försöker bygga upp, tycks man med lika stor iver på annat håll samtidigt försöka riva ner. Det ologiska i dessa motstridiga ståndpunktstaganden är på sätt och vis förvånande, då en utomstående inte kan begripa varför just en partimajoritet - det har sagts mig, att det är en majoritet - som försöker normalisera de internationella förbindelserna gång på gång tycks lida nederlag genom en verksamhet av personer, som inte borde ha någon officiell ställning i partiets beslutande organ.

Då man alltså har frågat mig, om jag kan göra något för ett ökat samförstånd, säger jag att jag skall komma dem till mötes på halva vägen och vid behov t.o.m. längre. Varför skulle just jag vara en fiende till samarbete? Jag har suttit som statsminister och minister i koalitionsregeringar tillsammans med socialdemokraterna längre än någon annan i vårt land. Jag vet nog, att detta argument inte bär långt om det gäller, men jag har velat hänvisa till det därför att jag har angenäma minnen av detta samarbete. Dels därför att det var resultatrikt (t.ex. levnadskostnadsindex steg från år 1951 till slutet av år 1955 endast med en procent), dels därför att jag så kraftigt nödgades försvara detta samarbete, än mot högern, än mot agrarförbundet.

Också i min nuvarande position önskar jag verka för ett samarbete med socialdemokraterna. Det socialdemokratiska partiets och hela landets fördel kräver likväl att ingenting görs på bekostnad av den prioritet som utrikespolitiken har. Något sådant kommer nämligen inte att lyckas.

Under de senaste tiderna har vi alltså glädjande nog sett, att också inom socialdemokratin bärande krafter är beredda att eliminera den nationella missämja som vi alltjämt lider under. Jag hoppas uppriktigt, att dessa krafter äntligen skall accepteras också inom socialdemokraternas eget läger, varvid partiet kommer att märka, att min person automatiskt kommer att få en sekundär betydelse i de socialdemokratiska "festtalen". Jag har för övrigt under de senaste åren grubblat över, varför jag inte kan ullåtas stå på den officiella utrikespolitikens linje.

Förutsättningen för att vår neutralitetspolitik skall lyckas är att man hyser förtroende för oss. Det är regeringens, de politiska partiernas, försvarsmaktens och hela folkets sak att förvärva detta förtroende. Vi kan ge försäkringar om vår vänskap och förkunna vår neutralitet, men om man inte tror på oss rinner alla ansträngningar ut i sanden. Gamla program hjälper inte. Då jag bläddrade i Paasikivis memoarer föll min blick på Yrjö Mäkelins ord vid 1914 års lantdag: "De borgerligas politik har hittills inneburit ett letande efter gamla dokument och ett studerande av dem. Det arbetet hjälper oss inte." Det är sant. Inte heller i dagens politik klarar vi oss med "gamla dokument". Folkets trygghet ligger inte i det som varit eller de försök som gjorts tidigare, utan i det som nu är och som vi i framtiden ärligt strävar utill.

I denna tid, då hela världsbilden förändras och utvecklas otroligt snabbt, krävs det att människorna och folken tar hänsyn till tecknen i tiden och visar fördomsfrihet. Det vanligaste felet i politiken är, att man envist håller fast vid förutsättningar, vilkas tid redan är förbi, och att man söker undvika för en personligen otrevliga slutsatser. För Finlands vidkommande bör det sägas, att de illusioner som bygger på att ett beslöjat och försåtligt misstroende sås ut på vägen till ett förtroendefullt samarbete mellan Finland och Sovjetunionen utgör utopier, som inte duger som politiskt program. Detta onödiga bestyr är kanske en manifestation, en gest, en demonstration av personlig besvikelse, som nog kunde anbefallas vissa människor såsom terapi och psykisk lindring, men som i fråga om människor i ansvarig ställning innebär en belastning på vägen till önskvärd politisk utjämning.

Då Paasikivi i november 1944, i en vågdal som var djup som en klyfta, började tillämpa vapenstilleståndsavtalets villkor fick han och vi, hans regeringskamrater, arbeta i otacksamma förhållanden, "stövelslickare" var den kränkande karakteristik som vi ofta fick höra eller ta del av i skrift. Det beror förvisso inte på bitterhet, att jag nu påminner om en så tråkig sak, utan det är tvärtom ett uttryck för att vi numera kan tala om den utan bitterhet. Frågorna var ingalunda så lätt och ledigt skötta som det 20 år senare förefaller. Men för egen del kan jag saga, att då jag som statsminister, utrikesminister eller republikens president underhandlat med representanter för Sovjetunionen, har jag alltid haft möjlighet att framlägga Finlands ståndpunkt öppet och utan krumbukter.

Diskussionerna har varit korrekta och sakliga, någon påtryckning har inte förekommit, och de överenskommelser som ingåtts har inte stått i strid med Finlands intressen. Jag har aldrig varit tvungen att slaviskt underkasta mig, att förödmjuka mig eller handla i strid med den nationella värdigheten. Detta har också gällt underhandlingarna med Stalin, Vysjinskij och Molotov. Bland Sovjetunionens nuvarande ledande statsmän har jag personliga vänner, och samarbetet vilar därför på säker grund.

Jag skulle en gång bege mig på semester till Sovjetunionen. Då uppsöktes jag av en minister, som representerade högern. Han hade först en del småsaker att prata om, men jag märkte snart att huvudsaken gällde hans bekymmer för min resa. Han sade nämligen, att det inom hans parti rådde en viss oro inför resan, man var rädd för att jag skulle nödgas ge vika för Sovjetunionens krav. Jag tror att han kände sig något lättare till sinnet då jag svarade: "Jag har varit i den lyckliga belägenheten, att jag aldrig behövt resa till Moskva för att ge någonting, utan jag har alltid fått något därifrån. Och jag har så pass mycket politiskt förnuft, att om jag skulle misstänka att Finland vore tvunget att ge någonting i Moskva, skulle jag verkligen inte resa dit, utan i stället skicka dig." Så var det slut med högerns bekymmer för den gången.

Då samarbetet mellan Finland och Sovjetunionen för tjugo år sedan inleddes, ansåg många detta samarbete vara nödtvunget, någonting som dikterats för oss utifrån. Paasikivi såg dock klart, att ett aktivt samarbete med Sovjetunionen är önskvärt för oss och något som är värt alla våra ansträngningar. Den uppfattningen har bekräftats av utvecklingen under de gångna åren. Samarbetet med Sovjetunionen kan inte längre anses som ett av tvång betingat övergångsfenomen. Det är förenligt med vår nationella fördel och därför utgör det också en bestående del av Finlands politik. Vi kan särskilt glädja oss åt att vi i stöd av vår på förtroende grundade och förtroende åtnjutande östpolitik kan upprätthålla och utveckla samarbetet med västerlandet, vilket vi känner en så stark av historien skapad och på livsåskådning grundad samhörighet med.

På dagen för 20 är sedan höll jag ett radiotal om Finlands nya ställning och de förpliktelser den medför. Då jag i det tidigare nämnda talet i Stockholm under kriget försökte teckna konturerna av Finlands utrikespolitiska inriktning efter krigsslutet, var landets neutralitet mitt mål. "Det kan inte ligga i Finlands intresse att vara den ytterst belägna bundsförvanten till någon stormakt, ständigt på vakt vid Rysslands gräns och den första som trampas ner av fienden. - Vi kan inte heller bygga vår framtida utrikespolitik på motsättningarna mellan Ryssland och dess nuvarande bundsförvanter och på en förutspådd missämja mellan dem."

Då jag efter vapenstilleståndsavtalet kunde framföra min uppfattning i radion, utgick jag från det nyssnämnda talet under kriget. Jag yttrade som avslutning: "Finlands folk har nu beträtt den nya politiska väg som det fått sig utstakad. De färdiga, breda vägarna är stängda för oss. Vi måste bygga en ny väg för vårt nationella liv över farofyllda kärr och fjäll. Lyckligtvis är vi ett nyröjarfolk, som med sin seghet och sin andliga uthållighet kommer att reda sig även ur de svårigheter som framtiden har i beredskap."

Talet var enligt min mening realistiskt men präglat av en stark optimism. Då vi granskar de två senaste årtiondena, kan vi vara synnerligen nöjda med utvecklingen i landet under dessa år. Om de sår som kriget efterlämnat i vissa människors sinnen helt skulle ha helats, vore våra prestationer säkert ännu större. Jag ville be dem som inte är med om vår fredliga utrikespolitik minnas den romerske historikern Livius` ord: "Av alla olyckliga stater är den allra olyckligast, som varken godtar fred eller utstår krig."