|
Viceordförande Arvo Hautala^1 21.3.1971 Helsingfors Bäste Broder, Jag har fått Ditt 16.2.1971 daterade brev i rättan tid, och jag hade även ämnat svara på det i tid, men mitt brev har blivit fördröjt, vilket också kan vara till nytta, eftersom jag först nu tror mig se situationen sådan den är. Mina ögon öppnades, så att säga, först då DFFF röstade sig ut ur regeringen. Jag har den föreställningen, att jag icke var den ende, som beklagade detta beslut och försökte få det ändrat. Det s k UKK-avtalet är redan historia, så därför lönar det sig just icke att tala om det. Största delen av arbetarna hos oss utför sitt arbete på ungefär de villkor avtalet innehöll. Då jag lade mig i saken, var min avsikt att försöka få kyrkan mitt i byn och trygga arbetsfreden, men i synnerhet att få till stånd ett avtal om minimilöner samt en retroaktiv konjunkturskatt. Jag har varit för en konjunkturskatt (ej för innehållningar) och för permanent konjunkturskatt. Då den ej åstadkoms i tid, såg jag i det här medlingsförslaget ett medel att åtminstone principiellt bana väg för en beskattning, som gagnar samhället och ej den enskilde. Efter det jag gjorde mitt förslag har jag ej blandat mig i saken, som är en affär mellan arbetsmarknadsorganisationerna. Men jag är ense med Dig därom, att de nationalekonomiska skadeverkningarna redan nu är oberäkneliga, varvid jag i främsta rummet menar förlusten av internationell kredit, förlusten av arbetskraft etc. Du talade förståelsefullt om min ställning och försäkrade, att avsikten icke är att i samband med strejken rikta ett angrepp mot mig. Så är det väl också i huvudsak, men enligt Kansan Uutiset (=det folkdemokratiska huvudorganet i Finland) för i dag skriver Kansan Tahto (=en annan folkdemokratisk tidning): "Krisens namn är UKK". På dylikt var jag givetvis beredd, och det rubbar ej mitt lugn i någon högre grad. Men annorlunda förhåller det sig på den politiska sidan. Jag har arbetat -- med otack, kan man också säga -- för att dra in DFFF i regeringsansvaret, och när det år 1966 lyckades, ansåg jag att min viktigaste politiska strävan hade lyckats. Nu säger DFFF självt upp sig ur regeringen, av ett andra rangens yttre skäl, men på grund av en så mycket mera betydande inre spricka. Det kändes för mig som att bli slagen i nunan med en våt disktrasa. Den återstående regeringslösningen anser jag icke lika god som den kasserade, men man skall väl reda sig med den här också, låt så vara att det kommer att gnissla. Hade jag trott att nyval kunde ge nya utgångspositioner, skulle jag ha tagit min tillflykt därtill, men under nuvarande förhållanden finnes ingen hjälp att vänta där. Jag sätter värde på att Du skrev. På många punkter i Ditt brev kan jag instämma. Men ett utträde ur regeringen med vett och vilja, och såvitt jag förstår ett utträde genomdrivet mot majoritetens faktiska vilja, tvingar mig att se på strejkaffärerna något annorlunda än jag tänkte mig ännu i det skede då jag onödigtvis framlade mitt förslag. -------- 1 Arvo Hautala, f 1917, har bakom sig en lång karriär inom fackföreningsrörelsen; under ca ett årtionde efter kriget var han ordförande i köttförädlingsbranschens fackförbund, därefter fram till 1976 andra ordförande i Fackföreningarnas centralförbund (FFC); 1976 inträdde han som folkdemokratisk representant i regeringen Miettunen i egenskap av bostadsminister; Hautala har även innehaft många ledande poster inom DFFF och Finlands kommunistiska parti, vars "revisionistiska" majoritetsflygel han tillhört och tillhör. -------- |