23

RESULTATEN AV RIKSDAGSVALEN ÅR 1936. SOCIALDEMOKRATERNAS FÖRÄNDRADE INSTÄLLNING TILL REGERINGSSAMARBETET. KALLIOS REGERING. KALLIO VÄLJS TILL PRESIDENT. UNDERHANDLINGAR OM REGERINGSSAMARBETE MELLAN AGRARFÖRBUNDET OCH SOCIALDEMOKRATERNA. REGERINGENS SAMMANSÄTTNING.

Högeraktiviteten mot demokratin hade resulterat i att högern splittrades och förlorade sin ledande ställning. Bedömningen av laget efter valen 1936 var till stor del en mycket enkel aritmetik. IKL, samlingspartiet, svenskarna och framstegspartiet var små grupper både var för sig och sammanräknade, och dessutom absolut olika varandra. Agrarförbundet hade behållit sitt mandatantal och sitt grepp om politiken i landet, det var den näststörsta gruppen i riksdagen. Men den största var socialdemokraterna med sina åttiotre mandat, och de hade nu i de två senaste valen vunnit de flesta mandaten. Det gick inte längre att förbigå dem vid regeringsbildningen, fast man ännu en gång försökte göra det, och de var också själva mogna för att direkt ta del i regeringsarbetet och allt vad det förutsatte.

Socialdemokraternas interna utvecklingsprocess fram till detta skede skildrade jag år 1942 i min bok "Suomen kansan eheytymisen tie" (Finlands folk på väg mot samförstånd; icke utgiven på svenska.):

"För det första: socialdemokraterna intog från början en strängt avvisande hållning till kraven på att kommunisterna skulle uteslutas ur riksdagen och det offentliga livet i övrigt. De gjorde det inte för kommunisternas skull, ty socialdemokraterna hade redan i över tio års tid obarmhärtigt kämpat mot kommunisterna bland arbetarbefolkningen. De hade fått se sin kamp leda till resultat, ty kommunisternas understöd hade gradvis minskat. De tvister mellan olika riktningar som pågick bland kommunisterna hade haft en förlamande inverkan på deras verksamhet, som inte längre var lika effektiv som i början av 1920-talet. Om demokratin hittills hade bestått kommunisterna till trots, så tänkte socialdemokraterna, kunde den tolerera dem också nu, då deras inflytande stadigt avtog.

Men denna praktiska synpunkt var ingalunda den för socialdemokraternas ståndpunktstagande avgörande. Det dikterades egentligen av deras uppfattning om den politiska frihetens värde för arbetarklassen. Om man tillät att den begränsades i fråga om kommunisterna, kunde socialdemokraterna snart vara i turen. Arbetarbefolkningens politiska rättigheter var resultatet av en lång kamp. Arbetarnas fördelar måste bevakas i det politiska livet för att de skulle bestå. Därför gällde det att hålla fast vid dem. Det var ur denna synvinkel som det socialdemokratiska partiet bedömde den antikommunistiska folkrörelsens strävanden och beslöt att bestämt motsätta sig dem. Då lapporörelsen sedan i ett senare skede framförde ett krav på att även socialdemokraterna tillsammans med kommunisterna skulle uteslutas ur det offentliga livet i landet, kunde socialdemokraterna visa på att de med tanke på arbetarbefolkningens bästa hade haft rätt i sitt motstånd mot undantagslagstiftningen.

Lapporörelsens kamp för att utesluta socialdemokraterna ur det politiska livet har haft en avgörande effekt på den inställning, som den socialdemokratiska arbetarbefolkningen tillägnat sig gentemot självständigheten, statsmakten och fosterlandet.

Den utveckling, som under den gångna tioårsperioden hade skett i fråga om arbetarbefolkningens ställning och levnadsvillkor, hade varit anmärkningsvärt gynnsam. Arbetarnas ekonomiska och sociala ställning hade befästs, arbetsförhållandena hade kontinuerligt förbättrats, arbetarbefolkningens politiska inflytande hade vuxit. Men för arbetarna själva var det viktigt, att allt detta hade skett under deras egen medverkan, att riksdagsrepresentanter som de själva valt hade drivit deras sak. På detta sätt kunde de socialdemokratiska arbetarna känna, att de själva var med och utvecklade statsmakten så, att den hade börjat ta hänsyn till deras behov och arbeta för en förbättring av deras villkor. Men detta innebar ju, att de själva hade en andel i staten, en andel vars storlek och värde berodde på den styrka de gemensamt representerade.

De fördelar, som arbetarbefolkningen hade uppnått, hade vunnits genom politisk verksamhet. De kunde bibehållas och ökas endast under förutsättning att arbetarnas rätt att ta del i det politiska livet upprätthölls. Om arbetarbefolkningen berövades denna rätt, innebar det att de sociala resultat man fått till stånd genom ihärdigt arbete äventyrades. Därför skulle arbetarbefolkningen inte utan strid avstå från sina politiska rättigheter, sin andel i staten. Men det man kämpar för betyder alltid ett värde för den kämpande. Staten hade blivit värdefull för arbetarbefolkningen. När arbetarna alltså kämpade för sina politiska rättigheter, kände de att de samtidigt kämpade för staten, sådan den nu var. I och med att den socialdemokratiska arbetarbefolkningen försvarade sin egen rätt, försvarade den även den demokratiska stat, som tryggade dess rätt att delta i det politiska livet. Så hade man kommit därhän, att arbetarbefolkningens inställning till staten hade blivit en annan än förut. De krav, som hade varit avsedda att fjärma den socialdemokratiska arbetarbefolkningen från staten, hade tvärt om fört den närmare staten."

Den inrikespolitiska utvecklingen i Finland stod i ett visst löst sammanhang såväl med de storpolitiska utvecklingslinjerna som med våra egna utrikespolitiska linjer. Då kraftlösheten hos Nationernas förbund började bli uppenbar, hade Finland på två sätt sökt mera konkreta garantier för sin trygghet. Å ena sidan insåg man, att den nordiska neutralitetslinjen även var Finlands och strävade att uppnå intimare relationer till Skandinavien, särskilt till Sverige. Å andra sidan föreföll den med Sovjetunionen ingångna nonaggressionspakten i och för sig inte tillräcklig. Viljan att inleda en dialog med vår stora granne väcktes, en vilja som konkretiserades i Kallio-regeringens Holstis resa till Moskva. Det faktum att Holsti hade blivit utrikesminister var redan i och för sig ett ställningstagande, ty han var erkänt antitysk, visserligen närmast engelsk- eller i stort sett västmaktsorienterad. Så hade alltså vår utrikespolitik i mitten av trettiotalet dragit de slutsatser som tiden krävde: man var inriktad på neutralitet och orienterade sig därför mot de nordiska länderna, samtidigt som man sökte förbättra relationerna till Sovjetunionen. Det är en sak för sig, att det sistnämnda försöket slutligen inte lyckades, emedan förutsättningarna för ett stärkt inbördes förtroende ännu var alltför bristfälliga och för att man begick ett misstag i valet av ressällskap för Holsti. Jag har dock en känsla av att om inte stormaktskonflikten hade så att säga vält konferensborden överända, så hade våra relationer till Sovjetunionen inom en relativt kort tid reglerats på ett gynnsamt sätt Den goda viljan hade redan på ömse sidor hunnit ta uttryck på hög nivå. På vår sida var bland annat den socialdemokratiska pressens om mognad vittnande inställning till Sovjetunionen ett gott varsel. Det s.k. "rödmyllesamarbetet" hade också i detta avseende säkert varit till gagn för riket, om tiden hade tillåtit det.

I våra dagar är det kanske svårt att förstå, hur djupt rotad uppfattningen om att världen inte längre skulle finna sig i ett nytt storkrig var på tjugo- och trettiotalet. Man trodde att de fruktansvärda erfarenheterna och följderna av det första världskriget hade etsat sig in i minnet och att en allmän opinion skulle garantera bestående fred. På många håll litade man även in i det sista på Nationernas förbunds möjligeter att medla i en allvarlig kris. Fastan denna tillit fick utstå många törnar, förblev dock hoppet som närde den levande inom människorna. Därför kom också Finlands beredskapsanslag, till och med för grundanskaffningar, att utgöra en ständig anledning till misshälligheter. De sista åren under 30-talet fram till kriget utgjorde hos oss det första skedet av en utvidgad och fördjupad social lagstiftning; det betydde att fosterlandets kraftresurser utnyttjades för det gemensamma bästa även i handling och inte enbart i festtal. Denna konsolideringsprocess inom nationen gav en så stark tro på framtiden, att det inte var lätt att inse allvaret i det hotfulla tryck, som Hitler-Tysklands aggressivitet utövade på den internationella situationen.

Sedan valresultaten hade klarnat sommaren 1936, fick Kivimäkis regering ännu en tid fortsätta sitt skuggliv, ty fastän man insåg nödvändigheten av en ny regeringsbas, gav dess förutsättningar och framför allt dess sammansättning anledning till grubbel för en lång tid framåt. Centerhögerflygeln hade inkommande januaris "presidentval i blicken", som jag 27.7.1926 under min resa till olympiska spelen i Berlin på Östersjön skrev till Kaarlo Hillilä, i vars sällskap jag under de åren ofta dryftade agrarförbundets linjefrågor. Jag förklarade för honom dessa preliminära utkast:

"Men säkert är att i synnerhet med tanke på presidentvalet försöker man få agrarförbundet att åta sig regeringsansvaret. Avsikten är, enligt vad jag vet, att be P.E.S. bli president. Och P.E.S. har sagt, att om agr+ saml + framst tills. ber honom, ställer han upp som kandidat. Ellen Sv. är speciellt pigg på att fortsättningsvis ta emot det höga ämbetet.

Men ett villkor för allt detta är, att agr:förb. går med. Och säkert är att många krafter inom agr. kommer att göra sitt bästa att få agr:förb. med i detta företag. Med tanke på finskhetsfrågan vore denna lösning beklaglig. Men Kivimäki, som förmodligen skulle bli kandidat för framst., vore inte trevligare. Dessutom lär agr. inte ha någon presidentkandidat, som säkert skulle accepteras. Kallio vore den enda, men hans popularitet är mycket svag. Om nu agr + framst + saml enas om Ukko-Pekka, kommer valen antagligen för agr:s del att gå relativt bra, men IKL:s läge i valen blir jämmerligt. Om Ukko-Pekka blir borgarpartiernas gemensamma kandidat, blir naturligtvis IKL:s ställning dålig, för att de har svårt att få sina anhängare emot Ukko-Pekka i valen. Denna konstellation skulle medföra ett förkrossande valnederlag för IKL och psykologiskt sett vore det i detta nu synnerligen viktigt.

Men denna plan skulle förmodligen förutsätta regeringssamarbete av agr + saml + framst. Och där kan agr:s radikala element ställa upp sådana villkor, att allt störtar ihop. Jag kan inte förutsäga hur Ukko-Pekkas anhängare bland agrarerna har för avsikt att manövrera en sådan här plan, men jag tror att utveckligen kan komma att gå i den här stilen.

Här några funderingar, och därtill kommer en i mitt tycke dock mindre viktig omständighet, som jag ofta har hört antydas, nämligen den att agr:förbundets samarbete med soc.dem. åter skulle föra samlingspartiet närmare IKL."

I början av september blev det klart, att agrarförbundet inte skulle kunna ställa sig bakom Svinhufvud i elektorsvalet. Jag skrev till Hillilä 1.9.: "Då jag lyssnade till den diskussion, som uppstod i partiets centralstyrelse, sedan Reinikka på rak arm hade föreslagit att man skulle ställa upp U-P. som kandidat, insåg jag att det var fullständigt omöjligt. Det sades rent ut från många håll i landet, att om efter blundern år 1931 U-P. ännu en gång blir agr:förbundets kandidat, så kan agr. vänta sig ett obarmhärtigt valnederlag. Och det är väl förmodligen så. Om agr:förb. överger gubben kommer det -- så vitt man förstår -- att innebära att han är ur räkningen, eftersom han har meddelat att han åtar sig en kandidatur endast om de finska borgerliga partierna gemensamt ställer upp honom, men han blir inte kandidat för ett enda parti."

Just i detta skede höll socialdemokraternas och agrarförbundets förhandlingskontakt på att bli aktuell: "Socialisterna har talat om samarbete med många av våra ledande män, och jag tror att någonting som bäst håller på att klarna." Och 13.9. rapporterar jag faktiskt till Hillilä, att arbetet är i full gång: "Förhandlingarna med socialisterna om en gemensam bas har inletts och pågår som bäst. Jag var med om den första: Tanner, Pekkala och partisekreterare Aaltonen, de våra var Niukkanen, Vesterinen, Koivuranta + ego. Och i allt väsentligt konstaterades att förutsättningar för samarbete föreligger, fast det finns en hel del detaljer, i fråga om vilka man har olika åsikter. Därefter har socialisterna gjort ett utkast till samarbetsbas och detta har behandlats av oss och i delegationen. Frågan kommer åter upp om tisdag. Jag har en känsla av att det kommer att ordna sig, men kanske dröjer det ännu några veckor."

Efter spelöppningen sände agrarförbundsgruppens delegation Viljami Kalliokoski, Juho Niukkanen och mig för att driva förhandlingarna; socialdemokraternas huvudförhandlare var Aleksi Aaltonen. Samarbetsberedskapen var rätt stor på ömse sidor. Niukkanen kunde pruta på eftergifterna till socialdemokraterna, och i rätt stor utsträckning tycktes de vara möjliga att göra. Å andra sidan hade ju agrarförbundet kunnat förbigås, och Niukkanen var inte alls tilltalad av tanken att socialdemokraterna skulle komma åt att regera utan agrarförbundet "under så här goda tider". Niukkanen var kanske bättre än någon annan förtrogen med republikens finanser.

Faktiskt nådde vi enighet om huvudpunkterna redan före den 24 september, och så var grunden lagd till det program, som sedermera möjliggjorde bildandet av den s.k. rödmylleregeringen.

Då på hösten stod det visserligen alls inte klart, att detta samförstånd med det snaraste skulle komma att leda till en samregering. Juho Niukkanen höll under förhandlingarna envist fast vid tanken på en ren agrarförbundsregering, som vänstern enligt det överenskomna programmet skulle ge sitt stöd, och själv hade jag i princip varit inne på den linjen redan under sommaren. Medan jag då övervägde saken, hade jag dock haft mina tvivel om socialdemokraternas inställning, och jag hade skrivit till Hillilä: "Men socialisterna litar en gång för alla inte på agrarförbundets förmåga att med en egen regering sköta landets angelägenheter enligt det program du lagt fram och vilket de utan tvivel skulle godkänna. Och visst är det sant: agrarförbundet har inte regeringsdugliga män, och de som hittills har förvärvat regeringserfarenhet är konservativa till sin inställning. Det är inte att undra på att socialisterna inte har lust att lämna regeringsansvaret till agrarförbundet, om inte några alldeles exceptionella omständigheter yppar sig. Och där står vi alltså."

Ett av dessa förhandlingar helt oberoende händelseförlopp skulle snart visa, att frågan om socialdemokraternas inträde i regeringen vid detta laget ännu var helt teoretisk. I slutet av september försattes Kivimäkis ministär i en ohållbar situation på grund av att en promemoria från Detektiva Centralpolisen, som denna på regeringens uppdrag hade avfattat om kommunistisk infiltration i olika medborgarorganisationer, råkade komma till offentligheten. Promemorians förteckningar över namngivna och därmed som "folkfrontsvänliga" stämplade personer var häpnadsväckande och uppståndelsen blev stor. Medan den pågick föll regeringen, visserligen inte direkt på grund av promemoriaärendet. Då ordförandena i de olika riksdagsgrupperna därefter 29.9. med presidenten diskuterade den nya regeringen, föreslog Väinö Tanner ett socialdemokratiskt deltagande. Svinhufvud var först med om saken, men ändrade nästan omedelbart åsikt.

Resultatet blev den uppenbart interimistiska Kallio IV, i vilken agrarförbundsbesättningen kompletterades av två framstegspartiministrar och två adoptivsöner ur samlingspartiet. Kallio hade avvärjt Svinhufvuds försök att åstadkomma en högercenterregering. Ett av hans mest betydelsefulla val var att han tog in Holsti som utrikesminister, sedan denne hade varit borta från posten ett och ett halvt årtionde. Niukkanen blev finansminister, samlingspartimedlemmen Y. W. Puhakka inrikesminister och Urho Kekkonen justitieminister.

En annan följd av presidentens tillvägagångssätt var, att socialdemokraterna definitivt beslöt förhindra att han blev omvald och som känt även lyckades i sitt uppsåt. Varefter det var oundvikligt att de skulle komma med i regeringen. I min bok "Suomen kansan eheytymisen tie" skildrade jag resultatet av denna politiska process på 30-talet så här:

"Denna nya maktgruppering i statslivets ledning blev märkbar redan efter valen år 1936. Men först sedan republiken följande år hade fått en ny president, fick landet en regering, i vilken socialdemokraterna var med tillsammans med agrarförbundet och framstegspartiet. Denna regeringskoalition var samförståndspolitikens dittills största seger. Och betecknande var att den i avsevärd grad hade möjliggjorts av det faktum, att socialdemokraterna föregående höst hade förvägrats möjlighet att påverka lösningen av regeringsfrågan, för att de inte ansågs regeringsdugliga. Detta hade förorsakat en kraftig reaktion på socialdemokratiskt håll, de hade övergått från försvarskamp till anfallskrig: de krävde ett definitivt erkännande av sin politiska självbestämmanderätt, de krävde rätt att delta i rikets administration även som medlemmar av dess regering. Och när tillfälle därtill gavs sedan Kyösti Kallio blivit president, kunde socialdemokraterna inte längre vägra på grund av några praktiska meningsskiljaktigheter. Utan denna faktor hade säkert enbart sammanjämkningen av koalitionsregeringens program för dessa grupper, trots allt så olika i fråga om världsåskådning och såväl ekonomiska som sociala målsättningar, blivit en mycket svår uppgift. Nu hade emellertid, strängt taget under hela 1930-talet, motståndarnas politik omärkligt påverkat socialdemokraternas ståndpunkt, gjort dem medgörligare och mera samarbetsvilliga. Man kan säga att Lapporörelsen och Fosterländska folkrörelsen hade verkat som katalysatorer i den process, som förde socialdemokraterna fram på den nationella fronten. På samma sätt som ett katalytiskt verkande ämne i vissa kemiska reaktioner är nödvändigt för att avsett resultat skall fås till stånd, så var även Lapporörelsens och Fosterländska folkrörelsens upplösande verksamhet till nytta, då den på sätt och vis kom att gagna den nationella försoningsprocessen."

Efter presidentvalet började regeringsunderhandlingarna och de förlöpte snabbt. Resultatet innebar inte så mycket en förändring i landets politik, som det att man hade funnit en bas, på vilken regeringsbildningen härefter länge skulle komma att bygga. I själva verket hade man redan en längre tid arbetat på basen av detta samma understöd, men det hade inte skett officiellt. Det var betydelsefullt att den reella basen nu också blev formell: att delaktighet och ansvar öppet erkändes.

På slutrakan kom man rätt snart överens om en fördelning av ministerportföljerna, enligt vilken agrarförbundet och socialdemokraterna fick lika många. En viss diskussion uppstod om statsministerposten. Välkänd är Tanners anekdot om hur Niukkanen tittade på honom och han på Niukkanen, varefter de konstaterade att det var bäst att de båda avstod. Och sant är det, att de båda var starka män och rätt frispråkiga. I själva verket hade socialdemokraterna haft tämligen stor lust att ta ledningen i regeringen, men där gjorde vi motstånd, likaså när det blev tal om svenska ministrar, och så kom framstegspartiet in i bilden. Jag gillade det uppriktigt sagt inte, men man måste anpassa sig. Holsti kvarstod som utrikesminister, och så hade det väl under alla omständigheter gått -- Kallio satte speciellt stort värde på honom  -- och A.K. Cajander bildade regeringen. Jag blev inrikesminister; justitieminister blev Arvi Ahmavaara som fackminister. Tanner tog finansminister- och Niukkanen försvarsministerportföljen, vilket garanterade att de skulle få mycket med varandra att göra under de närmaste åren.

Då regeringsprogrammet på hösten skisserades upp hade man kommit överens om att huvudmålet skulle vara att trygga demokratin. Detta var utan vidare klart med tanke på kontrahenternas karaktär. Det uppstod inte heller någon oenighet om hur man skulle förhålla sig till de inskränkningar i medborgarfriheten, som på grund av undantagstillstånd hade tillämpats under gångna år. De hade ju delvis drabbat socialdemokraterna, och dessa krävde nu att om begränsningar i framtiden tillämpades, skulle man först förhandla om dem.

Som en grund för landets yttre trygghet slog man fast den neutralitetssträvan, som följde den av båda partierna godkända nordiska linjen. I fråga om försvarsanslagen var man så till vida på samma linje, att man ansåg att de inte borde ökas, tvärtom. Det skulle undersökas om grundanskaffningarna kunde klaras av med lägre kostnader. Under de närmaste åren fick man finna sig i att extra anslag måste göras för grundanskaffningar, då det internationella läget redan följande år definitivt började skärpa till mot en kris. Till programmets huvudpunkt, tryggandet av det demokratiska systemet, fogades kravet på att armen måste hållas under kontroll av en absolut pålitlig, demokratisk ledning. Också skyddskårerna måste ställas under dylik ledning, så att deras karaktär av reserv avsedd att förbättra armens kapacitet betonades. Det faktum att man redan på hösten hade nått enighet i dessa frågor, vittnade om socialdemokraternas verkligt allvarliga beredskap för det praktiska regeringsarbetet.

Det var lätt för agrarförbundet och socialdemokraterna att på lång sikt komma överens om utvecklingen av den sociala lagstiftningen. Men innan en långsiktig lagstiftning blev aktuell, måste man komma överens om åtgärder för att förbättra arbetarbefolkningens ställning och för att på motsvarande sätt stöda lantbruksproduktionen. Från agrarförbundets synpunkt var det ingenting som hindrade, att de pengar som användes för att förbättra konjunkturerna gick dels genom fabriksarbetarnas, dels genom lantbruksarbetarnas ficka. Särskilt om de även i någon mån räckte till för de arbetare, vilkas ställning var svagast: skogs och flottningsarbetarna. Länge hade det funnits föga att dela på, frågan hade varit hur man tillsammans skulle bära depressionens börda. Nu då välståndet åter hade börjat växa, fick det inte längre hopas på ett enda håll. Det var på tiden att man började tänka också på den ekonomiska demokratin. Men än så länge var det skäl att tänka på den i all tysthet, till den grad hade man vant sig vid att betrakta hjälpen till de sämrelottade i samhället som välgörenhet, allmosor, inte som en korrigering av en orättvisa.

Depressionen hade drabbat Finlands folk så oväntat, så hårt och under en så lång tid, att även den minsta lättnad kändes som en skänk från ovan. Tanken på att kunna förändra samhällets grundstruktur hade blivit en fjärran utopi, det som nu var viktigt var arbete och bröd. Socialdemokraternas programutkast och den gemensamt utvecklade formuleringen innehöll just ingenting annat än en blyg förhoppning om att man skulle kunna höja arbetarnas lönenivå med sådana medel, som stod staten till buds. Bland dessa nämndes det, att staten i sina egna arbeten och inom de storföretag, som stod under statskontroll, skulle betala rejäla löner. Det konstaterades att arbetarnas, framför allt lantbruksarbetarnas bostadsförhållanden måste förbättras; men i utkastet kunde man inte anvisa vare sig metoder eller medel för sådana förbättringar.

Det talades inte mycket om beskattning under dessa överläggningar på hösten 1936. Man ville höja gränsen för den skattefria inkomsten; för övrigt ansåg man, att staten kunde skaffa sig extra inkomster genom att beskatta oförtjänt värdestegring och fastställa vissa lyxskatter. Emedan tullbeskattningen var en belastning för de mindre bemedlade, borde den sänkas i samma mån för lantbruks- och industriprodukter. Minnet av och fruktan för de ekonomiskt svåra åren levde längre än statens ekonomiska svårigheter. Redan ar 1936 visade statshushållningen ett överskott, ehuru man inte visste om det vid tiden för överläggningarna, och detsamma blev fallet under de två följande åren. Landets ekonomi hade skötts med största försiktighet, borgerligt, om jag så får säga. Som finansminister i den nya regeringen kom Tanner helt naturligt att följa den linje, som även Finlands Bank tillämpade.

Jag har dröjt så länge vid det programutkast som kom till på hösten, emedan det ännu bättre än det slutliga finslipade regeringsprogrammet ger en bild av hur anspråkslösa förväntningar man ställde på regeringens möjligheter.

Det förvånar mig inte, att det uppstod missnöje bland socialdemokraterna sedan regeringen hade bildats. Det hörde till saken att högerns inställning till regeringens bas och program var minst sagt kylig, men även i agrarförbundskretsar tvivlade man på det politiskt meningsfulla i den lösning som nåtts. Jag hade varit med om att bilda regeringen och i sinom tid fick jag ute på fältet redogöra för de erfarenheter vi hade fått av regeringsarbetet. Men den tiden hör inte med i den period som nu behandlas. I varje fall var det nödvändigt, att vi fick en stark regering med riksdagsmajoriteten som bas, i annat fall hade hela det på riksdagens förtroende grundade regeringssystemet börjat ge vika. Så många minoritetsregeringar hade endast tjänat till att dölja den faktiska regeringskrisen och hade sedan fördröjt entydiga kursavgöranden.

Personligen hade jag skäl att vara tillfreds med att vi hade gått in i en ny era i fråga om landets regering. Ett konkret förenhetligande hade länge varit mitt främsta mål.