UTRIKESPOLITISKA RIKTLINJER

GRANNSÄMJA MED "ARVFIENDEN"

7. 12. 1943 i STOCKHOLM

När Finland efter att 1920 ha slutit fred med Sovjetunionen i Dorpat på alla håll erkändes som självständig stat och fritt kunde bestämma om sitt förhållande till främmande makter, var det naturligt att landet försökte finna ett system för de utrikespolitiska relationerna, som kunde stabilisera, befästa och trygga den nyvunna självständigheten. Att bevara självständigheten är givetvis ett utrikespolitiskt mål för varje stat, men en stat i Finlands dåtida ställning hade en speciell förpliktelse att med exceptionell omsorg rikta sin uppmärksamhet på detta problem. Och även om de allmänna förhållandena i världen hela 1920-talet igenom var sådana, att både stora och små folk uppfattade nationernas rätt till frihet och självständighet som en orubblig princip, var Finlands ställning som granne till det bolsjevistiska Sovjetunionen sådan att landets säkerhet måste bli föremål för de utrikespolitiskt ansvariga statsorganens speciella omsorg. Vi led ingen brist på entusiasm, och det var den som gav folket tro på allvaret i vår självständighet, men det världsrevolutionsprogram, som Sovjetunionen förkunnade, tvingade oss att trots vår idealism handla som realister och räkna med att även det värsta kunde hända.

Finland hade, när det i början av 1920-talet bestämde sin utrikespolitiska kurs, två alternativ att välja emellan. Säger vi så, innebär det en generalisering, orättvis i vissa detaljer, men nödvändig för att bilden av vår politiska utveckling skall bli tillräckligt åskådlig. Det ena alternativet var en anslutning till makter som drev en antirysk politik. Det andra alternativet var neutralitet i förhållandet till Ryssland. Finland valde det förstnämnda alternativet, bevarade den principiella och praktiska motsättning, som hade rått mellan Finland och Ryssland från slutet av år 1917 till freden i Dorpat, och sökte nära kontakt med dem bland Rysslands gränsgrannar i väster som var utsatta för samma politiska faror som Finland och som hade samma intressen att bevaka gentemot Ryssland. Dessa strävanden kulminerade i Finlands tillärnade anslutning våren 1922 till det s.k. Warszawafördraget, genom vilket Finland skulle ha förbundit sig till nära samarbete med vissa av Sovjetunionens västra grannländer. Även om fördraget för Finlands del strandade på riksdagens motstånd, överensstämde dock fördragets ledmotiv, i vad samarbete mot Ryssland gällde, med den i Finland dominerande utrikespolitiska uppfattningen. Man önskade upprätthålla nära relationer med de baltiska staterna och i den europeiska politiken sökte man kontakt med de stormakter, som intog en avvisande hållning till Sovjetunionen. Även vår politik i Nationernas förbund dikterades av vårt behov av trygghet österut. Ett annat drag som präglade vår utrikespolitik var de kontakter vissa myndigheter upprätthöll med ryska emigranter. Man kan väl alltså konstatera, att Finlands utrikespolitik särskilt under förra hälften av 1920-talet karakteriserades av en klar tendens till misstro mot Ryssland. Mot det sagda kan dock invändas att många detaljer i Finlands inställning till Sovjetunionen vittnar om att motsättningen inte var så skarp. Invändningen är på sätt och vis berättigad, ty Finlands utrikespolitik avvisade många planer som rekommenderade ett aggressivt uppträdande. Men - som jag nyss sade - vill man ge en allmän bild av Finlands utrikespolitik och de tendenser som präglat den, torde vad jag sagt kunna anses riktigt, trots att en viss brist på noggrannhet i detaljer inte kan förnekas.

Det är väl överflödigt att här redogöra för de skäl som hade dikterat den politiska linje Finland slog in på. Påminner vi oss det allmänna politiska läge som rådde under 1920-talets första år och den attityd man så gott som i hela världen hade intagit till Sovjetunionen, är det svårt att förstå att en stat i Finlands ställning skulle ha kunnat orientera sig annorlunda. Dessutom bör man komma ihåg, att kommunisternas från Ryssland ledda revolutionära verksamhet på grund av händelserna 1918 riktades med speciell häftighet mot Finland. Den hade just vid den tid då vår utrikespolitiska orientering skulle avgöras nått en omfattning som hotade samhällsfreden. Därom vittnar bl.a. att 2 kommunistiska riksdagsmän invaldes i riksdagen 1921.

Under slutet av tjugotalet skedde småningom en omorientering i förhållandet till Sovjetunionen. Det är omöjligt att här undersöka orsakerna till den, ty de är delvis universella. En medverkande faktor var uppenbarligen den alltmer utbredda uppfattningen att sovjetsystemet alls inte var något snabbt övergående tillstånd i Ryssland, utan måste uppfattas som en mer eller mindre stabiliserad regim. Som granne utill Ryssland måste Finland dra vissa slutsatser av en sådan uppfattning. Att kommunisternas offentliga verksamhet i Finland förbjöds genom lagstiftning 1930 bör också beaktas som en speciellt för Finland betydelsefull omständighet. Efter detta utgjorde nämligen den från Ryssland ledda kommunistiska verksamheten inte längre en direkt fara för landets självständighet, varför en förbättring av relationerna till Ryssland icke i detta avseende innebar någon politisk risk.

Ett utåt synligt tecken på den nya linje Finland godtagit är den i början av år 1932 mellan Finland och Sovjetunionen ingångna pakten om nonaggression och fredligt biläggande av tvister. Den måste betraktas som en vändpunkt i relationerna mellan Finland och Ryssland. Den betyder att neutralitetsiden trätt fram i Finlands östpolitik. Och när vi följer den utveckling som sedan har skett, kan vi konstatera, att den nya orienteringen fortsatte, försiktigt visserligen, men konsekvent och säkert. Till denna neutralitetspolitik gentemot Ryssland fogades som en viktig länk Finlands skandinaviska orientering från år 1935. Detta av riksdagen enhälligt deklarerade ståndpunktstagande är av utomordentligt stor betydelse för Finlands Rysslandspolitik. Finland önskade genom att gå in i ett intimt politiskt samarbete med den fredliga statsgrupp, som de tre skandinaviska länderna bildade, visa att det följde dessa länders av alla erkända och utom varje tvivel stående fredspolitik. Det betydde att Finland förband sig att i sina relationer till Ryssland stå utanför eventuella mot detta land riktade koalitioner och att i förhållande till Ryssland iaktta absolut neutralitet. Finlands skandinaviska orientering bör sålunda betraktas som en manifestation av neutraliteten i förhållandet till Sovjetunionen.

Under senare hälften av 1930-talet utvecklade Finland konsekvent och beslutsamt sin neutralitetspolitik. Man kan konstatera, att Finlands östpolitik speciellt under president Kallios presidenttid vågleddes av en målmedveten strävan att skapa förtroendefullare relationer till den stora grannen och visa att neutralitetsorienteringen var allvarlig och uppriktig. Som tecken härpå kan nämnas bl.a. Finlands utrikesministers besök i Moskva i början av år 1937 och underhandlingarna om handelsfördrag med Sovjetunionen. Det var just neutralitetens bevarande och förhindrandet av eventuella ryska misstankar som var avgörande, när Finland, i anslutning till den ståndpunkt Sverige intog, vägrade att sluta en nonaggressionspakt med Tyskland, en åtgärd, vars ändamålsenlighet i ljuset av vad som har hänt efteråt har kritiserats skarpt i Finland. Likaså bör det framhållas att det intresse som Finland visade för bevarandet av Ålands neutralitet var riktat åt två håll och alltså inte alls bara mot Ryssland. För var och en, som inifrån känner till Finlands regerings målsättningar, bekymmer och åtgärder under åren 1937-1939, måste det stå klart att Finland nästan svartsjukt -

om jag så får säga - slog vakt om sin neutralitet och önskade förhindra alla handlingar, som kunde ha gett Sovjetunionen anledning att tvivla på vår allvarliga neutralitetsvilja och vår förmåga att bevara vår neutralitet. Tiden för att gå in på detaljer är ännu inte inne, men framtidens historieskrivning kommer att visa, att man i Finland för att bevara neutraliteten gentemot Ryssland var redo till betydelsefulla utrikes- och inrikespolitiska åtgärder.

När man i ljuset av den senare utvecklingen bedömer Finlands utrikespolitik under åren närmast före kriget, är det nödvändigt att särskilt betona, att Finland hade motiverad anledning att anta att man på ryskt håll kände både positivt intresse för och tillit till Finlands neutralitetspolitik. I detta avseende kan jag inte framlägga något bevismaterial, men jag kan inte låta bli att här citera ett offentliggjort uttalande. USAs förre ambassadör i Moskva J. E. Davies återger i sin bok "Mission to Moskow" en amerikansk diplomats uppfattning enligt en dagboksanteckning den 9 mars 1937: "Finland ansåg han betydde en ljuspunkt i den ryska utrikespolitiken, ty Finland gjorde uppenbarligen stora ansträngningar för att trygga sin oavhängighet både gentemot Tyskland och Ryssland."

Vi vet nu att Finland inte hade framgång i sin neutralitetspolitik. Skärpningen i det världspolitiska läget och världskrigets utbrott ledde till att Sovjetunionen hösten 1939 av Finland krävde territoriella säkerhetsgarantier, krävde att Finland skulle avstå från för landets försvar livsviktiga områden. Dessa krav kunde Finland inte gå med på. Sovjetunionen började ett krig mot Finland, som slutade med freden i Moskva. I denna förlorade Finland landområden som var betydligt större än de som hade krävts hösten 1939.

Motivet för Rysslands territoriella krav på Finland var från första början tydligt och utvecklingens gång har klarlagt det ännu bättre. Ryssland utgick från att ett krig mot Tyskland, trots den i augusti 1939 ingångna nonaggressionspakten med Tyskland, i ett senare skede av världskriget var oundvikligt. Sovjetunionen måste därför trygga alla sina flanker. Därav dess plötsliga åtgärder för att bemäktiga sig östra Polen, Bessarabien och de baltiska länderna.

I fråga om Finland hade Ryssland två säkerhetsproblem. Det första gällde avstängandet av sjölederna i Östersjön för fientlig flotta. Därför ingick Hangö, öarna i Finska viken och Björkö i de ryska kraven. Det andra gällde avlägsnandet av den fara som på landfronterna hotade från Finland. Vi kan måhända utgå från att Ryssland knappast antog att Finland självt skulle börja ett anfallskrig mot sin mäktiga granne, men det kalkylerade med att en mot Ryssland fientlig stormakt i något skede av kriget kunde få en stödjepunkt för angrepp på finländskt territorium och från Karelska näset hota Leningrad. Därför måste Finlands sammanhängande försvarssystem på Karelska näset förstöras. Syftet var dubbelt: att skydda Leningrad mot angrepp och att öppna väg för ett angrepp mot Finland vid en tidpunkt då det eventuellt skulle befinnas vara till gagn för krigföringen.

Att Ryssland med sina krav och sitt angrepp hänsynslöst kränkte Finlands rätt har allmänt erkänts, mest auktoritativt genom beslut av Nationernas förbunds generalförsamling. Men det kan vara på sin plats att undersöka om det ryska angreppet var nödvändigt ens med tanke på Rysslands egna intressen. Vi behöver då inte komma med någon bedömning av huruvida Rysslands kalkylerande med att Tyskland i ett eventuellt krig ville använda Finland som stödjepunkt för ett angrepp var motiverat eller ej. Denna omständighet är ju inte av avgörande betydelse, ty nödvändigheten för Rysslands egen del av ett ryskt angrepp var beroende av om Finland hade önskat och kunnat förbli neutralt och bevara landets integritet. Till detta kan sägas, att Finlands neutralitetspolitik gentemot Ryssland på 1930-talet var allvarligt menad, och att den skulle ha fortsatt vilken vändning det stora världskriget än hade tagit. Finland hade varit berett att med vapen i hand skydda sin neutralitet och suveränitet mot ett hotande angrepp från vilket håll som helst. Hos oss rådde då och råder fortfarande allmänt den uppfattningen att Finlands geografiska läge och en väl utrustad arme skulle ha gett oss förutsättningar att bevara vår neutralitet och avvisa angrepp som riktades mot den, ty ett angrepp från annat håll än österifrån drabbar oss bakom Sveriges rygg. På grund av denna omständighet skulle vi ha kommit att tillsammans med Sverige driva neutralitetspolitik i en riktning. På tal om detta har det utomlands ibland sagts att det i vissa medborgarkretsar hos oss fanns sympati för nationalsocialismen, men till detta bör för det första sägas att det inte kan råda något tvivel om den fasta demokratiska övertygelsen hos den överväldigande majoriteten av Finlands folk. Ansvariga kretsar i Finland finner inte tanken att Finland genom en s.k. femte kolonn kunde ha blivit en stödjepunkt för ett tyskt angrepp värd att ta på allvar. Sådana föreställningar i utlandet bottnar i total okunnighet om våra förhållanden. Det har i alla fall varit nödvändigt att nämna dem, ty de dyker fortfarande upp.

Alla som hade tillfälle att på nära håll följa med finländska stämningar och opinioner hösten 1939 kan försäkra, att viljan att undvika krig var allmän i landet och oerhört stark. Även de obetydliga kretsar, inom vilka tankar och ord tidigare hade dominerats av misstro mot Ryssland och däri bottnande aggressivitet, tystnade under de ödesmättade dagar, då underhandlingar fördes i Moskva, och efteråt och hoppades uppriktigt på att freden skulle bevaras. Vi hade också, hur blåögt det än nu kan förefalla, en rätt allmän, förtröstansfull tro på att det inte skulle bli krig. Vi kunde inte då ana, hur våldsamt det nyss utbrutna världskriget skulle bli, vi kunde inte föreställa oss, hur lite nationers självständighet, om den så varat i sekler, nonaggressionspakter, neutralitet och fredsvilja kunde hindra våldets makter från att gå till angrepp. Vi utgick ifrån att vi inte hotade och inte heller i ett senare krigsskede skulle hota Ryssland och att vi hade historisk och av alla erkänd rätt till vårt territorium. I förlitan på detta trodde vi att vi trots hotande förebud skulle få bevara vår goda fred. In i det sista rådde bland folket och även inom regeringen en fast optimism, men den var förknippad med en försiktighet, som gjorde att vi inte överraskades helt oförberedda, när det plötsliga angreppet sedan trots allt kom.

Vi hade hösten 1939 under förhandlingarna med Ryssland avvisat Rysslands territoriella krav i den skarpa ton ett gott samvete tillät. Men man bör observera, att vi, så långt vi ansåg oss kunna göra medgivanden utan att skada våra försvarsmöjligheter, hade varit redo till kompromisser. En konsekvens av denna ståndpunkt var att vi, när Sovjetunionen hade börjat sitt angrepp, försökte få till stånd nya underhandlingar för att undvika krig. Ett regeringsskifte ansågs nödvändigt för att skapa ett gynnsamt utgångsläge för förhandlingarna. Efter att ha fått riksdagens enhälliga förtroendevotum avgick regeringen. I den nya regeringen hade bl.a. de män utbytts, som antogs stå mest i vägen för nya underhandlingar. Den av nuvarande president Ryti bildade regeringen var i främsta rummet tänkt som en fredsregering och den överlämnade genom svenska regeringens förmedling till Sovjetunionen ett förslag om inledande av nya förhandlingar samt ett meddelande om sin önskan att göra nya positiva förslag till konfliktens lösande. Men Sovjetunionen gick inte med på detta förslag, i detta skede hade man slagit igen dörren genom att bilda Kuusinens skuggregering. Min framställning, som syftat till att ge en bild av den finländska neutralitetspolitiken gentemot Ryssland, kulminerar i den överlagda medgörlighet Finland strax före vinterkriget och särskilt efter att det hade inletts visade mot Rysslands krav. Framhäver man särskilt denna omständighet riskerar man att vår redobogenhet att pruta av på våra oomtvistliga rättigheter kan uppfattas som fördömlig opportunism. Finlands krig har i det allmänna medvetandet glorifierats därför att det har haft karaktären av rättskamp, ett litet folks protest mot våldets och styrkans rätt, som har gjort ett mäktigt intryck på världssamvetet, och det kan därför hända att en påminnelse om vår kanske medvetet bortglömda medgörlighet fördunklar glansen av den uppskattning vår kamp rönt. Men är det inte trots allt så, att den medgörlighet Finland visade på grund av styrkeförhållandenas ojämnhet endast kan förläna kampens gloria ökad glans? Den visar ju att vi inte gick in i kriget av lättsinne eller bara för den nationella ambitionens skull.

Vinterkriget slutade med freden i Moskva. Villkoren var fruktansvärt hårda. Och ändå hade man på finländskt håll den inställningen till fredsslutet att det var en lösning som det inte föreföll finnas realistiska förhoppningar om att få ändrad. Men Sovjetunionens handlande genast våren 1940 gav i Finland välmotiverad anledning att frukta att Moskvafreden för Sovjetunionen var bara en vapenvila och att avsikten var att gradvis göra Finland till Sovjetunionens vasall. I Finland förstod man, att Ryssland bara väntade på den lägliga tidpunkten. Allt detta har det talats alldeles tillräckligt om, och jag ämnar inte säga mer om det, men det måste nämnas också här för att skildra den allmänna utvecklingen.

Man kan förstå att Finland, efter att ha försatts i detta läge, såg de tyska truppernas transitering till Nordnorge från och med hösten 1940 som en viss trygghetsgaranti. Beviljandet av denna transiteringsrätt var i och för sig inte en handling som var oförenlig med neutralitetsiden, sådan den utformats av det moderna kriget. Finland hade gett Tyskland transiteringstillstånd inemot ett halvt år efter det att Sovjetunionen hade tvingat oss att bevilja en omfattande transitotrafik till Hangö, som inte var förutsatt i Moskvafreden. I detta sammanhang kan det framhållas, att Sovjetunionen aldrig har protesterat mot den tyska transiteringen. Men i de förhållanden Moskvafreden hade skapat i Finland var denna transitering av avgörande betydelse för vårt öde. Två faktorer, Rysslands oförställda avsikt att omintetgöra Finlands självständighet och de fortsatta tyska trupptransporterna genom Nordfinland, avgjorde Finlands närmaste framtid. Man tycks på sina håll önska diskutera frågan om hur Finland sommaren 1941 kom i krig med Ryssland, och till det kan sägas, att det då inledda och ännu pågående kriget är en fortsättning på det anfall Ryssland började den 30 november 1939. Alla som inte finner detta svar tillfredsställande bör försöka sätta sig in i de finländares ställning, som sommaren 1940 levde i den av händelseutvecklingen mer och mer befästa tron att Ryssland bara väntade på ett lämpligt tillfälle att fullfölja den förintelseplan som avbrutits genom fredsslutet i Moskva. Särskilt bör i detta sammanhang framhållas att tyskarnas transitering genom finländskt territorium hösten 1940 inte på något sätt förändrade Rysslands hållning till Finland. Den var lika olycksbådande som tidigare. Skeendets obönhörliga logik har sedan dess lett till det krig vi alltjämt utkämpar, logiken i det skeende Sovjetunionen satte i gång genom sitt angrepp 1939. Ingenting kan vara orättvisare än att de, som hösten 1939 i kraftiga ordalag fördömde det ryska angreppet, nu mot Finland utslungar beskyllningen för att vara en angripare som förtjänar straff. Man kan för övrigt göra en sällsam iakttagelse om dagens Finland: just den omständigheten att vi av så smärtsam och så färsk erfarenhet vet vad det betyder att ett folk hotas av undergång och till vilka offer ett folk är redo för att avvärja den gör att vi förstår den våldsamma styrka, med vilken Ryssland har kämpat för sin nationella existens mot en fiende, som har angett landets förintelse som sitt mål.

Jag kommer kanske att få höra, att vad jag i det föregående har sagt om det yttre händelseförloppet är allmänt känt i Sverige. Det är väl sant. Men med allt detta har jag särskilt velat framhålla att vi finländare känner att vi har kommit in i ett långt krig som för oss har medfört oerhörda mänskliga och materiella förluster, mot vår allvarliga och uppriktiga vilja, ty vi har velat bevara vår neutralitet och ett fredligt grannförhållande till det land, som har angripit oss. Såvitt jag kan förstå har det också varit nödvändigt att öppet få uttala en uppfattning, som vi finländare har haft och alltjämt har, den nämligen att vi hade kunnat bevara vår neutralitet i ett krig i vilket Ryssland hade kommit att delta. Hade Rysslands gräns gått på Karelska näset inom kanoners skottvidd från Leningrad sett, då skulle Ryssland under det krig som började 1941 ha varit bättre skyddat vid sin gräns mot Finland än nu, då det i förlitan på våldets och styrkans rätt hade flyttat sina gränser så att de låg utom kanoners skottvidd västerom Viborg, på Hangö udd och i Salla. Men om Ryssland från första början var berett för offensiv för att nå omfattande expansiva mål, då faller den här framlagda argumenteringen. Då fanns det ingen möjlighet för oss att undgå kriget, då har vår strävan till neutralitet inte varit till någon nytta.

Den översikt jag i det föregående har försökt ge av Finlands neutralitetspolitik har varit nödvändig för att vissa slutsatser skall kunna dras. Utlänningar frågar oss ofta: Hur tror ni finländare att era relationer till Ryssland kommer att utvecklas i framtiden? På den frågan kan man naturligtvis i detta nu inte ge ens ett generellt svar. Det finns så många på saken verkande faktorer som inte är beroende av oss finländare och som ännu är obekanta även för alla andra, som våra inbördes relationer angår. Dessutom pågår mellan Finland och Ryssland ett krig, för vars avslutande Ryssland har sagt sig kräva kapitulation utan villkor, något som för vår del inte kan komma i fråga. Just för de allierade borde det stå tillräckligt klart, vilket resultat kapitulation utan villkor har lett till bl.a. i Norge och Danmark, för att vår ståndpunkt skall vara begriplig.

Men trots att dessa faktorer finns, som hindrar ett klart ställningstagande, kan från finländskt håll framläggas några synpunkter, med stöd av vilka man kan skapa sig en viss bild av hur vi antar att relationerna mellan Finland och Ryssland kommer att utvecklas efter freden. Hos oss i Finland råder den uppfattningen att Sovjetunionen efter detta krig förblir en stormakt. Att denna stormakt är vår granne eller att vi är granne till denna stormakt, är ett faktum som vi ingenting kan göra åt. Det är utgående från detta faktum vi har att dra våra slutsatser.

Vilka är då dessa slutsatser? Man måste förstå oss, om vi ännu inte, under pågående krig, har kunnat undersöka dem nämnvärt. Man måste förstå, att vi i en tid, då nästan varje hem i Finland sörjer en stupad, inte i allmänhet har börjat dryfta dessa saker, ty kriget, som hotar att förinta hela vår nationella existens, kräver all vår kraft, och det måste föras till slut, till en fred som tryggar vår frihet och vår självständighet. Men i enlighet med vad jag i det föregående har sagt om finländsk politik antar jag att de slutsatser som kan dras av Rysslands framtida ställning i huvudsak bör gå i följande riktning.

Ett Finland som har bevarat sin självständighet - ty detta är ett conditio sine qua non för all finländsk bedömning - står efter detta krigs slut teoretiskt inför samma alternativ som Finland 1920. Det måste alltså välja antingen en antisovjetisk politisk linje eller neutralitet. Dessa teoretiska alternativ finns, en annan sak är om de, speciellt det förra, kommer att föreligga i praktiken. Dessutom kan ett samgående i ett säkerhetssystem, bl.a. med Sovjetunionen, komma i fråga, men detta alternativ är avhängigt av allmänna arrangemang för att trygga freden.

Ser vi vårt förhållande till Ryssland i detta ljus, måste vi öppet och fördomsfritt utgå ifrån att en anslutning till en antirysk maktfront då Ryssland förblir en stormakt inte, som vi ser det, är förenlig med våra nationella intressen. En liten stat kan inte i det mekaniserade krigets tidevarv ständigt stå beväpnad till tänderna. Minst av allt har den möjligheter härtill, om ett krig har gjort den svårt skuldsatt. Det kan inte ligga i Finlands intresse att vara den ytterst belägna bundsförvanten till någon stormakt, ständigt på vakt vid Rysslands gräns och den första som trampas ner av fienden, en bundsförvant som inte har ett så stort politiskt inflytande att dess ord har någon betydelse när man beslutar om krig och fred. Landet skulle då vara tyst bolagsman i en koalition, som skulle innebära oskäliga, med tiden övermäktiga bördor. Det skulle bli ett slagfält närhelst storpolitiska tvister ledde till krig, oberoende av om det stod utanför dem. Vi kan inte heller bygga vår framtida utrikespolitik på motsättningarna mellan Ryssland och dess nuvarande bundsförvanter och på en förutspådd missämja mellan dem. Det skulle vara en spekulation i mycket vaga möjligheter, och en sådan politik skulle, om en missämja faktiskt uppstår, resultera i att Finland skulle bli en ständigt kämpande framskjuten stödjepunkt för en mot Ryssland fientlig stormaktsgrupp. Finlands nationella intressen medger alltså inte att landet binder sig vid en antirysk politisk linje eller söker en sådan.

Det andra alternativet är att föra en neutralitetspolitik. Enligt vad jag kan finna bör vår nationella politik, när freden kommer och redan medan vi bereder oss på den, syfta till en återgång till den neutralitetspolitik händelsernas olyckliga utveckling tvingade oss bort ifrån 1939. Jag tror att denna uppfattning håller på att vinna terräng i Finland. Den är förknippad med en innerlig förhoppning om skandinaviskt samarbete, ty vi inser, att hjälp från de skandinaviska länderna, i detta nu framför allt från Sverige är betydelsefull för oss.

Man kan naturligtvis hävda att det är en utopisk tanke, att Finlands folk, så känt för sin hårda sisu, skulle vara böjt för en uppriktig grannsämja med Ryssland, som betraktats som en arvfiende. Medan kriget pågår och dess fasor ännu lever i färskt minne är det fullt motiverat att hysa tvivel. Men man bör komma ihåg, att det t.ex. på 1800-talet i Finland rådde en fredlig stämning gentemot Ryssland, ja en allmänt omfattad och lovordad lojalitet -- Alexander II:s staty står ännu i dag på hedersplats på Senatstorget i Helsingfors. Lojaliteten försvann inte förrän Tsarryssland vidtog förtrycksåtgärder mot Finland. Det finns ingen orsak att tvivla på att Finlands folk kommer att hålla korrekt och oklanderlig grannsämja, om relationerna mellan Finland och Ryssland bygger på rättvisans grund och om Finland bevarar både sin inre och sin yttre oavhängighet. Men ett absolut krav är att det råder en känsla av fullkomlig trygghet i landet.

Tyvärr kan vi inte medan kriget pågår göra någonting politiskt verkningsfullt, i vilket den uppfattning jag framlagt kunde komma till uttryck, ty vi står inför ett krav på kapitulation utan villkor. Vi är därför tvungna att föra en förhalande, dilatorisk politik, hur många risker den än ur vår synpunkt har kunnat innebära. Vår regering följer dock vaksamt med alla tillfällen att sluta en hederlig fred som möjligen kan yppa sig. Men fastän vi inte är blinda för riskerna i ett fortsatt krig, är det underbart att se, hur lugnt och förtröstansfullt Finlands folk mitt uppe i all osäkerhet ser på sin framtid. Vad bygger en sådan förtröstan och ett sådant lugn på? frågar man kanske. Det finns bara ett svar: på vår rättvisa sak. Vi förlitar oss på president Roosevelts föregångare, den store Lincolns ord: "Ingen sak är slutgiltigt avgjord här i världen, om den inte är rättvist avgjord."